Hur hittar man stöttning inför en förändring?

Hej,

Jag har tidigare fått stöttning här på forumet under perioder när det har varit som allra svårast att hantera mina känslor och vardag, så därför vänder jag mig hit igen.

Jag har under en period av cirka två år varit väldigt nere och känt hopplöshet gällande mig, min vardag och därmed även min framtid. För att göra en lång historia kort så började jag må dåligt under sista terminen av mina universitetsstudier och strax efter examen gick det snabbt mot det sämre.

Jag har alltid arbetat hårt och funnit glädje i det, likväl under studierna så kombinerade jag arbete på kvällar och helger med studier under dagtid. Arbetet var av enklare slag i en stor matbutik där jag direkt efter examen fick en anställning med personalansvar och säljbudget att möta. Jag var väldigt uppskattad av kollegor och chefer och jag trivdes väldigt väl.

Det dröjde inte lång tid innan omgivningens förväntningar började krypa allt närmare. Det kom kommentarer från familj och vänner att det var oerhört bortkastad kompetens och "synd" att jag inte kom längre efter fem års universitetsstudier. Jag tog kritiken och kommentarerna på stort allvar och sökte mig snabbt mot ett yrke på en arbetsplats som jag sedan snart ett år tillbaka har varit på.

Jag kan med enkelhet säga att jag har aldrig mått så dåligt som jag gör idag, -jag har heller inte känt mig så ensam som jag gör idag. Trots att jag nu har en titel som passar min utbildning, på en eftertraktad arbetsplats med arbetsuppgifter som matchar studierna. Det är mer regel än undantag att jag är trasig på kvällarna och spyr på morgonen innan jag åker till arbetet. Jag känner att arbetet inte alls är något som passar mig på något vis. Det är en arbetsplats med oerhört mycket stress bland personalen i en mängd olika former. Mötesstress, systemstress, deadlines och dokumentationsstress med mera.
Jag har försökt att lyfta mitt mående med mina föräldrar men jag når inte fram. Jag får en uppfattning om att de är förblindande av tanken på att jag har "lyckats" i den mån av yrket och arbetsplatsen som jag är på.

Jag är mellan 30-40 år och det kan tyckas vara oerhört patetiskt att jag vänder mig till mina föräldrar för stöttning men jag är ensam och ingen annan som jag kan prata med. Jag ser inte längre någon mening med att fortsätta när jag mår såhär. Det har pågått allt för länge och jag ser ingen väg ut ur mitt mående.

Jag har övervägt att byta bana helt i livet för ett "enklare" jobb som jag klarar av mentalt och fysiskt men även detta sänks hårt när jag har ventilerat tankarna med föräldrarna. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Jag har sedan ett par veckor tillbaka börjat göra mig av med möbler och överväger att snart göra mig av med bilen för att jag orkar snart inte mer.

Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär fel, att jag mår såhär dåligt och är så ensam. Jag behöver inte mycket, bara ett yrke där jag mår bra igen och några vänner som jag kan hitta stöttning hos.

Jag hade kunnat skriva mer ingående men jag tror att bilden av situationen framförs tillräckligt. Det som jag slutligen vill diskutera är hur hittar man tillräckligt mycket stöttning i sig själv för att orka en förändring när man är trasig? Hur förbereder man sig inför den tunga kritik som kommer av anhöriga om man väl orkar samla kraft till en förändring?

Tack så länge

Bra att rensa bort möbler och bil - räcker fint med en skön säng och MTB/Lundhags kängor. Köp ett schysst tält oxå och upptäck vandring/friluftsliv. Gå ner på deltid, 60-75%.
Du står dig själv närmast och behöver bara lite mer harmoni och självfokus/ego.

Driver du med oss ?
Det är söndag, ta några groggar och lite vin , slappna av och titta lite TV , och sen några groggar till
Imorgon är en ny dag, med nya beslut
Ungefär så

Undersök om 4-dagars vecka (alltså 30 timmar) kan gå. När jag mår bra får och ger jag ungefär lika mycket känslor - försök komma till ett "läge" där du tar emot godhet och i din tur sen ger andra godhet så att det liksom rinner igenom dig.

Du gav ett så bra och insiktsfullt svar till en annan forumist här (FB) Hatar min karriär.. vad gör man? och det kunde nästan vara ett svar till dig själv.

Du måste byta jobb! Du trivs inte och arbetsplatsen och uppgifterna är en så stor del av ens liv att fungerar det inte fungerar väldigt lite. Du kräks innan arbetet, det är din kropp som säger åt dig att lämna det!

Börja med att söka andra arbeten, du har ingen press på dig eftersom du har försörjning. Shoppa runt, sök arbeten i andra städer, i nya branscher. jag kan nästan garantera att din familj kommer glädjas med dig i förlängningen, även om du uppfattar det som om de inte förstår dig nu. Jag önskar dig all lycka.

Prioritera bra sömn, motion, nyttig mat o drick måttligt. Gå ner i arbetstid. Sänkta krav o att man investerar sin tid vettigt kan höja självkänslan, o du får tid till omorientering.

Ge dig ut på äventyr, träffa ett ons el en dejt. Att du känner dig ensam gör dig inte gott. Du hade mått bra av kramar, oxytocin gör en avslappnad och glad, ger paus från eländet.

En sak till, försök att inte bry dig om vad dina föräldrar tycker. Samhället värderar ditt arbete oavsett titel, du ger ett begåvat o ambitiöst intryck, du förtjänar att trivas.

Så mycket smärta drabbar människan på grund av omgivningens eller samhällets förväntningar. Det finns så många "boxar" man ska checka av idag för att "vara någon". Du verkar på pappret ha det mesta och ändå är du så pass olycklig att du spyr innan jobbet, antagligen av stress?

Jag tycker du genuint ska skita i vad din familj tycker du ska göra eller vad dina vänner anser. Det är i min värld helt galet att låta dessa externa personer påverka dig till ett liv du verkar hata. Skit i vad de tycker, de är hjärntvättade av samhället att status, pengar och sådant ger lycka. De lever inte ditt liv och ska således inte ha den kraften över just DITT LIV. De upplever inte din vardag och dina känslor och ska därför inte ha någon som helst veto över dig som person och dina val i livet.

Mitt råd är att om du nu inte redan har det - spara ihop till en budget och säg upp dig ifrån ditt jobb och var ledig ett tag och vila upp dig. Eller se till att du får sparken så att du kan stämpla ett tag. Då får du tid över till reflektion samt återhämtning. Om du nu har ekonomi att göra detta och om du inte har det, kan du se till att skaffa dig en ekonomisk situation med kanske ett billigare boende för att på så sätt köpa loss tid.

Det är många som tror att man ska jobba hela tiden och att det är fullt att vara "lat". Särskilt här i Sverige och resultatet av detta ser vi att folk blir fysiskt/psykiskt sjuka av den stress och press dessa har för att leva upp till abstrakta och påhittade checkboxar som måste prickas av och som samhället hittat på.

Det är en charad helt enkelt eller en teater som samhället lurat i oss sedan vi var små att just denna teater måste upprätthållas med alla medel tillgängliga. Med detta sagt så menar jag inte att du ska bli en livslång bidragstagare eller slacker som inte gör något alls. Men du verkar helt sönderstressad och behöver antagligen vila dig - både mentalt, själsligt och fysiskt. Du kanske kan bli sjukskriven ett tag?

Efter detta kan du kanske hitta ett arbete med mindre ansvar eller ett där du kanske jobbar deltid på något sätt?

Om detta skulle vara något dåligt eller skamfullt enligt dina nära och kära så be dem dra åt helvete!

Det smärtar att läsa.

Tycker att du ska söka nytt jobb så fort som möjligt, sök sig till nåt område som du gillar. Kanske hittar du inte rätt första gången men du lär dig samtidigt vad du trivs med och vad du inte trivs med.

Angående föräldrar... det är svårt. Ofta vill föräldrar se sina barn som en förlängning på sig själva - det är viktigt för dem att barnen "lyckas i livet - för att de själva ska anses "lyckade" och få upplevd status bland sina egna bekanta.

Jag tycker det är viktigare att du själv mår bra.

Om du beskriver din situation för dina föräldrar och de sedan inte stöttar dig, så tycker jag att du ändå ska gå din egen väg utan deras stöd. Det behöver inte betyda att du bryter kontakten eller liknande, men att du lever ditt liv som DU vill och mår bra av.

Att jobba med någonting man inte trivs med är en börda som kommer att göra dig riktigt sjuk.

Kloka tankar. Ja om uppsägning, kicken el sjukskrivning är möjligt är det bättre än att gå ner i arbetstid. För att försöka må bättre, o sen ägna sig åt något man kan ägna sig åt med hälsan i behåll.

Föräldrarna tycker för mycket. Om Lucidmind vore en slashas som tjänade pengar genom ngt som skadade andra människor (sålde knark till barn el ngt) hade man förstått. Men det verkar mest handla om att upprätthålla status. Man e inte bättre för man har fin titel, men man kan vara en bättre människa på sikt om man gör ngt man trivs med.

Ja jag håller med dig om att det viktigaste är att man ska göra något man trivs med eller som i alla fall är "ok" att arbeta med. Inte ett yrke som man spyr utav. Hur går det TS förresten då med allt?

Vill inleda med att tacka för alla svar -jag har läst och tänkt mycket kring dem de gångna dagarna. I jämförelse med hur tufft andra människor har det i samhället och vad som drabbar dem så känner jag mig oerhört patetisk med mina bekymmer, men de påverkar mig som person väldigt hårt.


Du har rätt och jag vet egentligen vad som måste göras men att ta steget är oerhört svårt. Mina arbetsgivare räknar med mig och i de projekt som jag är högst involverad i, omgivningens förväntningar och bilden av mig själv som någon som aldrig "ger upp" eller går ner mig.
Jag har dock kommit till en gräns där jag inte längre känner igen mig mentalt och tankar kring ett definitivt och permanent avslut är i mina tankar varje dag.


Ännu ett väldigt bra och jordnära svar. Jag har sedan mitten av tonåren arbetat och har funnit mitt värde i att arbeta och vara "duktig" och flitig. Det är främst genom dessa "prestationer" som jag har känt sann uppskattning från mina föräldrar även om jag vet att de skulle älska mig ändå. Om jag skulle sluta jobba så är jag säker på att de skulle bli djupt bekymrade.
Saken är den att jag ogillar mig själv på en nivå som jag inte har gjort tidigare. Det känns på något vis att jag har förlorat mig själv.
Det är jättefint och ett bra råd med dejt och ons men i ett skede där jag ogillar mig själv så känns detta dessvärre väldigt långt borta. Men i det långa perspektivet förstår jag.




Det som ni skriver är självklart i sig men så svårt att leva efter. Jag har under den gångna perioden av ett antal år grubblat alldeles för mycket och det som har slagit mig hårt är frågeställningarna, vem gör jag detta för och varför gör jag det som jag gör?
Jag vet med stor säkerhet att det inte är för mig själv, -snarare förväntningar utifrån.
Jag har inga mål längre och jag vet att om jag skulle sluta arbeta, även om det var i syfte av att återhämta mig mentalt så skulle omgivningens åsikter komma snabbt och inte helt obefogat.
Kommentarer som att det är ekonomiskt katastrof nu och för pensionen att sluta arbeta och att komma tillbaka in på arbetsmarknaden blir desto svårare.

Saken är den att jag känner att en morgondag till är för länge, att då ens fundera på pensionen är befängt.

Jag önskar att min självbild och mående inte var så hårt förankrad i mitt arbete och min prestation som den är idag. Det är utan tvekan det som absolut påverkar mig som mest. Jag känner mig patetisk som mår så pass dåligt över detta men jag kan inte förbise att mitt mående går ut över mig även fysiskt.

Jag är väldigt tacksamma över era svar, det betyder mer än vad ni kanske tror för någon som inte har någon att ventilera med.

Om du går in i väggen ersätter din chef dig, men du kan behöva ÅR för att komma tillbaka. Nå inte dit.

Det här känns lite hårt men: du är inte unik, oersättlig eller avgörande för företaget om du inte startat det, äger det eller leder det som högprofilerad chef på typ nivån "brand name". Ingen kommer tacka dig för du mådde skit och härdade ut.

Sök lite jobb, ta lite intervjuer, känn dig för.