Det här med att vilja "ta bort" sina NPF-diagnoser

För ett tag sedan diskuterades det mycket i media om personer som flera år efter diagnosticering vill få diverse NPF-diagnoser borttagna. Då de påstås hindra i arbetsliv och vardag som vuxen för de som anser sig ha vuxit ur eller blivit kvitt sina diagnoser. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sk...dhd-och-autism


Som autism (asperger)-diagnostiserad själv förstår jag dock inte riktigt vad diagnosen skulle ställa till med i vuxenlivet? Jag vet inte nödvändigtvis om min aspergerdiagnos från barndomen är "borta", eller om den från första början var feldiagnostiserad ADD. Men jag har med en god portion ansträngning lyckats klättra till ledarskapsposition på ett företag och är fast anställd sedan flera år tillbaka.

Jag har aldrig varit öppen med min diagnos och allt har bara flutit på för det mesta. Även om jag säkert ses som lite egendomlig ibland. Så varför är folk så desperata med att faktiskt radera diagnosen från sina journaler? Det är ju inte som att man är del av något kast som är inristat i pannan med NPF-diagnos Det är ju bara att hålla käften om det. Och blir man misstänkt för att ha NPF-diagnos och måste ljuga om det, ja då är väl diagnosen rätt från första början?!

Men själv har jag aldrig ens fått frågan.

Asperger är en bra diagnos, den är till fördel för en, gynnar en i livet. Varför skall man ta bort en diagnos ens? Om det inte är en väldigt obehaglig diagnos, t.ex Psykopati dom menar kanske eller Borderline till exempel.

Jag har själv Asperger syndrom och tycker det gynnat mig med diagnosen.

Aspergers går inte att bota heller, men det går att förbättra sig mycket, inom det sociala samspelet. Oftast är de diagnoser som ställs väldigt korrekta angående just Aspergers syndrom så det finns ingen anledning att "ta bort" dom.

Bara trams, man är ju den man är, jag förstår heller inte varför man envisas med att "ta bort". Om man nu inte får ersättning utbetald från försäkring eller liknande.

Det fattar du väl att om folk är öppna med diagnoser blir de ofta placerade i fack, eller upplever sig som det. Jag har haft många adhd-arbetskamrater och jag bryr mig inte. Men många gör. Det är generellt negativt och kan uppfattas som ett stigma. Dessutom är ofta, en diagnos något färsk som kan förändras. Det är psykiatrins metodik att beskriva ett problem. Ungefär så förstår jag det. Även om jag misstänker att adhd och autism inte växer bort.

Ja. Men varför vara det? Varför skrika ut det till omvärlden om ingen ber om det? För det har jag alltså inte gjort eller känt mig nödgad att göra. Någonsin.

Hur skulle dessa hittepå-diagnoser ställa till det för en? Hur skulle en arbetsgivare känna till det om du inte berättar det?

Det förstår jag. Det kan bero på att du har en diagnos. De andra låtsas till sig diagnoser och så ångrar de sig. Finns inget bra med en diagnos för en normal person eller någon, vad jag vet. Alltså har vi diagnoser på riktigt så skriker vi inte ut det eller lurar oss till diagnoser. Ungefär min tanke.

Kan ju vara så att man ser att ens "problem" bättre förklaras av andra orsaker eller diagnos, och då framgår ju inte den förståelsen till andra, sjukvård eller myndigheter.

Tycker det är synd att vården är som den är, att det ofta sätts diagnoser rätt omgående och att det verkar vara ett hästjobb att försöka få sin diagnos bytt eller borttagen.

Även det, att strikt betrakta någon utifrån en diagnos, känns extremt destruktivt. Vilket jag som tur är, aldrig gör, gjort eller tänkt göra.

Känner man däremot igen sig och över en lång tid, på pricken i sin diagnos, så är det säkert bara bra att vara öppen med det och tala om det.

Om du ska låtsas till dig en diagnos, då ska du ha väldigt bra koll på hur diagnosen i fråga fungerar! Det är inte ett test med 10st Ja & Nej frågor för att få en diagnos som många verkar tro. Min utredning tog ca 10h (5st tillfällen x 2h) att utföra.

Det finns många fördelar med en diagnos, Autism ger tex fri tandvård.

Det finns inget medel att tabort men däremot kan du lära dig att leva med diagnosen som får det att leva med vardagligen och då pratar jag inte om medicinering. Jag tycker det bara är ett konservativt skit, Ta något som kan lära dig om din resa med NPF (Nu säger jag inte du har det-som ett exempelt) till något som omplacerar syftet med förstå varför du är här i fysiska världen. Utan mediciner kan dock göra livet svårare men det är fina med det kan det lära dig livet vad du behöver för att anpassa dig i arbetsvärlden- relationskap, den lärdomen kan jag bjuda på

Sjukpension är egentligen det enda bra man kan få av en psykiatrisk diagnos. Allt annat är bara till nackdel.

Först måste man förstå att en NPF-diagnos inte växer bort. Det handlar om ett komplext samband mellan flertalet neuropsykiatriska avvikelser som tillsammans bidrar till att man fungerar annorlunda. Vi människor har dock viss möjlighet att kompensera för diverse nedsättningar, något som rehabilitering efter stroke är ett gyllene exempel på. Även med en NPF-diagnos kan man hitta olika strategier för att hantera sin problematik. Jag som själv har en autismdiagnos har alltid fungerat normalt i samhället. Studerat i "vanliga" skolor, haft "vanliga" arbeten, flyttat hemifrån och klarat mig själv utan insatser som LSS, och annat som hör den vanliga livsföringen till. Däremot är vissa situationer minst sagt påfrestande, och trots att jag oftast kan hantera dom så är det för mig ett kvitto på min diagnos. Hade jag fungerat normalt så hade dessa situationer inte varit så pass krävande. För mig blev diagnosen förklaring och något jag kunde arbeta med mina svårigheter utifrån. Medvetenheten om min diagnos har uppmärksammat mig på både styrkor och svagheter, därför skulle jag inte vilja ta bort den. Även om jag aldrig skulle använda min diagnos som en ursäkt, så kan det ibland vara en förklaring till varför olika situationer uppstår.

Däremot finns det en hel del negativa aspekter med en diagnos. Jag är sällan öppen och ärlig med människor som inte står mig nära om min diagnos, just för att många tenderar att stämpla en utifrån en stereotypisk felaktig bild. Inte sällan blir man exkluderad enbart utifrån sin diagnos, och inom vissa yrken kan det vara en stor nackdel. Jag kan därför förstå att vissa personer som lärt sig hantera sin diagnos inte längre vill ha den stämpeln som diagnosen innebär. Det är tragiskt att det ska behöva vara så, dock.