Vem ska jag tro på, tro på, tro på...

Denna tråd handlar "konspirationer" och "sanningar".
Det är inte tänkt att den ska handla om specifika konspirationsteorier utan rent generellt, vad kan man egentligen lita på?

Vad säger egentligen historien, hur stor del av de "etablerade sanningarna" ska man egentligen lita på?

Vem är mest naiv, den som har en "konspiratorisk syn på tillvaron" eller den som litar blint på den skit som överhögheten genom sina kanaler spyr ut?

Ska man ifrågasatta allt eller finns det universala "sanningar" som man bara måste svälja?

Jag anser att det bästa och ödmjukaste förhållningssättet till världens beskaffenhet är att inse att man faktiskt ingenting kan veta säkert.
Det sägs ju att 'ju mer man vet desto mer inser man att man inte vet' och att 'den vise vet att han inget vet, men den dumme tror att han vet allt' o.s.v.

Skolan uppmanar till "kritiskt tänkande" men bara som en chimär, för vad händer när man börjar ifrågasätta sådant som skolan lär ut som om de vore axiom, sådant man inte 'kan' och 'får' ifrågasätta?
Då spottas man på som en spetälsk, ett sinnessjukt wacko.
Men om man inte är ett wacko då, om man har hög intelligens, man förstår vad de andras förhållningssätt går ut på till fullo, men man kan bara inte tvinga sig själva till att hålla med dem, vad är man då? Har man fel?

Mitt förhållningssätt är att jag inte litar på någonting och att inget är för infekterat för att ifrågasätta, vilket sätter mig i olustiga situationer hela tiden.
Det verkar för mig som om människor i allmänhet idkar någon form av självcensur emot vissa tankar, som om de vore kontrollerade av någon sorts "tankepolis".
Tidsom har jag även själv drabbats av illamående när jag tänkt för mycket 'outside the box'.

Existerar månne 'tankecensur' hos populasen, eller rent av hos alla människor?
Kan det vara så att man måste ha viss plattform av 'sanningar' att luta sig emot för att inte 'go mad'? Kan denna svaghet utnyttjas av DSB/'makten' för att implementera sanningar hos populasen som de själva kan dra nytta av för att få pöbeln att agera som de vill?

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när ...

Shoot!

Alla har ju rädslor och behov och dessa kan utnyttjas av andra för att få dig att göra det dom tjänar på. Om du tittar på hur världen ser ut; tror du att någon gör det?

Ja, jag tror det, därav tråden.

Nja, jag tror inte på några Sanningar. En sanning kan bara vara lokal, aldrig universell. Nej, inte ens sånt som vetenskapsmän mäter och räknar ut är absoluta sanningar. Däremot kan de stämma någotsånär just nu, där vi befinner oss, fysiskt och mentalt.

Sen finns det ju sånt som man av praktiska skäl antar är sant, även om man faktiskt skulle kunna räkna ut att det är falskt. Sånt är t ex att det finns solida ämnen (det mesta består huvudsakligen av tomrum där enstaka partiklar virvlar runt) eller att solen går upp (det är ju vi som rör oss kring den).

Av andra - också praktiska skäl - måste vi anta att det som en gång lärt oss stämmer. Att om vi tappar något så ramlar det ner, att vi kan anta att marken bär oss när vi går på den.

Av sociala skäl finns vissa sanningar, hur man beter sej. Även om man skulle vilja rycka luren ur näven på pladderkäften som sitter bredvid en på T-banan, eller glidtackla sengångaren som står i kassan när man är stressad - så har man fått lära sej att "så gör man inte". Inte heller blottar man sitt könsorgan och börjar runka vilt när man ser en attraktiv människa. Bara sinnesvaga och mycket gamla kan komma undan med detta.

Sen finns det sanningar som inte ens är sanna, vilket ofta kallas för fördomar. Man har fått lära sej saker, fått erfarenheter som inte är typiska och man fastnar i synsätt.

Så, det är - för ens egen mentala hälsas skull - oerhört viktigt att alltid våga utmana sina "sanningar". Det är jobbigt, livet är så enkelt när man har enkla svar, men man har också möjligheter att nå nya insikter.

Edit: Men, för den delen, man kan inte heller anta att ALLT som många tror på eller "överheten" berättar är falskt. Då går man över gränsen och börjar vika på sin foliehatt.

Det kostar att ifrågasätta det som flocken kommit fram till. Man blir tillrättavisad och slutligen utstött och av detta kommer man att må dåligt.

Ursäkta om jag bara säger självklarheter men det är endast genom att sätta ihop en massa sådana självklarheter till en större helhet som jag anser att man kan komma fram till någon sorts visshet, som man kan luta sig emot (om man nu inte bara vill acceptera det som flocken bestämt). På det viset har jag kommit fram till mycket som inte alls känns så trivalt.

När man ifrågasätter så bör man kanske också ifrågasätta sig själv och sin egna idéer för att hitta någon sorts balans.

Ägna dig mest åt ditt eget liv. Ju längre bort från dina egna konkreta erfarenheter som du kommer, desto lösare blir alla spekulationer. Att Afrika eller Libanon eller vadsomhelst skulle kunna påverkas av dig på något sätt, är ju rent nonsens. Glöm allt vad som har med historia och stora perspektiv att göra (förutom i rent underhållningssyfte, likt en god bok). Oavsett om det man tror sig veta om sånt är manipulerat eller inte, så är det i vart fall IRRELEVANT för vad du kan uträtta i ditt liv.

För att ägna sig åt sitt liv så behöver man dock frihet från alla avlägsna, manipulerande, irrelevanta påbud som förtrycker en. Därför är jag liberal.

För att utveckla detta: De som har mycket pengar kan utnyttja dina behov för att styra dig genom att hota dig med att inte ge dig det du behöver och de som har mycket våldsresurser kan utnyttja dina rädslor för att styra dig genom att hota dig med att ge dig det som du inte vill ha. Det är väldigt lätt att låta sig skrämmas av den ena typen av makt för att istället springa rätt i klorna på den andra. I Sverige är vi ganska förskonade från de obehagliga effekterna från båda dessa typer av makt (även om båda gör vad dom kan för att skrämmas med den andra) och detta beror delvis på att de flesta själva i ganska hög grad själva innehar makt relativt andra, globalt sett, men detta är inte något som givet kommer att bestå.

Politiker av alla sorter är alltså bara ute efter att lura dig i klorna på den ena eller andra typen av makt. Sedan finns det sådana som hetsar och skrämmer dig mot och för andra genom att utnyttja ditt behov att känna gemenskapen som svetsar samman en hotad grupp. Motivet för detta kan vara att få en ekonomisk och/eller våldsbaserad maktbas eller att de vill komma åt några som hindrar deras intressen.

Slutsatsen blir att om man inte är extremt långsiktig så är det bästa man kan göra att försöka skaffa sig så mycket makt som möjligt själv och försöka utnyttja andra så mycket man kan för annars kommer man bara själv att bli utnyttjad. Om du får den inställningen så ska du också bara hävda att sådant som jag skrivit här bara är konspiratoriskt skitsnack och att just den typen av maktutövning som du själv tänkt ägna dig åt i själva verket bara är att frälsa världen. Om du därimot tänker dig att vara mycket långsiktig så kan du försöka stå imot alla de faror jag här nämnt så kanske du kan bidra till att civilisationen, så som vi känner den, inte går under om några hundra år.

Är det en absolut sanning att det inte finns några absoluta sanningar?

Nej, om det vore en absolut sanning så skulle det ju finnas absoluta sanningar, alltså är påståendet(frågan?) en paradox.
Dessutom så finns det absoluta sanningar. Jag sitter t.ex. och skriver det här just nu.

När Descartes tänkte igenom det här kom han fram till att det enda han kunde vara säker på är att "Jag tänker alltså finns jag till".
Men sen finns det filosofer som påpekat att det inte är nödvändigtvis är samma "jag" på de två olika ställena i påståendet.
So it goes.

Vilka är dessa saker som man inte ska ifrågasätta då?
Naturligtvis far inte överheten med helt och hållet falska uttalanden men nog ruckas det lite på sanningen med ALLT. Bara så där mycket så de kommer undan med informationen utan kritik men ändå lyckas upprätthålla den egna "sanningen" intakt.
Jag har varit jävligt deprimerad och nere. Jag har rent av haft självmordstankar i flera år. Jag har kanske därigenom kopplat bort flockens krav och ställt mig utanför. Väl där så är man inte så rädd att ifrågasätta i.o.m. att man inte har så mycket att förlora.

Kan det vara ett sätt att slå sig fri?
Visst, jag är maktlös. Det vettigaste vore: Om vi har svårt att på allvar bestämma oss för det så bör vi följa deras exempel som blivit troende före oss. Låtsas som om du tror, tag vigvattnet och låt läsa mässor etc. Alldeles av sig självt kommer detta att ge dig tron och göra slut på ditt förnuft , jag vet. Men man kan ju göra något mellanting, inte sant? Fungera som om man "tror" men samtidigt ha en mörk hemlighet...

Det kanske det är. Men det är svårt att vara helt själv så det kanske är idé att försöka hitta tillbaka. Då kanske man iofs blir pådyvlad sådant man inte vill men om man är medveten om det och håller lite distans till allt så kan man nog behålla sin frihet även tillsammans med andra.