Vill ha en äldre gubbe som livsmentor

Kämpar med livet som 38-årig man. Psykisk ohälsa, familj, jobb, overthinker, förmodligen rätt låg självkänsla. Kan hantera ångesten i stunden men det jag känner gränsar fan mot dålig livskompetens. Ständigt fucking orolig. Tränar som ett jävla psyko. Som sagt, det finns psykisk ohälsa i grunden, men ändå.

Har rekommenderats terapi, men jag tror mest jag skulle behöva en klok gammal man som jag kan bolla tankar med. Någon som levt. Men hur fan skulle det gå till? Känner ingen sån. Ingen vidare kontakt med föräldrar och skulle ändå vilja ha någon ”utanför”.

Vänta ett par år så är du en gammal gubbe, dom brukar prata med sig själva.

En psykolog?

Eller så får du rekrytera någon från åldersdomshemmet. Sätt in en annons i lokalblaskan, typ i sektionen med dödsannonser och där man söker livskamrater på ålderns kvist.

Tänk igenom vad du har att vara tacksam över varje kväll innan somnar. Tak över huvudet. Mat i magen. Kläder på kroppen. Ingen överhängande fara att ditt hem exploderar när du sover.

Du har det bättre än nästan alla på jorden. Var tacksam.

Önskar också att jag hade haft någon att prata med, och särskilt när jag var yngre.

Det var väl ett ganska bra initiativ att starta en tråd. Här finns åtminstone gubbar att diskutera med, kan ju vara en början iallafall.

Ett tips för att minska oron, är att sluta kolla på TV. Den och ffa nyheterna är bara till för att skrämma upp os ändå. Lägg dig tidigt på kvällarna istället, så startar du åtminstone nästa nästa dag med laddade batterier. Då får du bättre kontakt med din egen inre kompass också, åtminstone över tid.

Ge gärna nåt exempel på vad du brottas med, och oroar dig mest över? Så får du säkert lite input iallafall.

Ingen konstig reflektion. Kan säkert bli bättre så också.
Din fråga touchar lite på det där, med att det är svårt att skaffa vänner ju äldre man blir.

Problemet kan bli om någon är för gammal. Då kan det nog kännas som dom kommer från en annan tid, med andra förutsättningar och så. Så upplever jag det iaf.

Känner själv att jag varit för mycket av den äldste.

Psykiatrin har inga kloka män, kan jag gå i god för. Men givetvis kan du prova att få en remiss skriven av vc till öppenpsyk eller skicka egenremiss. Dock inget jag rekommenderar.

Kontakta ett seniorförbund och engagerade dig, de välkomnar nog gärna en yngre förmåga.

https://www.spfseniorerna.se/

Det kan bli en startpunkt för att skapa en relation med en äldre.

Rekommenderar att besöka en psykolog iaf

Psykologer lyssnar, dom pratar inte
försöker dra ut på tiden så dom dår bra timpeng

samt att dom antecknar allt och försöker ge dig en diagnos, drar till med nån diagnos tillslut utan att han ens om den stämmer, vill leverera resultat

Jag tror absolut att ts är inne på något. Det är väl anledningen till att Jordan Peterson blivit ett globalt fenomen. Äldre erfarna män man berövat oss .

2 män som kommer förändra ditt liv.

* Jordan B Peterson
* Andrew tate


Farlig kombination.

Kul med många svar 🙂

Någon skrev något om att vara tacksam för det man har osv och absolut, det jobbar jag med. Jag jobbar fan med tankar varje dag av olika kaliber. Det enda som hjälpt, och hjälpt skitmycket, är att lära sig att acceptera det jobbiga och släppa kontrollen. Men det är ett jävla jobb. Vissa dagar är kolsvarta.

Någon nämnde också att terapi kanske inte är skitdumt men jag är inte övertygad. Varför gräva i min skitiga barndom? Jag vet precis hur illa det var och jag vet av erfarenhet att människor är nyckfulla och att vad som helst kan hända när som helst. Vuxna som ska vara trygga super och folk som är friska dör knall fall ändå. Jag vet detta. Att acceptera ovisshet och jobbiga känslor, utan att döma dem som sämre än andra, har jag förvisso lärt mig via kbt-psykolog på nätet. Men det som föreslagits mig nu är någon sorts psykodynamisk terapi som ska utforska mitt känsloliv. Läka gamla sår. Men jag VET att det ÄNDÅ är 100% JAG som måste göra jobbet. Svårt att se hur någon kliniker ska vägleda mig rätt i detta.

Nej, vet ni vad. En gubbe som säger ”vafan, låt din fru sura eller vara osugen på att knulla några veckor - det gör inget, bry dig inte så jävligt”, ”vad fan ska du känna skuld för - du gjorde ju ditt bästa!”, eller varför inte: ”alltså, fattar du hur jävla grym du är som genomlevt de där mörka veckorna utan att spy ut det på alla omkring dig?”.

Just nu är det bara jag själv som säger de här sakerna till mig själv. Oftast på gymmet med lurar i öronen. Ibland gråter jag när jag känner mig så ensam i känslorna. Min fru tror att jag mår rätt bra, och det kan hon få tro. Ofta är det helt okej men hon vet inte vilket kaos jag kämpar med vissa dagar. Hon ska vara min fru, inte terapeut. Och jag är hennes man.

Som ni kanske kan se är tankarna och känslorna delvis i kaos och jag har svårt att riktigt uttrycka vad jag brottas med.