Citat:
Ursprungligen postat av
Neksnor
Alla nyare stridsflygplan, inklusive första generationen Gripen, är väl så kallat instabila, vilket innebär att datorer i stort sett kontinuerligt behöver justera roderytor?
An-2 (40-talskonstruktion) verkar vara raka motsatsen.
Japp, de är instabila aerodynamiskt sett. Ett aerodynamiskt stabilt flygplan är där tyngdpunkten ligger framför lyftkraftscentrum. Är förhållandet det omvända så kallas det instabilt.
Ett instabilt flygplan kräver snabba datorer och justering hela tiden av roderytorna.
Däremot om datorerna eller styrservona skulle klicka och kärva så förloras stabilitteten ganska omedelbart.
Man kan då som en nödlösning välja att frigöra/frikoppla nosvingen plus ökat motorpådrag - det räcker dock inte alltid utan flygplanet kan störta i alla fall.
Det kan bli mycket obehagligt för piloten att känna att kontrollen förloras, för det sker i regel omedelbart, på ögonblicket.
Dvs det känns som att flygplanet flyger stabilt, men att den tryggheten förloras på en gång.
Den tryggheten känns som en slags "artificiell trygghet".
Instabila flygplan har en stor fördel i att det kan manövreras mycket snävare, och rentav flyga på snedden, och göra ett stort antal konster i luften.
Det kan inte stabila flygplan göra.
Instabila flygplan kan i princip alltid vinna en dogfight förutsatt att det har en stark motor, att man kan komma upp rakt bakifrån fienden och skjuta ner det.
Man idag finns det i alla fall teoretiska möjligheter att bygga missiler som kan jaga fienden från alla möjliga vinklar och håll. Så jag vet inte om det längre är motiverat att fortsätta utveckla instabila flygplan.
En annan sak är F35ans berömda förmåga att klara sig undan radarn.
Men radartekniken utvecklas hela tiden, och jag tror att försprånget redan har hämtats in.
Radartekniken har nästan oändliga möjligheter, särskilt när många radarenheter kopplas ihop och/eller fästs på rörliga enheter. Tex spaningsflygplan.
F35 har bara ett sätt att undkomma radarn, och det är att göra sin radarsignatur så liten som möjligt.
Men alla blanka ytor ger radarekon, reflexer, åt alla håll, och de kan bli lätta att fånga upp även om de skickas åt helt fel håll.
Det räcker med att man fångar upp ett sådant radareko i en annan radarenhet så kan man räkna baklänges position, kurs och fart. Och sedan är det en baggis att skicka iväg en missil åt det hållet.
Jugoslaviska/serbiska missiloperatörer visade att detta var möjligt med att skjuta ner ett F117 flygplan i ett av krigen på Balkan.
Trots att detta inte skulle gå att göra enligt USAF.
Minst två radarstationer, helst tre hade använts i så fall.
Medans i de fall då det är glest med stridsenheter både på marken till sjöss och i luften så blir F35an mycket svårslaget.
F35an har förstås ett sätt till att undkomma på, och det är hastigheten. Men givet de material som finns tillgängliga så kan man inte komma upp i de Mach-tal som skulle behövas i så fall.
SR71 Blackbird klarade över Mach 3 och kunde dessutom gå mycket högt och kunde därmed undkomma dåtidens missiler.
Men man kan gissa att det försprånget är borta idag.
Det verkar inte finnas något sätt att bygga F35an så mycket snabbare än vad det redan är.
AN-2 är byggt för att kunna startas och landas på typ skogsvägar och potatisåkrar.
Från flygets barndom på 1910-talet, 1940-talet fram tills 1990-talet var alla flygplan aerodynamiskt stabila.
Att kunna flyga instabilt behövdes det datorer för.
En dator för det ändamålet på 1940-talet hade blivit alldeles för tung för att kunna flyga,
och dragit för mycket elström.
