Hur brukar självmordstankar börja?

Ibland tror jag att många har haft de tankarna i livet att ta sitt liv och för mig har det ibland uppstått i sammanhanget då jag var långtidsarbetslös i två år pga AF.

Handlar det först om depression och man tappar ork?

Tanken på att ta sitt liv gissar jag att alla har haft ngn gång.
Som tanke, inte önskan.
det kan väl vara av ren nyfikenhet; undrar vad som skulle hända....?
ibland är det en tanke för att fundera på om självmord kan vara en lösning på ett problem. Och väga skräck och nackdelar mot fördelarna.
Så har det varit för mig.
Men jag har aldrig planerat eller önskat begå självmord som lösning även om det skulle känts bra att inte existera ibland. Eller att få slippa uppleva smärtan i livet.
Det var ju den frågan Hamlet ställde sig/oss: att vara (leva) eller inte vara (dö).
Det han glömde var ju att droger kan vara ett tredje alternativ.
åtminstone på kortare sikt.

För mig så har båda mina försök inletts med
1. längre tids isolering
2. trauma uppstår
3. "shit jag kan lika gärna dö"
4. energikickad och vara helt euforisk hela vägen till tågspåret

Så ja det kanske börjar med att vara sysslolös och inte orka med nåt

Skönt att få ett slut och man ser ingen förbättring av ens situation framöver.

Haft det 2ggr, ena var pga arbetslöshet och pengarna tog slut
Andra var pga isolering och att det hade vart lika bra att logga ut lite tidigare då man ändå kommer göra det till slut

Isolering och rastlöshet, brist på testosteron och järn gör så att du känner dig orkeslös, bitter och deprimerad, du tappar lusten och känner Inget sug för något. Det är nu du ifrågasätter livet och tänker vad meningen att fortsätta leva är, allt är mörkt och grått.

Självmordstankar kan slå ner i dig lika oväntat som välkommet. Som en plötslig väg ut från något som bara är ont. De kommer inte alltid som en logisk konsekvens av ett längre resonemang, utan som en blixt från klar himmel: Du kan avsluta här och nu. Och det kan finnas en trygghet i den tanken. Det är det som är så obehagligt. En stark dragningskraft, en omvänd överlevnadsinstinkt. Som en plötslig livboj i ett evigt mörker. Att en sådan tanke kan vara det enda som skänker trygghet är jävligt obehagligt.

Länge sedan sist, tack och lov.

Jag tror det finns två olika början. Impulsivt eftersom jag mår dåligt just nu och inte ser lösningar på problemen så därför vill jag dö. Eller att livet inte har något tillföra livet mer än vad man hela tiden maximalt bara inbillar sig men att när tron skärskådas att man då kan komma till insikt att livet innehåller fler negativa upplevelser än positiva och därför är mindre värt än noll.

Om man hade tagit bort all överflödig tro från folk som inte är verklig, tex att helgen kommer att bli rolig eller huset på landet göra så att vi kommer känna oss så pass mycket gladare enligt vår tro så hade inte något roligt eller trevligt återstått. Glädje är med andra ord alltid bara "lögner", eller om glädjen är njutning en tillfredställelse på föregående begär.

Det kan vara fysiska problem och att man känner att möjligheternas tid är förbi.

Blir man dessutom isolerad kan man få tunnelseende.

Om man sluta äta rätt, sova bra och motionera börjar överskottsenergin störa sömnen.

Man vänder på dygnet. Hamnar eventuellt i en ångestspiral. Energin tar slut.

Hamnade i ett sådant läge vid 22, men lyckades vända på skutan före stupet.

De följande 20 åren blev rätt bra istället:

Träffade 100-150 fruntimmer och i stort sett allt som jag drömde om i övrigt, blev av.

Nu är möjligheternas tid över igen, känner jag. 10 år har gått sedan de "gyllene åren".

Fast tack vare tidigare erfarenheter så mår jag inte dåligt. Jag accepterar läget och kör vidare.

Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn ...

Det är mycket svårt att svara på helt enkelt eftersom det varierar så stort.

Noteringar från senaste Suicidpreventiva konferensen 2023;

”Psykisk ohälsa måste inte vara skälet till självmordstankar. Det kan också handla om en ohanterlig livssituation eller livsomständigheter som känns oöverstigliga.

Vissa självmordsförsök kommer kort inpå en känsla av akut kris, till följd av att man exempelvis har förlorat arbete eller bostad, fått ett allvarligt sjukdomsbesked eller blivit sviken. Ingen egentlig psykisk ohälsa hinner då växa fram innan självmordsförsöket – och skulle kanske aldrig ha gjort det.

Situationen var problemet, inte känslorna eller psyket. Personen mådde stabilt och bra kort innan. Det här är också en påminnelse om att det sällan faktiskt går att förutse vem som kommer att försöka ta sitt liv.”
https://mind.se/aktuellt/lardomar-fr...ferensen-2023/


Är du orolig över dina egna tankar; sök professionell hjälp.

Är du orolig över en anhörig; sök professionell hjälp.

Om någon börjar planera sitt självmord mer i detalj oavsett hur dessa tankar ser ut så ska den personen omedelbart få stöd att söka professionell hjälp.

Självmordslinjen: Öppet dygnet runt, varje dag. Tel: 90101
Webbplats med chat: https://mind.se/

För mig började de när jag var runt 8 år, var väll ganska ensam i skolan och sånt . så ja livet är en fest .

Hände mig också när jag gick i lågstadiet. Fick höra att kattpäls var dödsgiftigt, självklart tuggade jag i mig pälsen katten fällde...

Var väl lättlurad.

Vet inte om det är ångest/depression, men jag känner att jag tappat lusten totalt på att ha kul i livet och göra saker som gör mig glad. Orkar inte försöka prestera gott, skiter i vad folk tycker och vill att jag ska göra, skiter i att leta nytt boende fast det kan gynna mig med någon hobby i vardagen jag gillar, känns som jag har gjort av med krafterna för att ens försöka framstå som bra i andras ögon, orkar inte med folk öht längre, pallar inte ta tag i jobb och allt vad det är.
Världen är så rövknullad ändå så jag vettefan om jag ens vill vara med å se vart vi är påväg.
Någon som upplevt samma? Som att man bara går å existerar och driver folk till vansinne med ett nonchalant beteende som man är för lat för att vända på i princip.
Har inga direkt planerade mörka tankar och vet inte om jag romantiserar om döden heller. Hela kroppen känns mer som en sönderrunkad kuk, pallar inte prestera nå mer vad som än kan tänkas locka.