Citat:
Ursprungligen postat av Anemi
Det är inte sant.
Mina musikteorilektioner är ett minne blott, och jag har glömt allt jag lärde mig på dem. Ändå uppskattar jag musikdribbleri och mystifika arrangemang.
Sant och sant- jag vet många människor det är sant för, sen om du inte tillhör en av dem det kan jag inte säga något om! Jag menade aldrig att mitt inlägg serverade någon universell sanning, jag uttryckte bara min personliga åsikt baserad på egna erfarenheter av mig själv och människor omkring mig. Jag är själv högutbildad musiker, likaså min sambo och de flesta av våra vänner.
Citat:
Det är inte heller sant.
Se ovan
Citat:
Många virtuoser slänger klarinetten i väggen och släpper ut håret för att skaka loss då man lägger på en Ramones-skiva för dem.
Jag sällar mig till kören som säger att VISSA av riktigt skickliga musikers alster KAN vara för kliniska, känslolösa och robotaktiga. Just som Dream Theater, till exempel. Fast de nog får till det nu och då, också.
Visst finns det virtuoser som uppskattar enklare musik, dock har jag inte stött på någon som inte också gillar mer intrikat musik.
Känner inte till dreamtheater så det kan jag inte uttala mig om...
Citat:
Detta stämmer f.ö. inte in på jazzmusiker, då riktigt skickliga sådana automatiskt bygger in känsla och närvaro i samspelet. Ett glissando kommer bråkdelen av en sekund senare än väntat, perkussionisten råkade ha samma tanke och så vidare.
Det är främst bland skickliga rockmusiker som det är kutym att låta trummisen agera metronom och slaviskt följa det mönstret.
Helst skall skivan sedan ges ut på SACD, och lyssnarna uppmanas att införskaffa hifisystem för att få "hela upplevelsen".
Då tycker jag bara det luktar operationssal.
Hm...jazz är måhända en genre där den emotionella inputen är högre aktad än andra, men visst finns det många usla, svintråkiga och ändå skickliga musiker, men de är inte direkt de som får släppa plattor på bluenote så världen i stort slipper ju se dem. Dock finns de till allmän beskådan på många av sveriges jazzklubbar. Tyvärr.
Har dock hört lika mycket tråkig/platt/stel musik på obskyra pop/singersongwriter clubkvällar som på jazzklubbar så orsaken till att det hellre klankas ner på skickliga musiker är väl för att man inte sparkar på den som ligger - en skicklig musiker är ju ändå en skicklig musiker tråkig eller ej (i vissas ögon, själv tycker jag att förmågan att beröra är lika viktigt som teknisk brillians) , lättare att störa sig på än en stackars 20åring med nylonsträngad som bara blir beklagansvärd och fort glöms bort om ointressant.