Vem är författaren som bröt ihop efter att ha fått dåliga recensioner?

Samtliga hans romaner är sömnpiller. Han har ju till och med skrivit en artikel där han erkänt det själv, att inte ens han själv skulle vilja läsa hans böcker

Jasså det läste du? Då kan jag upplysa om att hennes första bok, Den andra munnen, inte alls blev sågad. Debutanter blir av hävd mycket sällan det; även om boken är svag väljer recensenter att lyfta fram någon positiv aspekt av den för att inte knäcka en spirande författarbana. Precis det hände med von Zweigbergks debut, som jag gissar att jag är den enda i tråden som faktiskt har läst. Utan att ha läst Djävulsnyckeln ser jag stora likheter mellan böckerna. En ömhetssvulten borderline-klängig kvinna vars krav på sex och bekräftelse kväver partnern. Sen kan man bara konstatera att med en lång författarkarriär bakom sig saknade von Zweigbergk det skyddsnät hon hade som debutant. Fallet blev mycket högre och hårdare.

Författare förväntas väl tugga i sig sågningar. Bara en enda författare ville låta sig intervjuas i artikeln, tycker nästan mer synd om henne för att hon inte hade vett att avstå. Klart man fattar att det känns hårt, särskilt om det leder till att hon blir av med andra uppdrag. Men that's life, kritiker ska inte vara snälla och välvilliga, det är inte deras jobb.

Nu har jag läst (lyssnat på) boken. De där recensionerna är hänsynsfulla mot boken och berättelsen. Författarinnan tar säkert illa vid sig men boken är dålig.

Två varianter:

1) Antingen är allt påhittat och det är författarinnans verkliga mening är att framställa huvudpersonen Minna (kulturarbetare i övre medelåldern) som den sympatiska och den goda i berättelsen men det är så plågsamt överdrivet gott mot ont. Och självgott – att hon ligger med en upptagen man är väl inget problem hans fru släpper ju ändå inte till, eller?! Att hon sviker ett förtroende och skvallrar är väl inget att bråka om. Det var ju hennes bästa vän som undrade vad som hänt och det skulle ju kännas jättedumt att ljuga för henne, det fattar väl alla?! Men fan ta honom om han råkar försäga sig. Då gapas det och skriks på honom om svek! Figuren Minna är fruktansvärt osympatisk och oförstående och skyller alla sina egna beslut och icke-beslut på mannen. Han gör henne aldrig fysiskt illa men hans ”obryddhet” om hennes känslor (som hon tycker) gör att HAN ändå, på något sätt gör henne illa – enligt henne. Kan man som van författarinna skriva påhittade karaktärer såhär illa?

2) Eller så är det självupplevt och det finns en naturlig förklaring till det extremt skeva i beskrivningen av parterna – den ena god och änglalik och där allt är vacker, mysigt och fluffigt och den andra en idiot som inte ens har en bra inredningssmak (fatta problemet va!). Folk som skriver av sig i affekt är nog knappast särskilt rimliga och reflekterande över båda sidors agerande i en konflikt.

Jag gissar på 2:an.

.

Edit: en grej nu när jag läste om startinlägget. Författarinnan "Karins" reaktion på de dåliga recensionerna som hon beskriver i intervjun som refereras är väldigt lika de som romanfiguren Minna har i boken: chocken, känslan av äckel osv när hon drabbas av bakslag. Bara en reflektion.

Ja en bok som beskrivs så här blir jag synnerligen ointresserad av att läsa:

Så växer skildringen av deras relation över 300 sidor till en repetitiv och plågsamt komplett katalog över Kennys brister, deras gräl och infekterade konflikter om presenter och släktkalas. Här finns verkligen allt, även det som inte sker – varje oklickad Facebooklike, varje uteblivet samlag och varje oskickat hjärta på Messenger är med. Att lista livets händelser är dock inte samma sak som att skildra det.

Finns det något utdrag ur Djävulsnyckeln förutom den ensamma meningen i recensionen ovan?

Hon hade byggt upp hela sitt liv runt att hon var en publicerad författare.

Efter ett par taskiga recensioner blev hon utfryst.

---

Sen det där med att de flesta konstnärer är "borderline narcissiter."

Ta till exempel Hemingway.

Vann både Pultizerpriset och Nobelpriset.

Så erkänd en författare kan bli.

Och i den självbiografiska boken "A movable feast" framgick ju det att han hade levt ett bra liv.

---

Tills han var med om en flygolycka som gjorde honom beroende en medicin.

Som gjorde honom deprimerad.

---

Som tillslut gjorde att han sköt skallen av sig själv med ett hagelgevär.

Det var inte brist på erkänande som knäckte honom, det var bara "fuck it".

---

Någon idiot kom fram till att hans problem var att han var en "borderline narcissist."

Tänker inte läsa boken. Men googlade på författaren Charlotta von Zweigbergk.

Hon bor i gamla stan: ”Hennes bostad är en lägenhet med 3 rum på 87 kvm”. Och har dessutom nåt hus på Gotland. Henne går det ingen nöd på. Hon är 64 år, och kan snart ta ut pension.

Boken borde förmodligen aldrig ha getts ut, den verkar undermålig.

Zweigbergk är förlovad med en parkarbetare som heter Sten. (Gick att läsa utan att vara inloggad på Facebook).

Hoppas denne Sten vet vad han gör så han inte hamnat i hennes nästa hämnd-roman! 😄

Wadensjö är en ökänd sociopat. Och usel författare. Kan inte tänka mig mer intetsägande böcker än hans. Icke-litteratur.

Tillhör inte detta skvalleravdelningen?