Något som aldrig verkar förändra sig är synen på riktigt goda musiker.
Om man bortser från riktiga musiktidningar så verkar den allmänna uppfattningen bland recensenter vara att musik som skapats och framförts av fullblodsproffs är...skit! Pretensiöst - känslolöst - gubbigt - stelt - etc etc. Många är orden som används för att sabla ner de som har förmågan att skapa musik som består av mer än tre ackord.
Visst - smaken är olika och en recensent ska ju beskriva vad han/hon känner. Men man kan ju undra varför vissa medvetet går på konserter där det är dömt att bli en sågning? En recensent på någon av kvällstidningarna gick och såg Jethro Tull för några år sedan och var så besviken att han gav konserten en geting. Det var rena skiten - mossig dynga i princip. Ok - det var hans åsikt. Uppenbarligen tilltalades han inte av progressiv rock i kombination med folkmusik. Men - nästa gång Jethro Tull var i Sverige så skickar tidningen honom igen!!!! Ännu en gång ett bottenbetyg och beklaganden att det var outhärdligt osv. Då får jag känslan att killen gick på konserten bara för att kunna skriva skit om musiken. Varför inte istället skicka en person som är insatt i just den genren? En som kan bedöma konserten utifrån de refrensramar som behövs för att kunna ge en relevant och trovärdig bedömning?
Artister som Dream Theatre, Toto, Styx, Sting etc hånas ofta och föraktas av personer som istället höjer sådana som Broder Daniel, Ramones, Kent, Håkan Hellström och andra till skyarna. Blir det bättre bara för att det låter ostämt, falskt, repetetivt? Har en artist mer känsla i framförandet bara för att han/hon inte är särskilt musikalisk?
Om jag går till min egen bekantskapskrets så upplever jag att de som ojar sig över studiomusiker-musik inte riktigt kan uppleva känslan som uppstår när briljanta musiker spelar. När jag njuter av en låt där trummisen är jävligt tajt, sångaren träffar alla tonerna, basisten vandrar genom låten, gitarristen levererar exakta riff samt ett skönt solo - ja då verkar vissa inte kunna höra hur skickligt och snyggt det låter.
Jag försökte förgäves få en vän att uppskatta Steely Dan. Istället för att fascineras över de fyndiga kompositionerna, samspelet mellan musikerna, gunget, rytmen......så tyckte han att det svängde för lite! Fan - man blir ju beklämd....svänger inte Steely Dan? Jag frågade vad han ansåg vara svängigt....och tja - Wilmer X fick han fram efter några sekunders fundering.
Det är klart - man får ju vara lite självrannsakande också. Vem är jag att avgöra vad som är bra eller inte? Det som svänger för mig kanske låter lamt i andras öro.
Men oavsett det så är det ganska tydligt att proffsmusiker inte står högt i kurs i svensk media. Är det jante som spökar tro....?
Om man bortser från riktiga musiktidningar så verkar den allmänna uppfattningen bland recensenter vara att musik som skapats och framförts av fullblodsproffs är...skit! Pretensiöst - känslolöst - gubbigt - stelt - etc etc. Många är orden som används för att sabla ner de som har förmågan att skapa musik som består av mer än tre ackord.
Visst - smaken är olika och en recensent ska ju beskriva vad han/hon känner. Men man kan ju undra varför vissa medvetet går på konserter där det är dömt att bli en sågning? En recensent på någon av kvällstidningarna gick och såg Jethro Tull för några år sedan och var så besviken att han gav konserten en geting. Det var rena skiten - mossig dynga i princip. Ok - det var hans åsikt. Uppenbarligen tilltalades han inte av progressiv rock i kombination med folkmusik. Men - nästa gång Jethro Tull var i Sverige så skickar tidningen honom igen!!!! Ännu en gång ett bottenbetyg och beklaganden att det var outhärdligt osv. Då får jag känslan att killen gick på konserten bara för att kunna skriva skit om musiken. Varför inte istället skicka en person som är insatt i just den genren? En som kan bedöma konserten utifrån de refrensramar som behövs för att kunna ge en relevant och trovärdig bedömning?
Artister som Dream Theatre, Toto, Styx, Sting etc hånas ofta och föraktas av personer som istället höjer sådana som Broder Daniel, Ramones, Kent, Håkan Hellström och andra till skyarna. Blir det bättre bara för att det låter ostämt, falskt, repetetivt? Har en artist mer känsla i framförandet bara för att han/hon inte är särskilt musikalisk?
Om jag går till min egen bekantskapskrets så upplever jag att de som ojar sig över studiomusiker-musik inte riktigt kan uppleva känslan som uppstår när briljanta musiker spelar. När jag njuter av en låt där trummisen är jävligt tajt, sångaren träffar alla tonerna, basisten vandrar genom låten, gitarristen levererar exakta riff samt ett skönt solo - ja då verkar vissa inte kunna höra hur skickligt och snyggt det låter.
Jag försökte förgäves få en vän att uppskatta Steely Dan. Istället för att fascineras över de fyndiga kompositionerna, samspelet mellan musikerna, gunget, rytmen......så tyckte han att det svängde för lite! Fan - man blir ju beklämd....svänger inte Steely Dan? Jag frågade vad han ansåg vara svängigt....och tja - Wilmer X fick han fram efter några sekunders fundering.
Det är klart - man får ju vara lite självrannsakande också. Vem är jag att avgöra vad som är bra eller inte? Det som svänger för mig kanske låter lamt i andras öro.
Men oavsett det så är det ganska tydligt att proffsmusiker inte står högt i kurs i svensk media. Är det jante som spökar tro....?