Vad missade det aborterade fostret?

Det missade ingenting. Det besparades allt lidande som livet innebär.

Våldtagen av mor och far med födseln, det som skulle varit en gåva.

Jag vet inte.

Vad händer om man tummar lite på moraliska principer? Om man lättar lite på föreställningen om livets helighet för att det verkar rationellt ur ett visst perspektiv. Blir utfallet bra på lång sikt?
Har vi övervägt det faktum att dynamiska system är känsliga för små ändringar när vi justerar i våra moraliska kompasser som blev oss givna av naturen?
Det är nog det jag undrar.

Jag personligen skulle inte ha något emot att gå tillbaka till livet som hunter-gatherer. Men det är ett spår vi har lämnat för länge sen och det verkar orimligt att tro att vi någonsin kommer byta spår. Visst kanske man kan tänka sig att vi skulle kunna ha någon slags dualitet där vi är både naturliga och moderna, men det verkar inte heller vara något som folk är intresserade av.

Så från mitt perspektiv tycks vi, åtminstone för närvarande, inte ha mycket till val annat än att omfamna det moderna, där världen beter sig enligt fysikens lagar och tekniken (förhoppningsvis) fyller igen tomrummen som bildas av att titta rationellt på livet. Våra intuitioner funkade förut, men dagens värld är annorlunda än världen som tränade fram våra känslor. Den blir mer annorlunda, snabbare, dessutom.

I vilket fall så är det inte speciellt relevant vad jag tycker om något sånt globalt fenomen, men de frågorna du ställer tycker jag du ska utforska på egen hand. Tyvärr så är svaret lite så att man måste göra sig av med sakerna du undrar om för att kunna avgöra vilken effekt dom har. Man kan så klart inte ha kvar dom och bara "tänka ut" vad skillnaden blir ifall dom försvinner. Man måste experimentera; det är priset av genuin nyfikenhet.

Behöver tvunget inte vara så, ens liv blir vad andra gör det till.

Det finns inget att få i livet. Jag och andra har förklarat det utförligt i tråden om antinatalism.

Du kommer hit utan någonting, du lämnar utan någonting, och däremellan så får du upplevelser. Det vill säga, livet utgörs till 100% av gåvor.

Att din hjärna tycker att gåvorna är mestadels skit är så klart ett lokalt fenomen, och andra hjärnor tycker, som du måste förstå vid det här laget, att gåvorna är övervägande bra.

Den som har en hjärna som tycker allt är skit, och dessutom vill att andras hjärnor ska tycka detsamma, även de hjärnor som tycker allt är okej, har väl en hel del att fråga sig själv. Vad beror det på? Har du en hjärna som mår bättre om andra hjärnor mår sämre? Eller vad är det underliggande skälet?

Alla som är inte är förståndshandikappade tycker att livet är skit. De modigaste tar livet av sig ganska fort. De något mindre modiga tar inte livet av sig eller gör det bara efter svåra motgångar/outhärdligt lidande men säger alltid ärligt att livet är skit. Så har vi den sista gruppen - det är både den stora majoriteten och de allra fegaste. De tar aldrig livet av sig och är inte heller ärliga med att livet är skit utan ljuger för att uthärda. Svårare än så är det faktiskt inte.

Upp till 90% av alla som begår suicid har någon form av psykisk sjukdom.