Citat:
Det som ni skriver är självklart i sig men så svårt att leva efter. Jag har under den gångna perioden av ett antal år grubblat alldeles för mycket och det som har slagit mig hårt är frågeställningarna, vem gör jag detta för och varför gör jag det som jag gör?
Jag vet med stor säkerhet att det inte är för mig själv, -snarare förväntningar utifrån.
Jag har inga mål längre och jag vet att om jag skulle sluta arbeta, även om det var i syfte av att återhämta mig mentalt så skulle omgivningens åsikter komma snabbt och inte helt obefogat.
Kommentarer som att det är ekonomiskt katastrof nu och för pensionen att sluta arbeta och att komma tillbaka in på arbetsmarknaden blir desto svårare.
Saken är den att jag känner att en morgondag till är för länge, att då ens fundera på pensionen är befängt.
Jag önskar att min självbild och mående inte var så hårt förankrad i mitt arbete och min prestation som den är idag. Det är utan tvekan det som absolut påverkar mig som mest. Jag känner mig patetisk som mår så pass dåligt över detta men jag kan inte förbise att mitt mående går ut över mig även fysiskt.
Jag är väldigt tacksamma över era svar, det betyder mer än vad ni kanske tror för någon som inte har någon att ventilera med.
Jag vet med stor säkerhet att det inte är för mig själv, -snarare förväntningar utifrån.
Jag har inga mål längre och jag vet att om jag skulle sluta arbeta, även om det var i syfte av att återhämta mig mentalt så skulle omgivningens åsikter komma snabbt och inte helt obefogat.
Kommentarer som att det är ekonomiskt katastrof nu och för pensionen att sluta arbeta och att komma tillbaka in på arbetsmarknaden blir desto svårare.
Saken är den att jag känner att en morgondag till är för länge, att då ens fundera på pensionen är befängt.
Jag önskar att min självbild och mående inte var så hårt förankrad i mitt arbete och min prestation som den är idag. Det är utan tvekan det som absolut påverkar mig som mest. Jag känner mig patetisk som mår så pass dåligt över detta men jag kan inte förbise att mitt mående går ut över mig även fysiskt.
Jag är väldigt tacksamma över era svar, det betyder mer än vad ni kanske tror för någon som inte har någon att ventilera med.
Hej igen och jag förstår dig mer än du anar kanske
. Ja det är väldigt, väldigt svårt att bryta sig loss ifrån det sociala trycket eller omgivningens förväntningar. Att gå sin egen väg och strunta i vad "man ska göra" är svårt som fan. Det tar antagligen flera år att avprogrammera sig ifrån allt detta. Om man dessutom är ensam och inte har en grupp av andra och likasinnade individer att falla tillbaka på så blir det nog ännu svårare. Jag menar personer som har en likasinnad mentalitet och som inte bryr sig om arbete, status, pengar och så vidare.
Skulle din omgivning även gnälla om du bytte jobb till något mindre krävande och med mindre prestige?
Men du är ju på rätt väg då du rent logiskt eller vad man kan kalla det - inser att din situation är absurd och att omgivningens förväntningar inte borde påverka dig lika mycket som du vill.
Du kanske ska pröva något som kan vara små, små steg i rätt riktning? Börja förändra ditt tankemönster sakta men säkert genom att avdramatisera ditt förhållande i ditt sinne till ditt arbete? Att ditt yrke inte är du.
