Både hatar & älskar min pappa

Hej.
Har alltid haft en knepig situation med min far sedan jag var i unga tonåren. Vi har många gånger tjafsat/grälat om saker, vare sig det är bagateller eller allvarligheter.
Han har alltid varit hjälpsam när det kommer till att hjälpa mig eller mina andra syskon att laga saker, hjälpa till vid skjuts, flytt av möbler, etc, skjuta till med pengar ifall det kniper, ni fattar.
Men han och jag har aldrig riktigt gått ihop när det kommer till olika åsikter. Ifall jag tex uttrycker mig om något negativt som jag upplever att min chef gjort eller gör på jobbet så ska det alltid debatteras & ställa på sin spets ifall det verkligen är så. Ända sedan tidig ungdom så har jag alltid upplevt det som om han tar andra i försvar eller försöker förminska mina åsikter eller uppfattningar kring saker & ting.
Detta för mig kan kännas väldigt frustrerande, att jag ständigt "förminskas" utav min far där min subjektiva uppfattning helt enkelt enligt honom är "fel". Vissa saker har helt enkelt inget svar som är rätt eller fel, det är bara åsikter, men i princip hela tiden så ska min åsikt ifrågasättas.
Grundtanken är väl att jag ska se saker från ett annat perspektiv, men det känns jobbigt för mig att jag mer eller mindre alltid, sedan i ung ålder, fått höra detta. Han har aldrig varit lika dan emot sina arbetskamrater eller vanliga vänner har jag märkt. Det känns som att jag alltid är den lilla pojken som måste tillrätta visas hela tiden, trots att jag är vuxen.

Min tonår var väldigt kass då jag skolkade mycket (mådde skit, var deprimerad då, även fast jag aldrig ville erkänna det för mig själv på den tiden) & den perioden gjorde inte våran relation särskilt mycket bättre då han självklart blev sur/arg att jag gjorde som jag gjorde. I mitt tidiga 20-årsliv så sökte jag inga jobb & bodde hemma för att jag kände mig så värdelös att jag hade skolkat & fått kassa betyg som jag inte kunde ta mig vidare med i livet på. Mitt drömjobb som var att jobba inom VFX/film var helt bortblåst. Mitt låga självförtroende har också lett till att jag har svårt att ta kontakt med tjejer när det kommer till relationer.
Att jag mest bara satt hemma gjorde såklart att vi hade hetska situationer där vi grälade & skrek mycket på varandra.

Jag har nu i senare delen av mitt liv läst upp mina betyg & utbildat mig till ett bättre jobb som jag inte vantrivs med att göra. Jag känner mig mer fullbordat så att säga, mer positiv.
Min pappa är självklart glad över detta & stöttar mig. Men när vi ibland samtalar om något så kan det alltid spåra ur till att vi grälar igen, något som jag tycker är väldigt trist. Jag har alltid känt mig jämförd med mina barndomsvänner som har lyckats mer i livet genom att redan skaffat hus, sambo och i vissa fall barn. Han säger det aldrig rakt ut, men jag uppfattar det som att han hellre skulle ha velat att jag tog samma "väg" som dom.

Han har aldrig slagit mig, eller min mor samt syskon. Han kan ha "tagit tag" i mig när jag var yngre då jag kunde vara riktigt jobbig (något som jag kan förstå)
Självklart älskar jag honom innerst inne, men kan också i efterhand känna en form utav "hat" att jag har fått stå ut med detta ända sedan ung ålder ända tills nu.
Efter att vi har grälat mycket så har vi aldrig riktigt försonats eller bett varandra om ursäkt (kan har hänt ibland nu när man är lite äldre), men som bara leder till att när vi möts igen så är känns det som att det finns ett underliggande tryck emellan oss sedan förra grälet.

Som sagt....det finns väldigt positiva saker emellan min far & jag, men samtidigt finns det väldigt mycket dåliga minnen samt "dispyter" som fortfarande kommer & går. Jag vill inte att detta ska fortsätta i resten utav vår tid tillsamman, men ibland så känner jag mig bara så ifrågasatt & omyndigförklarad utav honom vilket resulterar i det som jag har beskrivit.

"Gå till en psykolog tillsammans" skulle säkert någon säga, men det skulle ha skett i ett mycket tidigare skede i mitt liv än nu känner jag.
Finns det någon som har eller har haft ett liknande förhållande till någon utav sina fäder som kan komma med lite hjälp eller råd? Tack

Det är kärlek. Var tacksam.

Du har väl någon slags komplex över att du inte är där du känner att du borde varit vid denna tidpunkt i ditt liv och syftet med hans "läxor" är väl som du säger att utvidga ditt perspektiv genom utmaning, man vet inte alltid bäst. Försök ta saker lite mindre personligt och var tacksam över att du har föräldrar vid liv som fortfarande bryr sig om dig. Det är en temporär lyxvara, snart är de döda och då finns det ingen kvar som bryr sig på riktigt.

Vi har nog alla mer eller mindre komplicerade förhållanden till våra föräldrar. Jag tror inte att du kommer att lösa dina problem med din pappa genom att gå i terapi med honom. Däremot kan du lösa dina problem med honom med dig själv. Du får komma till någon slags acceptans för det som varit. Försök att tänka att han är den han är med sina synpunkter. Han har säkert gjort så gott han kunnat med de förutsättningar han gjort. Ibland kan det också vara bra med personer som inte alltid håller med en utan gärna utmanar ens egen uppfattning om hur saker och ting är. Livet hade varit tråkigt utan det.

Du är ju vuxen nu och väljer själv i vilken omfattning du vill ha en relation med din pappa och hur den ska se ut. Man saknar dem den dagen de inte finns mer oavsett hur relationen varit.

Helt fel. Det är absolut inte kärlek. Det är hat. Kärlek fungerar inte så.

Du måste förlåta båda dina föräldrar det de gjort mot dig som barn/liten. Både din mamma & pappa. Inte förklara någonting utan bara förlåta dem för alla misstag de gjort mot dig. Hade de inte gjort det hade du aldrig hamnat snett. Det spelar ingen roll om de blir arga eller ledsna eller hur det faller ut. Endast efter detta kan du bli normal & handskas med dem på rätt sätt…

Edit: maviel ovan är lite inne på samma sak, men du måste förlåta dem öga mot öga. Efter det är du fri att göra som du vill. Du kommer märka att du kommer vara rädd för att göra det. Fråga dig själv varför. Där har du svaret….

Kan känna igen mig mycket i vad du skriver.

Har behövt farsan för råd om skolan, jobb, kvinnor, whatever, men han har alltid tyckt att man haft en "dålig attityd", sätter sig per automatik bara emot ens åsikter oavsett vad det är. Han har alltid sagt att jag är smart och kan. Men aldrig sagt något bra om det jag faktiskt gjort. Det har alltid kännts som att man ska behöva nå sådana jävla höjder för att det ska duga.
På senare år så har jag förstått att han inte har fattat hur man är en bra pappa tyvärr. Utan mest tror att det handlar om att jobba hårt, dra in stålar, men konstant emotionellt och reelt frånvarande.

Som du skriver har det lett till en rad problem på olika områden som eskalerade lite mer än vad det gjorde för dig, med droger, utanförskap, våld och kriminalitet för min del.
Men har styrt upp saker och ting relativt ändå, inte tack vare honom alls.

Mitt heta tips är att ta avstånd från honom. Ju mindre jag har haft att göra med farsans ruttna förhållningssätt gentemot mot mig och ju mer avstånd vi har ju bättre mår jag och ju bättre går det i mitt liv.

Tänk på dig själv i första hand. Känn ingen plikt eller skyldighet mot gubbfan. Det är inte så jävla svårt att säga till sitt barn att dom duger som dom är och att det dom uppnår är bra.

Nu kommer fbs gubbfan-arme att attackera mig. Men män kan också visa kärlek till sina barn och både du och jag har upplevt den sämre sidan av att inte få den kärleken från den förälder man sökt kärleken ifrån samt smakat på effekterna både som barn och upp i ungvuxen ålder.
Det har påverkat nästan alla aspekter av mitt liv från relationer, jobb, utbildning osv.
Att han sedan anser att han haft noll påverkan på vad som hänt i mitt liv förstärker bara den bilden jag har av honom som emotionellt och reelt frånvarande. Det är massa saker han borde ha lärt mig som han helt skitit i.

Jag kommer aldrig förlåta min far för hur han varit och är mot mig. Jag hatar honom inte, men kan inte älska honom heller som en riktig förälder.

Han får stå sitt kast, jag får stå mitt kast och kan bara tänka att jag själv absolut inte kommer att vara sådär mot mina barn. Jag vet allt för väl effekterna det kan ha.

Se det istället som en stor jävla bedrift att ha blivit en bra människa ändå. Så ser jag det hela och min nuvarande kapacitet för kärlek samt kompetens är enorm. Tack vare mig, trots honom.

Du ska se det som kärlek från din far, han vill hjälpa dig bli vuxen och ta rätt beslut.
Ingenting en psykolog kan hjälpa er med, ta det som en vuxen person och väx med det.
Vi alla kommer at ha en relation med våra föräldrar barn genom livet.
Jag själv har en relation med mina föräldrar som kan vara knepig ibland trots att jag själv är far morfar och gammelmorfar.
Du verkar ha en i grunden bra relation med din far bygg på den, det är bra att ibland bli utmanad av de som älskar en.

Världen är en kall plats. Din pappas roll är att se till att du blir en fungerande vuxen som klarar av livet på ett självständigt sätt. Ingen bryr sig om dina känslor i verkligheten. Den som inte kan anpassa sig är lika med död.

Du säger inte hur gammal du är nu. Men jag tycker det låter som din pappa har koll. Du kommer att förstå så småningom, särskilt när du själv får barn.


Det är hemskt som förälder att se sitt barn slösa bort sitt liv genom att sitta hemma. Din pappa bryr sig.



Du ser.



Han försöker få dig att förstå att du också kan. Han vill dig väl.


Han önskar ett gott liv för dig. Har du ett gott liv? Skulle det kunna bli bättre? Vore det inte trevligt med sambo, barn och hus?


Du har en bra pappa.


Du har inte stått ut med något, han har stått ut med dig. Var tacksam för det.


Lär dig att vara tacksam, det kommer ändra hela din syn på din pappa. Jag lovar dig att när du får egna barn så kommer du förstå din far, om du inte gör det tidigare.


Han har rätt och du har fel, när du inser det så blir er relation bättre. Många unga idag har alldeles för lite respekt för sina föräldrar.


Nej gå inte till psykolog. Det är du som måste bli vuxen. Du är inte vuxen än.


Ja, jag känner igen mig extremt mycket i din berättelse. Se mina råd ovan.

Visa din pappa det du skrivit här och se hur han reagerar. Tror inte någon av er vill avsluta er relation på dålig dager.

Låter som att du har haft en grym farsa, helt ärligt.

Om du fattar det ena dåliga beslutet efter det andra så får man räkna med både skäll och tillrättavisande. Hade han inte brytt sig om dig så hade han låtit dig fortsätta med din självsabotage obehindrat.

Det kommer komma en dag där du får bättre perspektiv på saker och ting och fattar hela grejen men du är inte där än, just nu sitter du och snackar skit om honom online istället.


Väx upp för fan din jättebebis.

Jag snackar inte skit om min far (läs titeln, retard)
Verken han eller jag är perfekta.

Lilla gubben, du är den sista som ska kalla någon för retard
Absolut, din wall of crybaby-text rotar sig I respekt och tacksamhet alla dagar i veckan.