Citat:
Ursprungligen postat av
SosseIslamism
Vänsterns trumfkort har alltid varit att sätta ordet rasist / nazist på allt och alla som inte håller med deras åsikter. Men de borde kolla sig själva i spegeln.
Vänstern har alltid stöttat Palestina / Hamas och är därför fiender till Israel. De jublar inombords när Hamas attackerar Israel.
Det första sossarna gjorde år 2014 var deklarera Palestina som en suverän stat.
Den palestinska myndigheten har alltså inga av några modifierade paragrafer i sina akter. ”Regeringens bedömning att palestinierna uppvisat en entydig förpliktelse till Osloavtalet och tvåstatslösningen vilar därmed på lös grund”, skriver Carlberg och fortsätter:
”Den här granskningen borde rimligen ha genomförts av UD för åtta år sedan. En genomgång av de palestinska stadgarnas status kan inte betraktas som ett orimligt krav.”
Det var givetvis ett stort misstag att erkänna Palestina som stat men mycket viktigt för de svenska Socialdemokraterna av ideologiska skäl att göra det. De har under många decennier haft ett nära samarbete med sitt systerparti Fatah, som ingår i den palestinska myndigheten.
Notera även Tobias Billströms svar:
Regeringen anser att beslutet den 30 oktober 2014 att erkänna Palestina var olyckligt. Beslutet var prematurt.
Sveriges Riksdag: Tillbakadragande av erkännandet av Palestina som stat
Sossarna ljuger när de säger att Palestina stod bakom tvåstatslösningen.
Varför är sossar / kommunister / annat vänsterpack emot Israel? Varför stöttar de hellre Palestina än Israel? Varför är de antisemiter?
Vänsterpolitik bygger på ett humanitärt och solidariskt synsätt som värderar allas bästa och rättvisa/rättfärdighet för alla - till skillnad från högern som i första hand ser till det egnas bästa (och de man ser som 'oss'). Det här gör att vänstern ofta lyfter fram 'de svagas' sida och vill hindra att 'de starka' utnyttjar styrka för att förtrycka andra, och göra mot andra vad man aldrig skulle acceptera att bli utsatt för själv. Ett humanitärt empatiskt synsätt.
Sedan åtminstone antiken så har landremsan mellan Turkiet och Egypten varit bestriden, i olika perioder. Men i vår tid har politiken formats främst av Englands ockupation av det som nu är Israel, och senare judars besättning av området och utropandet av en egen stat utan stöd från världssamfundet eller närbelägna länder. Den utvecklingen i vår nutid har förmått vänsterpolitiken att se Palestina som utsatta, förtryckta, plågade (utan att först ha plågat andra).
Efter förintelsen, då många - i relativt traditionell judisk anda - litade till anständighet och Guds beskydd och inte gjorde något nämnvärt civilt motstånd mot sin egna utrensning, så har hårdföra delar av det judiska samfundet radikalt ändrat inställning, ifrån den inställning som länge varit det judiska. Mantrat "Aldrig igen!" spreds starkt ibland det judiska samfundet efter förintelsen, kombinerat med en större sekularitet ibland judar, och samfundet slöt sig då starkt samman emot det man såg som en antingen fientligt inställd- eller åtminstone icke-hjälpande omvärld.
Det var kanske huvudanledningen till varför delar av det judiska samfundet vart extremt aggressivt inställda 'go-getters' som utnyttjade politiska processer och vankelmodighet i FN till att utropa en självständig stat, och sen snabbt organisera ett lika aggressivt försvar av det landet (kriget som följde direkt på utropandet 1948), med etniska rensningen färskt i minne. Man slogs för sin existens, som man själva såg det.
Dom kommande 20 åren ledde den här utvecklingen till en direkt systematisk etnisk nedtryckning och fördrivning av palestinier från de områden judarnas lade beslag på. Palestinier utgör än idag världens i särklass största flykting-befolkning, många miljoner, som levt i generationer i hela städer av tält och slumområden utanför Israel, och vägras rätten att återvända till de områden deras förfäder levt på- och brukat i århundraden.
Och Israel har blivit ett nära militaristiskt samhälle, oerhört starkt, alert och aggressivt, där samtliga medborgare måste göra värnplikt i minst 3,5 år. Israel har hamnat lite i Nietzsches berömda tes "Den som vill bekämpa monster måste se upp så inte denne själv blir ett monster".
Det är den här bilden som vänster-politiken i stort tar fasta på. Man ogillar de humanitära motsättningarna, och vänstern är i regel hårdast kritisk mot den eller de som är minst benägna att sansa sig och börja arbeta mot försoning. I nuläget i vår tid är detta Israel, men vänstern blir även irriterade när omgivande arabstaterna ständigt utför attentat och krig mot Israel, för omgivande länderna man tänker inte glömma/förlåta den oförrätt som man anser judarna utförde (inkl lägga beslag på Masjid Al-Aqsa, kanske tredje viktigaste platsen i Islamisk tradition).
Att t.ex. erkänna Palestina som självständig stat är helt i linje med vänster-tänket, att vilja skapa fred och harmoni, och hindra att starkare parter trycker ner och plågar svagare parter. Israel, i vår tid, blir en lätt måltavla då. Men det innebär självklart inte man 'jublar när Hamas skjuter raketer på Israel'. Vänstern överlag blir istället uppgivet suckande, över varför alla bara ska slåss hela förbannade tiden, utan att nån vinner på det.
Vänstern var i princip lika mycket mot Englands kontroll över Palestina innan Israel fanns, inklusive Englands finansiella invasioner och exploatering av många delar av världen. Innebär inte att vänstern är anti-semiter, eller anti-anglicister heller.
Självklart inkluderar det här en del av vänsterns akilleshäl, nämligen 'att vilja mer än att kunna'. Delar av vänster-tänket är drömmare och fred, frihet och global harmoni. Men verkligheten innehåller inte riktigt det biologiska recept som skulle göra en sån värld fullt möjlig, även om den mesta ondska som görs i världen består i korttänkt- och emotionellt influerad dumhet.
