Blev utnyttjad som barn

Jag tror det här är rätt kategori för det här ämnet.

Läst igenom det och vill lägga till här i början innan texten att jag är man.

När jag var 7 år så började mina föräldrar träffa nya vänner, dom hade en son som var 4 år äldre än mig.
Inte länge efter, kanske när jag var 9(?) så började han fråga om sexuella ämnen som om jag hade runkat någon gång. Jag var som sagt väldigt ung och förstod inte så mycket av som hände.
Detta höll på några år, tror sista gången som jag blev "våldtagen" (som min fru uttrycker det) var jag kanske runt 13-14 år. Han fick mig alltså under dessa år att suga av honom, ta den i röven, bli avsugen, försöka ta honom i röven (inte lika ofta). Jag insåg aldrig att detta var fel utan fick intrycket av att detta var normalt och hur det skulle vara. Jag trodde det var okej helt enkelt och gick med på det.

Jag minns att han lärde mig om porr som man kunde hitta via preteens, young osv så är ganska säker på att han går igång på den sortens porr. Kanske man borde kontakta dumpen och se om dom kan fiska? Han berätta även en gång för mig när han var 18+ att han hade tagit en 15 årings oskuld.

Nu i efterhand inser jag att jag blev utnyttjad i min ungdom och börjar må dåligt av det.

Vad bör jag göra? Bör jag anmäla det sådär 20 år senare eller bara låta det vara?

Har du sett serien Mad men?

Don Draper till sin sekreterare Peggy Olsen efter en traumatisk händelse:

- Get out of here and move forward. This never happened.
It will shock you how much it never happened.

Det betyder flytta bort från dåtid till nutid. Blicka framåt, inte bakåt. Om möjligt, flytta från platsen där du har dåliga minnen.
Bli en annan människa. Var en annan människa. En som det där inte hänt.

20 år senare låter lite extremt. Kan du inte bara söka upp den skyldige med två negerbögar och se till att snubben får smaka på negerkuk. Lämplig hämnd tänker jag.

Det här är ett så pass allvarligt ämne så mitt råd till dej är att du kontaktar en psykolog som kan ge dej råd hur du ska hantera detta i fortsättningen.

Ledsamt att höra det du gått igenom.

Du kommer nog inte hitta så många bra svar på Flashback. Om du mår dåligt så rekommenderar jag att du bokar tid hos en kurator så att du kan prata om ditt trauma.

Din förbrytare var själv minderårig vid tillfället så det kommer aldrig leda till åtal, om det är vad du hoppats på. Du kan ju tipsa dumpen, men om personen inte är aktiv på nätet och raggar barn kan de nog inte göra mycket heller. Om personen har barn idag kanske du kan orosanmäla till socialen.

Bara skit i det hela. Glöm det. Det var 20 år sedan, vi har alla begått misstag eller blivit utsatta för saker någon gång under vårat liv. Det hjälper inte att älta saker. Det psykologer och nissar håller på med som säger att man ska processa och fundera på saker är ren bullshit, eller snarare hjärntvätt. Visst, det kanske var synd det som hände dig men vad fan spelar det för roll? Du har inga men från det i dagsläget och det har inte påverkat ditt liv någonting under dessa 20 år. Så bara ignorera det. Ganska stort misstag att berätta om det för din fru också, men det är ju svårt att göra något åt nu.

Qq20 år senare tror jag nog dessvärre rinner ut i sanden eftersom det gått så lång tid + att det kanske inte finns då mkt bevis längre. Jag vet att jag lät hemsk där men det är tyvärr så verkligheten ser ut.

Jag hade helt klart satsat på hämd!

Höll själv bli våldtagen i min ungdom av ett spanskt bögpeddo när jag var full som en julgris i en större stad i södra europa. Han kan inte gå idag.

Och i verkligheten, som de flesta lever i - så är det förbannat svårt att fly från ens förflutna. TS har dock skaffat fru och sannolikt egna barn. Han bör ta hand om dessa i första hand, snarare än att gräva upp gamla ben.

Till TS: Träffa en psykolog och hantera detta istället för att låta din fru bestämma vad du ska känna.

Ju mer du tänker på det, desto sämre kommer du att må. Psykologer bara tar dina pengar och ger inga konkreta lösningar. Försök att tänka på annat när tankarna uppdagas, och när du känner att du behöver prata ut så finns nog din fru där för dig som ett bättre stöd.

Och inse att du aldrig kan rätta till någon annans misstag. Det kan dock kännas fint att hämnas på något sätt, så spöa skiten ur honom om det får dig att må bättre men se till att inte åka fast.
Mitt tips är dock att förtränga händelsen och inte gräva mer i det. Hjärnan är fantastisk på det sättet att man kan forma den och "lära" den vad du vill minnas och inte.

Starkt av dig att berätta! Det låter som ganska utstuderade övergrepp, som till att börja med får mig att tänka att förövaren själv antagligen varit utsatt, eller haft andra erfarenheter som öppnat för den gränslöshet du beskriver.

När man är så liten som du var när detta började är man inte särskilt sexuellt medveten eller mogen. Därför är det inte så lätt att förstå vad som händer och vad det innebär. Särskilt när förövaren är äldre och mer förslagen och säkert agerade som om detta var helt normalt och kanske intalade dig att alla håller på med detta. De sexuella känslor som väcks kan kännas sköna, vilket gör det ännu svårare för ett barn att förstå att det som händer inte är bra. Förövaren såg snabbt till att hans beteende blev normaliserat, och i det kanske du varken vågade eller ville säga ifrån.

Det är viktigt att du förstår det lilla barn du var och kan se att du är utan skuld i detta. Barn ska aldrig få någons sexualitet påprackad. Du skulle ha fått upptäcka din egen sexualitet ifred och fått utforska den i din egen takt, när du var mogen för det.

Jag kan inte råda dig i frågan om huruvida du ska anmäla eller inte, jag vet inte om det är möjligt och hur en process skulle se ut för dig. Jag tror dock att du skulle kunna ha mycket nytta av att få prata om det du varit med om och hur det har påverkat dig. Det finns många verksamheter som vänder sig specifikt till den som utsatts för sexuella övergrepp, bland annat brukar många kommuner ha samtalsgrupper och det finns också sajter på internet där man kan chatta både med experter och andra utsatta. Jag tänker att det skulle kunna vara en öppning för dig och en hjälp att komma fram till om du tex. vill anmäla förövaren och hur du isåfall bäst går vidare. Du kan såklart även söka samtalsstöd via psykiatrin, men jag gissar att den vägen är mer svårframkomlig (pg. av långa kötider) än att söka till kommunal eller ideell verksamhet.

Bra att du vågar lyfta på locket och att du verkar ha perspektiv på dina upplevelser. Du är inte ensam och det finns mycket stöd för dig att få!