Citat:
Ursprungligen postat av
Recharged
Om en ung tjej går till psykiatrin och säger "Snälla hjälp mig, jag mår jättedåligt" och vården svarar "Nej, vi kan inte hjälpa dig. Gå hem igen". Ett dygn senare är hon död.
Menar du då att vården uppfyllt det man kan förvänta sig av dom?

Kanske inte. Det är illa såklart. Men man måste ändå förstå att samhället är lite av en chimär..
Samhället med sin tillhörande vårdapparat består av människor med alla dess brister. Den mänskliga faktorn är närvarande precis överallt. Många är dessutom, särskilt i vården, utarbetade och stressade.
Sedan har du allt annat av mänsklig dumhet, självupptagenhet, nonchalans etc. Andra är oengagerade efter många år av slentrian i yrkeslivet.
Ytterligare andra är distraherade av sina privata problem och kan därför inte utföra sitt arbete till belåtenhet. Vidare har du de som är bakbundna på ett eller annat sätt, av verksamhetsmål, budgetmål eller annat.
Men det finns såklart många som är fantastiska också, men någon från den gruppen hade Emilia uppenbarligen inte turen att träffa.
Min poäng är att många har orealistiska förväntningar. Rätt attityd är istället att inte förvänta sig något alls av samhället/vården. Och om man mot förmodan erhåller något som gör skillnad på riktigt för hälsan, något som upplevs som verklig hjälp, så får man se det som en välkommen bonus.
Med en sådan attityd växer betydelsen av att vårda sitt eget nätverk av människor som verkligen känner och älskar en. Man tar s.a.s. tillbaka ansvaret för sitt välmående, istället för att "outsourca" det till samhället/vårdapparaten.
Herregud, många människor blir missuppfattade, missförstådda och ignorerade även av sina nära och kära som tror att det bara handlar om att "
rycka upp sig själv" eller "
vila ut och inte tänka katastroftankar", i liknande fall. Hur kan vi då begära att en "anonym" vårdapparat ska ha perfekt gehör och lyhördhet?