Hur känns det som nationalist att inse att Sverige aldrig kommer bli "svenskt" igen?

Känner också att sedan 2000 - 2020 så gick allt ner.

Det är moraliskt nedbrytande. Jag är bered att kämpa till sista blodsdroppe för att varenda shitskin som inte bidrar ska ut. Jag förutsätter att Åkesson tänker ungefär samma. Och att han inte lyssnar på Israel och det eviga väst för mycket.

Vilka rasister?

På vilket sätt är det "gott" att låta miljoner människor migrera till Sverige för att "byta ut" den svenska befolkningen? Människor som inte jobbar och lever på bidrag. På vilket sätt är det bättre?

Vad har jag gjort för fel för att tvingas uppleva detta?
Varför skall mina tonårsbarn tvingas va rädda för överfallvåldtäckter och förnedringsrån? Vad har de gjort för fel?

Jag är inte rasist. Jag vill bara att mina barn skall ha det bättre än vad jag själv hade det.

Jag är stolt rasist. Det är bara äckliga cuckar som inte är det. Varje sund människa är rasist. För att man ska vara stolt att man är bäst, samt att andra folk påminner om olika typer av apor. Även kineser är en annan typ av apa, smartare än den arabiska apan. negrerna är ju nästan apa, men det vet ju varje människa. släng en banan på dom och dom är nöjda. Det vi kan göra för negrerna är att ge dom redskap för att bygga upp sina länder. Varför ska vi göra mer än så? Till Europa skall dessa inte, likt deras kusiner araberna.

Europa ska vara rent och tryggt och Europeiskt etniskt homogent. Framförallt Sverige.

Än är det inte kört

Ja det där är enkelt att skriva när man bor i ett helsvenskt område.

Nationella kan iaf ha gott samvete för att de stod emot och försökte stoppa det. Jag vill bara att resten förstår att de är ansvariga för det helvete de kommer att leva i. I en parlamentarisk demokrati kan man inte slå ifrån sig ansvaret och skylla på politikerna.

Det är fruktansvärt tragiskt naturligtvis, även om man har vant sig vid insikten nu.

Det tog ett tag. Kontrasten mellan att ha vuxit upp i världens tryggaste och mest välfungerande land, ett land som till synes inte hade några fiender och som beundrades av alla, till att på ganska kort tid gå till att leva i en failed state är stor. När man ser gamla foton med folkliv från Göteborg eller Stockholm på 80- eller 90-talet och jämför med hur det ser ut nu så är det ju så att hjärtat brister.

Men nu är det så. Och man har vant sig.

På mellanlång sikt är jag något av en optimist ändå. Dagens unga svenska killar är så gott som alla invandringskritiker. Se på opinionssiffrorna för förstagångsväljare, ta hänsyn till kön och etnisk bakgrund, så är mönstret tydligt. Den uppväxande generationen svenska killar är SD/M. Av naturliga skäl. De är morgondagens makthavare. På 20 års sikt kanske det är realistiskt att drömma om sådant som massrepatriering av alla somalier.

Men 80-och 90-talets Sverige är oåterkalleligen borta, så är det.

Det gör mig ledsen. Framför allt för mina barn och framtida generationer. Hade önskat att Sverige fått förbli svenskt. Men vi var ett ovanligt land. Den tryggheten vi hade var ovanlig. Den jämställdheten och friheten men även ansvaret och arbetsmoralen vi hade som folk. Ovanligt.

Alla ideologier tror att de är goda. Nazister och kommunister tror t ex allt blir bra om alla i ett samhälle tillhör samma ras/klass. Socialliberaler/kulturmarxister tror att det blir bra om vi är snälla mot alla så kommer ingen vilja oss något ont eller utnyttja oss.

Sanningen är väl att vi behöver en balans i mitten. Återhållsam invandring, privatisering, försiktighet med användning av skattepengar etc.

Att rösta på någon som är snäll är ett säkert sätt att få saker att gå åt helvete.

Har de det? Trodde det var deras "parti" i Finland som var typ det sämsta.