94-årig kvinna död på balkong - dörren låst från insidan. Misstänkt mord. Trollhättan (2023-10-20)

Då Ingers föräldrar föddes på 1800-talet har Skatteverket inte några uppgifter om hon hade några syskon. Svaret finns istället hos Riksarkivet där föräldrarnas bouppteckningar finns registrerade. Handlingarna visar att Inger hade tre syskon, men att ingen av dem är i livet.

Med hjälp av informationen kommer vi till slut i kontakt med en släkting. Släktingen förklarar att den senaste gången han var i kontakt med Inger var för närmare 15 år sedan då hon ringde för att berätta att hennes syster hade gått bort.

Samtalet kan ha varit den sista kontakten som Inger hade med en anhörig.
---------
Inför begravningen har en minnesannons satts in i TTELA. Den enda reaktionen annonsen har lett till är att Ingers bostadsrättsföreningen har skickat ett telegram och meddelat att de tänker hedra hennes minne med en gåva till organisationen Läkare utan gränser.

– Kommer det ingen får vi nog fundera över hur vi ska gå vidare, säger PO Bergkvist och tittar på klockan som hänger på väggen i kapprummet.

Tio minuter innan ceremonin ska inledas närmar sig en man och en kvinna lokalerna med varsin ros i handen. PO Bergkvist sträcker på sig och rättar till sin slips.

– Nu ser det ut som att det finns anledning att utföra ceremonin, säger han tyst.
----------
Begravningsceremonins två gäster får efter att dikten lästs upp gå fram och lägga sina rosor intill urnan. När kvinnan har lagt ifrån sig sin blomma stannar hon upp i några sekunder. Hon niger framför urnan och går sedan tillbaka till sin stol.

”Inger du fick ta emot livet. Nu har du lämnat det åter, men nytt liv ska spira på din grav”, säger PO Bergkvist.

Akten pågår i totalt 22 minuter innan de medverkande samlas i kapprummet.

– En människa ska inte behöva lämna jordelivet och vara så ensam, säger kvinnan i bostadsrättsföreningens styrelse, med tårfyllda ögon.
-----------
Ordföranden berättar att han blev kontaktad av en grannkvinna i fastigheten som brukade lägga utlästa veckotidningar i Ingers postfack. När facket aldrig tömdes började grannfrun bli orolig.

– I och med att utredningen pågår så vet jag mer än vad jag får säga i nuläget. Men jag kan säga att jag inte mår speciellt bra av att ha varit med om det här, säger han.

Mannen och kvinnan betonar att de i första hand kom till begravningen som privatpersoner och inte styrelsemedlemmar.

– Helt enkelt för att visa empati och hedra henne, säger kvinnan.

Ordföranden menar att det handlar om respekt för en person som han ändå levt granne med under lång tid.

– Jag kan personligen kanske tycka att fler borde ha kommit hit, men nu är det som det är.
-----------