Emilia Brangefält dödsorsak?

Ser att det finns ett sjuttiotal trådar på Flashback om psykakuten (svårtolkad essens). På 1177 nämns att man skall dit om man är på väg skada sig själv. Ca 1500 tar livet av sig i hela landet, det är fyra om dan fördelat över en massa psykakuter. Så - nån som vet - hur blir det så fullt att en sån tjej får vända i dörren, hur avgör de egentligen vilka som är mest i behov av vård (borde vara den som skriker minst, som på en vanlig akut). Frustrerande.

Man tar inte livet av sig pga sin anorexia, man DÖR pga anorexian.......
Man svälter sig själv till döds med andra ord.

Så jävla sorgligt. En ung, svensk, och dessutom framgångsrik tjej, tar sitt liv. Man undrar vad fan som hänt? Hur det kunde ske? Samtidigt undrar jag inte, med tanke på hur mycket idioter som arbetar inom psykiatrin. LAS m.m.
Känns även ett misslyckande för en själv, även om jag inte alls kände henne.
Alltid fel personer som tar livet av i sig.

Får mig att tänka på hur en del vanligt folk ser på psykisk ohälsa, som att det skulle gå att se på någon i förväg. Tänker på när vår brottare(Mikael tog livet av sig i slutenvård för ett antal år sedan och många idrottarna, på alla nivåer, som tagit livet sig, utan att någon dessföre lagt mycket märke till något.

Synd att sjukvården har tagit bort lex-maria anmälningar för självmord inom slutenvård.
Öppenpsykiatrin måste upprustas. Så att det blir lättare att åtminstone ge folk en första kontakt och lite säkrare bedömningar.
Fast det är ändå ingen ide att rusta upp, med tanke på hur utbildningssystemet ser ut, och vilka riktlinjer som psykiatrin följer, och vilka som kommer att arbeta med psykisk ohälsa.

Det görs alltid internutredningar efter suicid i vården. Lex Maria togs bort eftersom det indikerar att något fel skulle ha begåtts. I väldigt många fall är det faktiskt inte så. Och Lex Maria ledde aldrig till något ändå. Om psykiatrin skulle tvångsomhänderta alla som har självmordstankar så är det ungefär 90% av alla psykiatriska patienter. Ingen skulle någonsin få gå på permission. Inte för att försvara de misstag som görs, men det är oerhört svårt att veta vilka patienter som gör självmordsförsök innan det händer. Och det är alltid väldigt traumatiskt och jobbigt för personalen när det händer. Inget som någon lätt skakar av sig.
Jag har läst flera undersökningar om att psykiatrisk personal själva drabbas av PTSD efter patienters självmord. Det är inte roligt att vara den sista som träffade patienten innan ett självmord. Eller att hitta patienten på avdelningen.

Det har hänt förr, elitidrottare som av någon anledning måste sluta, och hamnar i depression.
Mikael Ljungberg t.ex..
Tror det kan bli knas i hjärnkontoret med sådan omställning för kroppen.

Det kryllar av såna idioter. Jag hade en tjejbekant som dog för några år sedan, hon blev 35. Hade problem med tunga mediciner och när hon var i livet så tog 98% av alla gamla bekanta avstånd från henne. När hon väl hade dött så dök alla jävlar upp som gamar runt en buffel med kommentarer som "Åh, vila i frid" "Kommer sakna dig" etc etc När trettio eller fyrtio kommentarer hade fällts så gick jag själv in och bad flertalet av dom att dra åt helvete med deras hyckleri, det hade Jonna uppskattat ändå så.

Kanske inte. Det är illa såklart. Men man måste ändå förstå att samhället är lite av en chimär..

Samhället med sin tillhörande vårdapparat består av människor med alla dess brister. Den mänskliga faktorn är närvarande precis överallt. Många är dessutom, särskilt i vården, utarbetade och stressade.

Sedan har du allt annat av mänsklig dumhet, självupptagenhet, nonchalans etc. Andra är oengagerade efter många år av slentrian i yrkeslivet.

Ytterligare andra är distraherade av sina privata problem och kan därför inte utföra sitt arbete till belåtenhet. Vidare har du de som är bakbundna på ett eller annat sätt, av verksamhetsmål, budgetmål eller annat.

Men det finns såklart många som är fantastiska också, men någon från den gruppen hade Emilia uppenbarligen inte turen att träffa.

Min poäng är att många har orealistiska förväntningar. Rätt attityd är istället att inte förvänta sig något alls av samhället/vården. Och om man mot förmodan erhåller något som gör skillnad på riktigt för hälsan, något som upplevs som verklig hjälp, så får man se det som en välkommen bonus.

Med en sådan attityd växer betydelsen av att vårda sitt eget nätverk av människor som verkligen känner och älskar en. Man tar s.a.s. tillbaka ansvaret för sitt välmående, istället för att "outsourca" det till samhället/vårdapparaten.

Herregud, många människor blir missuppfattade, missförstådda och ignorerade även av sina nära och kära som tror att det bara handlar om att "rycka upp sig själv" eller "vila ut och inte tänka katastroftankar", i liknande fall. Hur kan vi då begära att en "anonym" vårdapparat ska ha perfekt gehör och lyhördhet?

Angående psykiatrin så kan de vara bra då det gäller bipolära eller psykotiska patienter. Det kan de. Men när någon hamnat i livskris eller något mindre ”medicinskt” så finns det stora brister. De kan inte ge det omhändertagande man behöver i dessa situationer. Finns ingen beredskap för det, söktrycket är också hårt så man prioriterar. Många läkare kan enbart mediciner och är usla på att ge ett gott omhändertagande.

Uppföljningen är också usel.

Det är nog lättare att få utskrivet starka preparat via privat. Och man betalar så det är inte alls överbokat.

De flesta som tar livet av sig har inte varit i kontakt med psykiatrin. Det är det vanligaste.
Sen vet vi inte om hon i detta fall berättade om sina självmordsplaner för vården. Det vanliga när man söker akutpsykiatrin är att man inte blir inlagd utan får uppföljning i öppenvård. Förmodligen borde hon ha fått en uppföljningstid. Hon har nog inte fått vända i dörren utan haft läkarsamtal och fått uppföljningstid, men inte blivit inlagd på heldygnsvård. Eftersom det kan vara stökigt på en avdelning med många patienter och få personal så är det oftast ingen trevlig miljö. Man har det tryggare hemma. Men med en anhörig. Inte åka hem ensam.
De flesta suicidhandlingar är de facto impulshandlingar varav de flesta inte leder till döden. Går ungefär 10 självmordsförsök på ett fullbordat suicid.