Emilia Brangefält dödsorsak?

Tänk att slutenpsyk kan skilja sig så i miljön?
Ja, den miljön jag befann mig i var mord.

Och iom att den var så vedervärdig så kändes det som att man satt i häkte.
Det var en mardröm.

Men jag vet också att det kan vara oerhört känsligt för unga anorektiker just att blandas med galna äldre psykon, på slutenavdelningar. Kommer dels ihåg en bloggare som berättat om det och sen har det framförts kritik om att det är sårbart med dessa unga tjejer, med klientelet.
Emilia kan ju ha chockats precis som jag och märkt att det skulle blivit ohållbart och därför övertygat läkare om att det var ok att bli utskriven?
Antagligen så märkte hon att hon inte skulle få den typ av hjälp som hon föreställt sig, när hon åkte in?

Psykvården är inte - och ska inte - vara som ett hotell. Även somatiken har fyrbäddskupé - nu ofta med både herrar och damer blandade. Däreför delas det också ut öronproppar mot andras snarkande.

Rent krasst: inom den akuta slutenvårdspsykiatrin ska det helt enkelt vara så oattraktivt att enbart riktigt sjuka står ut. Om någon är tillräckligt sjuk bryr denne sig inte om miljön. Om någon är tillräckligt frisk för att bry sig, är denne också frisk nog för att vilja skrivas ut.

Det förekommer tyvärr ofta att folk av ensamhet, rotlöshet och hemlöshet söker sig till vården för boende, sällskap och stöd. Inom somatiken kan man göra undersökningar och konstatera att vederbörande är tillräckligt frisk för att skickas hem, men inom psykvården är det ju svårare om någon uppger sig må dåligt och vilja bli inlagd.

Vårt sociala system innebär att sjukvården är gratis och öppen för alla - då kan också vem som helts komma dit, bli inlagd, ompysslad, få uppmärksamhet, mat, boende, kanske mediciner och möjlighet att prata av sig och om sig själv.
Det här är inget litet problem i samhället idag, det är också en stor orsak till köerna på akutmottagningarna idag - folk söker där fast de inte borde, för det är deras bästa alternativ.

Det är krasst och hemskt, men vården ska ju vara ”lika för alla” och då blir lätt den offentliga psykiatriska slutenvården rätt sparsmakad på saker som gör det mer attraktivt att bli inlagd och stanna kvar där.
Psykvården är helt enkelt tvungen att organisera den akuta slutenvården så oattraktivt som möjligt - som ett sätt att avskräcka ”de mindre sjuka” - med rätt eller fel.

Jag får dock inte riktigt ihop din bild med ett häkte.. i häktet sitter man oftast inlåst för sig själv och du bodde i en sovsal för 4? Vilka likheter drar du egentligen?

Personligen hade jag önskat att det var mer som ett häkte, jag upplevde det som en fritidsgård helt utan regler. De flesta var relativt lugna, men det var laglöst land där alla bröt mot de ordningsregler som fanns och personalen hade fullt upp att läsa alla dagens tidningar.

Fetade raden håller jag inte alls med om.. man kan vara helvetes sjuk och ändå påverkas ännu mer negativt av en dålig miljö. Man behöver definitivt inte vara frisk nog att skrivas ut bara för att man bryr sig. Miljön kan bli den sista triggern till att man avslutar allt lidande.

Men jag håller med om att det finns alldeles för många som utnyttjar psykiatrin som ett hotell, frågan är bara varför läkarna med deras lååånga utbildning inte klarar av att se det mönstret. Jag träffade ett flertal patienter under min vistelse som kom med en stor resväska och inredde hela rummet som om det vore deras nya lägenhet.. det var inga tveksamheter att de var där för att det var bättre än hemma, och för att knacka på dörren till sköterskorna så de kunde få roliga piller. Hur läkarna inte kunde se det är en gåta för mig..

Jag kände att miljön var mord för min somatiska ohälsa, då blev det en katastrof att jag var LPT:ad. Det var galler för fönstren. Jag fick alla restriktioner, och fick inte ens gå till kiosken med personalen.
Det blev en katastrof för mig. Jag hade sökt vården för min somatiska ohälsa och då "fängslade" de mig i en för mig ohållbar miljö i det fysiska oschack jag var. Jag hade varit på vanliga akuten också, men då de fick veta att jag hade googlat hängsnaror samt att jag försökt simma ut och dränka mig under dagen blev det poliseskort till slutenpsyk i Huddinge.

När läkarna står handfallna för somatisk ohälsa så knäcks psyket, men det är inte säkert att man i sitt fysiska dåliga mående fixar slutenpsyk.

Jag vet inte hur det var för Emilia, men folk säger ju här i tråden att hon kan varit rätt nedbruten i sin ortorexi/anorexi ihop med sin POTS.
Jag bara säger vad som KAN vara orsak till att hon inte ville vara inskriven på slutenpsyk.
Det kan ju varit helt fel miljö för henne att få hjälp i?
Alltså hur risig man än är, om vårdapparaten inte kan hjälpa en med ens fysiska dåliga allmäntillstånd, så hänvisar de till slutenpsyk omedelbart om de hör självmordstankar.
De puttar förresten fram och tillbaka patienter också.

Hon verkar ju ha tragglat med somatiska läkare en tid för sitt fysiska tillstånd, och läkarna kunde inte hjälpa henne, vad jag förstår?
En överbelastad sjukvård ser ut på det här viset också.

Alla tillhörigheter ska låsas in, så man kan inte inreda sina rum, om man nu skulle ha eget rum.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/ejhf.2978

Det var det dummaste jag läst på länge! En mer attraktiv miljö hade kanske räddat Emilia. Sedan, om det stämmer att det är brist på personal på helgerna så är det ett systemfel. Det kan vara ok på en bilverkstad men inte på en psykmottagning.

Det var det som var problemet.

Emilia var en otrolig talang som levde för löpningen, blev sjuk i POTS, fick ingen hjälp av sjukvården, tappade allt hopp om livet och idrotten, slut.

Galler för fönstren? På vanliga psykiatriska slutenvården? Att fönstren inte är öppningsbara vet jag, men jag har aldrig sett några galler och då bodde jag ändå på markplan. Staketet runt innergården skulle jag kunna hoppa över hur lätt som helst, speciellt med tanke på att de tagit bort "taggarna" så ingen ska göra sig illa. Från rummet jag hade till friheten var det ungefär 20 sekunder, och ja, jag hade LPT.

Kan bara hoppas att du mår bättre idag och slipper den upplevelsen igen!

Jag har en del erfarenhet av att hamna mellan stolarna när det kommer till somatiska och psykiatrin, ena säger psykosomatiskt och den andra säger somatiskt så jag vet hur det känns. Att det slutade som det gjorde för Emilia är ingenting som förvånar mig överhuvudtaget, det sorgliga är att vården kommer undan med det gång på gång. Eller politikerna om ni hellre vill skylla på dom..


Som du beskriver det låter det ju som att det är rättspsyk du varit på?
Jag fick ta med mig i princip allt jag ville på rummet.. det enda de tog ifrån mig var sladdar som jag hade i väskan, men jag ordnade 25cm långa sladdar istället och de fick jag ta med mig in. Reglerna säger att man inte får ha vassa saker/vapen och kablar/snören med sig in på avdelningen, men dessa stoppar man bara i byxfickan och tar in ändå.

Edit: Just det, inga mediciner får tas in på rummet heller.

De jag pratar om hade böcker, hudvård, parfymer, surfplattor, datorer, drivor med kläder, egna kuddar, nallebjörnar och you name it.. det såg ut som ett studentrum ungefär.

Hur kan man hjälpa en person med POTS då?
Säkert finns det läkarkunskap, men läkare orkar inte med ovanliga sjukdomstillstånd idag. Blir det för komplicerat börjar de bolla patienter. De är tröga på att skriva remisser. De vill inte ha att göra med patienter om det är för krångligt.
Privatvården snor alla attraktiva läkare.

Men jag kan ingenting om det där POTS. Det kanske är en ohjälplig diagnos?
Vissa användare här i tråden har ju beskrivit det som att man förvandlas till ett vrak.

Sjukvården kan inte hantera POTS. De flesta läkare vet inte ens att det existerar, och patienter blir negligerade och får höra att det är ångest och liknande och att alla undersökningar är normala.

Jag är övertygad att om Emilia fått ett bra omhändertagande av kardiolog som kunde ställa diagnosen genom ett tilt-test, ev förskrivit betablockerare, samt kontakt med psykiatrin för att hantera omställningen från att vara elitidrottare till att behöva acceptera sjukdomen och allt det innebär att bli frisk igen, så hade hon levt idag.

Att Emilia som hon skrev i sin post på instagram sökt vård över 20 gånger och bara fått till svar att allt såg bra ut talar för att hon varken fick rätt diagnos eller adekvat omhändertagande av sjukvården.

Det finns ett annat exempel på en svensk proffsidrottare som fick POTS, Lukas Bengtsson, men som hade turen att få hjälp på Mayo clinic i USA:
https://www.aftonbladet.se/sportblad...m-en-pase-skit