Kunde mördaren vara säker på att skottet dödat?

Ja, det är osannolikt och inget jag tror är fallet. Men ändå en bättre förklaring till att att mordet ser ut som det gör än förslaget att GM på grund av något ointresse för avfyrning nöjer sig med ett skott mot statsministern för att sedan bedöma utfallet efter vilka symtom offret på marken företer.

Man får ha i åtanke att GM uppenbarligen tar vad han råkar ha tillgång till när han plockar med sig den synnerligen såväl utdaterade som icke ändamålsenliga mordammunitionen. Några få patroner Winchester Metal Piercing var kanske den "riktiga" Magnumammunition denna udda figur hade omedelbar tillgång till. Vid Magnumskytte på bana användes oftast "lättare" typ av ammunition.

Ja, det är troligt att skytten plockade med sig vad han hade tillgång till även om vanlig helmantlad övningsammo inte skiljer sig nämnvärt från winchester metal piercing, kulan är i båda fallen en blykärna med en heltäckande kopparmantel. Vikten på en winchester metal piercing är 158 grain så den är inte speciellt tung för att vara en .357 magnum (de går från 128-200 gr).

Sportskyttar brukar vilja ha lätta snabba kulor så anslagsenergin borde inte skilja nämnvärt.

Men även om han inte hade tillgång till mer än två winchester metal piercing så borde han ha fyllt upp revolvern med annan ammo han hade tillgång till, det är ju bättre än inget.

Den enklaste och mest troliga förklaringen till att mordet går till som det gör är att gärningsmannen var oerfaren och på grund av adrenalin/nervositet/panik inte handlade rationellt när han smällt av två skott.

Vid målskytte använde Magnumskyttar vanligen inte standardammunition (vanlig kopparbemantlad blykula) eller andra, vad man nu ska kalla dem, skarpa varianter, inklusive Winchester Metal Piercing. Som för övrigt sades vara "obalanserad" och instabil i sin flykt.

Utan de sköt främst med betydligt billigare och enklare varianter, ofta med den svagare laddningen .38 Spl. Enkla sportskyttevarianter, typ Wadcutter. Inte sällan i handladdade patroner.

Att skjuta med "riktig" ammunition var nog ett undantag bland de som pangade mycket. Annars skulle kostnaden snabbt skena åstad.

Man får också ha i åtanke att vid tiden beviljades sportskyttar inte ammunitionslicens, utan denna skara var hänvisad till sin klubb gällande sådant material. Ibland fanns ändå möjlighet att handla över disk genom uppvisande av medlemskort, men förvaringsregler gällande ammunition i bostad var snåriga om man inte hade redigt vapenskåp (vilket inte var krav för att förvara vapen i hemmet). Om man nu brydde sig om reglerna.

Så det finns skäl till att det inte är helt osannolikt att en GM av den typ som exempelvis hans utrustning berättar om inte hade omedelbar tillgång till särskilt mycket ammunition överhuvudtaget. Det kan ha handlat av några patroner han råkade ha i en låda eller ficka.


Ja, det blir som det blir eftersom det råkade bli så. Det fanns ingen närmare eftertanke bakom insatsen. Sådan står helt enkelt inte att finna hur ivrigt folk än försöker för att få insatsen kompatibel med en kvalificerad GM.

Nja. Wadcutters är inte speciellt vanliga i sverige som jag har förstått det. Jag har svårt att hitta några sådana till försäljning nu när jag kollar. Billigast i .375 magnum är en helmantlad variant och även om man går ner på .38 special så skiljer det inte mer än 10 spänn mellan en ask med 50 helmantlad och en med så kallad wadcutter. Man skall också komma ihåg att rena blykulor skitar ner pipan rätt så ordentligt mycket mer också.

Man använde kanske wadcutters i .38 special till mängdträning men jag har svårt att tänka mig att man hade dem på tävling och en aktiv sportskytt har definitivt tillgång till annan ammunition än sådan.

Vad gäller att sportskyttar inte hade ammunitionslicens stämmer inte det riktigt heller. Som jag har förstått det hela blev ammunition licenspliktigt först 1973, innan dess behövde man ingen licens för att köpa. Efter 1973 behövde du tillstånd att inneha vapen för att inneha ammunition även om under väldigt lång tid var sådär med hur vapenhandlare kontrollerade vad man hade för vapenlicenser när de sålde ammunition. Jag har till och med själv köpt ammunition utan att få licensen kontrollerad när jag var i början av min jaktkarriär.

En intresserad sportskytt hade naturligtvis egna vapenlicenser och förvarade vapnen hemma i vapenskåp (en i sammanhaget försumbar kostnad att införskaffa) för att kunna åka till olika skjutbanor eller till tävling eller inte vara beroende av att någon kunde öppna vapenkasunen på skjutbanan.

Kort sagt, om gärningsmannen var sportskytt (aktiv eller inte) så hade han tillgång till vilken ammunition han ville. På den här tiden fick man också licens på livstid och inte som idag på 5 år och att man måste uppvisa tävlingsresultat. Det innebär alltså att en gärningsman som någon gång i livet hållt på med sportskytte kunde ha licens och köpa hur mycket ammo han ville utan att någon kontrollerade om han faktiskt gick till skjutbanan eller inte.



Här är vi helt eniga.

Jag har ingen kännedom utifrån erfarenhet, utan har försökt att utröna hur det förhöll sig vid tiden.

Angående att Wadcutter avsätter "slagg", ja, precis, därför var den nakna blykulan ofta överdragen av en kopparfilm, dock ej likt en mantel. Jag kan inte säga hur pass vanlig typen var, men den var vid tiden en framträdande produkt handeln.

Hur det förhåller sig nuförtiden vet jag inte, men sportskyttevarianterna i .38 Spl var vid tiden betydligt billigare än även billiga varianter av standardammunition (Winchester var dyrt). Kostnaden för ammunition var helt enkelt en påtagligt begränsande faktor för Magnumskyttar med hög aktivitetsgrad. Därav utbredd användning av handladdning och sportskyttevarianter vid träningsskytte. Många sköt dessutom mest med sin finkalibriga sportpistol av samma skäl. På tävling var det nog annorlunda, ja.

Ammunitionsköp för sportskytte krävde separat licens fram till 1992 då en ny vapenlag införs (enligt vilken rätten att köpa relevant ammunition följde med vapenlicensen). Innan dess var de flesta sportskyttar hänvisade till sin klubb gällande ammunition. Klubben kunde dock lägga sin ammunitionslicens hos handlaren, varpå medlemmar kunde handla över disk mot uppvisande av medlemskort. Det var säkert så att allt inte alltid gick rätt till, även om jag har svårt att tro att en handlare skulle sälja Magnumammunition till vemsomhelst.

Före slutet av åttiotalet krävdes inte vapenskåp för förvaring av sportskyttevapen i bostaden. Det som fordrades var att vapen förvarades i två vitala delar, var för sig under säkert lås. Ammunition i tillägg till detta krävde dock godkänt skåp. Reglerna blev striktare efterhand och till slut blev skåp ett krav.

Det är riktigt att vapenlicens för målskytte till skillnad från idag inte omprövades så länge det inte fanns särskilt skäl.

Jag har inte heller erfarenhet av att ladda just denna kalibern men vad jag förstår är det ingen större skillnad mellan en vanlig helmantlad kula för sportskytte och ammunitionen som användes vid palmemordet. Den togs visserligen fram för att kunna penetrera bildörrar men det är mycket tveksamt om den kunde göra det.
Billigaste helmantlade kulan jag hittar i .357 magnum kostar 295kr för en ask med 50 och en ask med wadcutters i .38 special kostar 265kr för 50. Sedan går det naturligtvis att komma ner i pris om man köper större mängder.
Det är möjligt att du har rätt, jag gick i lågstadiet när Palme blev skjuten och hade begränsad kunskap om vapen på den tiden. Men vad jag förstår fick man inneha ammunition till ett vapen man hade licens för, så det kan väl knappast ha varit svinsvårt för en sportskytt att få tag på vilken ammunition man nu ville ha. Det måste ju bara ha varit att anmäla till föreningen och så köpte de in vad man nu behövde nästa gång de bunkrade upp, eller som du säger att man visade upp medlemskort och vapenlicens för den kaliber man ville köpa.

Nåväl, det blev lite av ett sidospår här men det är i alla fall inte troligt att gärningsmannen bara sköt två skott för att han bara ägde två patroner.

Vet inte riktigt vad som avses med vanlig helmantlad kula för sportskytte. Jag kallar det standardammunition och avser med det en helmantlad (kopparlegering) blykula. Man kan förvisso skjuta med sådan vid skytteträning, men det blir snabbt mycket dyrt. Särskild sportskytteammunition innebar andra varianter och ofta, som sagt, handladdning. Då kan hylsor dessutom återanvändas.

Jag har tidigare kollat priser vid tiden per patron, omkräknat till dagens penningvärde:

Winchester Metal Piercing Magnum .357 6,50 kr
Winchester helmantlad standard Magnum .357 6 kr
Norma, Lapua helmantlad standard Magnum .357 3 kr
Wadcutter omantlad .38 Spl 1,80 kr
Hemladdat .38 Spl under 1 kr
Patroner sportpistol .22 50 öre

Man får ha i åtanke att en aktiv skytt kan bränna av många tusentals skott per säsong.

Ja, mordammunitionen var blott en aningen modifierad standardkula. En vanlig blykula med mantel i tombak och som var förstärkt i nosen och som saknades baktill. Dess genomslagsförmåga i hårda material var knappast imponerande.


Jag befann mig i samma stadium vid tiden, men det är inte bara möjligt, utan det är så. Det krävdes särskild licens för ammunitionsköp. Det framgår av flera källor, bl a Vapenutredningen SOU 1988:44 och "Sammanställning över ammunitionsavsnittet" XA17573. Och även av sportskyttar verksamma vid tiden. Det var dock annorlunda gällande jaktskytte. Sådan ammunition var till stor del inte licenspliktig.



Jag vet inte hur svinsvårt det var att skaffa ammunition efter behag för en licenserad revolverinnehavare. Ofta var man som skytt utlämnad till sin klubb och det varierade nog hur verksamheten hanterades. Jag har noterat lite olika praktik.


Det är inte särskilt troligt, men helt otroligt är det inte om GM återfinns i ett sammanhang likt detta. Ser man sammantaget på det, så var det nog ofta så att medlemmar i skiktet under de mest aktiva på lite högre nivå inte förvarade ammunition i bostaden. Särskilt inte i fall då vapenskåp saknades, vilket alltså inte krävdes för endast vapenförvaring.

Men en sådan individ hade säkert, oavsett, några enstaka patroner som låg hemma och skramlade. En individ som ju inte hade planerat attentatet på förhand.