Nja, ditt listiga inlägg rör sig i ett gränsland mellan moralfilosofisk appell och en välmaskerad vänsterideologisk anklagelseakt. Du försöker lura okunniga.
När juridikens måttstock avfärdas som ”för snäv”, är det sällan insikt man söker – utan makt utan motkrav. Den som avfärdar rättsstatens krav på bevisning som ett hinder för “moralisk sanning”, öppnar för godtycke där känslor blir domare och strukturer blir ursäkt för att avfärda individens rätt till försvar.
Att någon uttryckt skam över otrohet är inte ett erkännande av övergrepp. Det är att vara människa. I verkliga relationer – särskilt där vuxna haft samtyckande intimitet – går skuld inte alltid i en riktning. Att “sanningen” inte behöver bevisas, är ett mantra som passar ideologer, inte rättvisa.
Riktiga feminister sa en gång att kvinnor är autonoma, ansvarstagande subjekt – inte offer på förhand. Att i efterhand tolka samtycke som tvång bara för att det svider i självbilden, är en förminskning av kvinnors ansvar och handlingskraft, inte ett försvar av den. Någon sorts löjlig prydhet.
Pressetiken kräver saklighet och respekt för den som utpekas. När du argumenterar för att ett juridiskt oskyldigt beslut ändå ska tolkas som moraliskt skuldbevis, undergräver du det skydd vi alla behöver mot maktens godtycke.
Så jag frågar: När man byter ut bevis mot berättelser, maktanalys mot ansvar, och juridik mot känsla – vem blir nästa att ställas inför folkdomstol?
När juridikens måttstock avfärdas som ”för snäv”, är det sällan insikt man söker – utan makt utan motkrav. Den som avfärdar rättsstatens krav på bevisning som ett hinder för “moralisk sanning”, öppnar för godtycke där känslor blir domare och strukturer blir ursäkt för att avfärda individens rätt till försvar.
Att någon uttryckt skam över otrohet är inte ett erkännande av övergrepp. Det är att vara människa. I verkliga relationer – särskilt där vuxna haft samtyckande intimitet – går skuld inte alltid i en riktning. Att “sanningen” inte behöver bevisas, är ett mantra som passar ideologer, inte rättvisa.
Riktiga feminister sa en gång att kvinnor är autonoma, ansvarstagande subjekt – inte offer på förhand. Att i efterhand tolka samtycke som tvång bara för att det svider i självbilden, är en förminskning av kvinnors ansvar och handlingskraft, inte ett försvar av den. Någon sorts löjlig prydhet.
Pressetiken kräver saklighet och respekt för den som utpekas. När du argumenterar för att ett juridiskt oskyldigt beslut ändå ska tolkas som moraliskt skuldbevis, undergräver du det skydd vi alla behöver mot maktens godtycke.
Så jag frågar: När man byter ut bevis mot berättelser, maktanalys mot ansvar, och juridik mot känsla – vem blir nästa att ställas inför folkdomstol?
Citat:
I vissa debatter om ledarskap och ansvar ser man ett återkommande mönster: att juridiskt frikännande används som ett slags universalargument för moralisk oskuld. Det är en förenkling som riskerar att förminska både människors erfarenheter och det moraliska samtal som måste få ta plats.
Att en förundersökning läggs ner, eller att ingen brottsrubricering kan fastställas, betyder inte att inget har hänt. Det betyder att bevisläget inte räcker enligt rättens snäva ramar. Men moral och etik rör sig i ett bredare landskap — där makt, beroendeställning och förtroende spelar avgörande roller.
När en ledare i en andlig eller organisatorisk miljö erkänner att relationer “gått för långt”, att han “skäms” över sitt agerande, och att han lämnar sin tjänst, då är det inte juridiken som talar — det är ett moraliskt erkännande. Att då försvara honom med hänvisning till juridisk oskuld är att blunda för det ansvar som följer med makt.
Det är också att ignorera det mönster som ofta uppstår i slutna miljöer: där tystnad, lojalitet och rädsla gör att övertramp sällan leder till rättsliga konsekvenser — men ändå lämnar djupa spår.
Vi behöver inte fler försvar av tystnad. Vi behöver fler som vågar tala om det som inte går att bevisa — men som ändå är sant.
Att hålla fast vid juridiken som enda måttstock är att bygga murar mot insikt. Och insikt är det första steget mot verkligt ansvar.
Att en förundersökning läggs ner, eller att ingen brottsrubricering kan fastställas, betyder inte att inget har hänt. Det betyder att bevisläget inte räcker enligt rättens snäva ramar. Men moral och etik rör sig i ett bredare landskap — där makt, beroendeställning och förtroende spelar avgörande roller.
När en ledare i en andlig eller organisatorisk miljö erkänner att relationer “gått för långt”, att han “skäms” över sitt agerande, och att han lämnar sin tjänst, då är det inte juridiken som talar — det är ett moraliskt erkännande. Att då försvara honom med hänvisning till juridisk oskuld är att blunda för det ansvar som följer med makt.
Det är också att ignorera det mönster som ofta uppstår i slutna miljöer: där tystnad, lojalitet och rädsla gör att övertramp sällan leder till rättsliga konsekvenser — men ändå lämnar djupa spår.
Vi behöver inte fler försvar av tystnad. Vi behöver fler som vågar tala om det som inte går att bevisa — men som ändå är sant.
Att hålla fast vid juridiken som enda måttstock är att bygga murar mot insikt. Och insikt är det första steget mot verkligt ansvar.
