Ellie Sandin, fd missbrukare och ensamstående 4 -barnsmor

Vad ska dom göra på akuten för henne? Hon vill ju inte ha vård?

Jag röstar för psykakuten 100%!
Hennes sjuka huvud gör hennes kropp sjuk men hon fattar ju inte det.
Hon behöver på riktigt hjälp. Sagt i all välmening.

Så Ellie, när du läser det här. Börja tänk efter. Börja förstå att du aldrig kommer att klara det här utan professionell hjälp och vård.
Du skadar både dig själv och dina barn.

ChatGPT skrev det inlägget åt henne.

Inget. Är en hudklinik hon behöver. Men dit ska hon ju aldrig mer gå.
Okej om den i Gävle är dålig men då söker man sig vidare. Akuten är inte till för kroniska tillstånd utan de ska skötas av en mottagning eller vårdcentralen.

Men kan någon som förstår det här förklara för mig? Varför är hon helt röd och krustig åter igen plötsligt? För att hon tältade?

Stress är en enorm trigger för eksem (och TSW). Resorna till Sundsvall förvärrade också huden, såklart tältande i Mora gjorde samma sak och det förväntade hon sig innan resan också.

Hon steker också i solen och gör huden torr och känslig. Hon smörjer inte in sig ordentligt.
Plus hon slutade med sprutorna för ett par månader sen. Nu har effekten säkert gått ur kroppen och sjukdomen hunnit komma tillbaka.

Sorgligt men du har rätt om klirr i kassan.
Blir så matt när hon tar foton
På sig själv utan att ens ha försökt smörja sitt ansikte först. Och varför åka iväg på camping när hon redan innan vet hur det kommer att bli. Det som händer med hennes hud nu är bara hennes eget fel. Har gjort precis tvärtemot vad hon vet är bra. Sen ska hon ha sympatier och gulle gull? Nä fy fan kör henne till psykakuten så hon kan få hjälp med sitt självskadebeteende!

Verkligen! Håller med 100%

Det sista där skulle hon aldrig erkänna, men alla såg det (och skrev det till henne)

Är det ett inlägg på Instagram? Är det hon själv som vill till akuten eller psykakuten?

Hon skrev detta ihop med tre bilder där hon är kritvit och fjällande:

Smärtorna från min TSW var så intensiva att jag bara skakade. Stefan tittade på mig och sa:
”Antingen kör jag dig till akuten så du får smärtlindring, eller så kör jag dig till psykakuten. Jag är rädd att du inte orkar kämpa längre.”
Det gjorde ont att höra. Inte för att han hade fel, utan för att jag insåg hur rädd han var.
Vi pratar ofta om hur jobbigt det är att vara sjuk. Men vi pratar alldeles för sällan om hur det är att stå bredvid någon som är sjuk.
Att se den man älskar lida och inte kunna ta bort smärtan.
Att känna sig maktlös.
Att undra om personen man älskar kommer orka en dag till.
Snart tre år har vi varit tillsammans. Två av dem har jag varit sjuk.
När Stefan är hemma på helgerna gör han allt för att jag ska få vila. Han handlar, lagar mat, städar, bär, fixar och påminner mig om att inte göra för mycket. Inte för att jag inte vill hjälpa till, utan för att han vet att varje gång jag pressar kroppen riskerar jag att må sämre.
Han bär inte min smärta, men han bär så mycket annat.
Jag tror att många anhöriga till svårt sjuka känner igen sig. De får sällan uppmärksamhet. De fortsätter kämpa, trösta, hålla ihop vardagen och finnas där – samtidigt som deras eget hjärta går sönder lite varje gång de ser den de älskar lida.
Så idag vill jag säga tack.
Till Stefan.
Och till alla anhöriga som står kvar, även när de känner sig maktlösa.
Ni är starkare än ni själva kanske förstår. 💗

Ok, det är massor av saker hon gör fel då samtidigt. Hon borde ju verkligen ta det lugnt då och tex låta Stefan fixa med sitt hus själv och bara göra sånt hon mår bra av för det första...

Har själv problem med torr hud och fattar inte varför hon väntar med att smörja tills det frasar i huden, själv smörjer jag nog med handkräm 10 ggr och ansiktet kanske 4 gånger på en dag när det är som värst.