Tobias Hübinette sjukskriver sig - rädd för att bli granskad!

Just detta har jag också reagerat på. Christian Peterson borde kunna driva den frågan.

Oerhörda mängder OT, trams och tjafs raderat. Av mitt hjärtas godhet har ingen hittills blivit varnad. Pröva inte tålamodet mer utan håll er till ämnet i fortsättningen.

/mod

Det förändrar inget av det jag sa och kan inte vara sant. Han är född 1971, tjugo år efter Koreakriget. Så du hittar nog på eller så har du inge koll. Man såg och ser det som en god gärning, när de bara bygger på att barnlösa ska få adoptera och man skapar påhittade skäl, utan att bry sig om hur verkligheten är, precis som man gör idag. Man skiter i människorna.

Vänstern sprider lögner, rasism och nazism och ljuger om människor och kön. Falska lögnaktiga människor som inte kan något annat än skapa hat, konflikter och ondska. Vetskapen om de skräckvälden ideologin skapat genom historien och fortfarande gör, verkar man bortse från och tror nu att de kan skapa något gott. De är som att tro att nazistiska idéer är bra. Ren ondska är vad det är. Psykisk ohälsa sprider sig som en löpeld genom landet när man försöker tvinga in människor efter deras uppenbara lögner. En ideologi, lika ond eller ondare än nazismen och idag med nazistiska argument och uppenbar rasism. Hur kan någon tro att de skulle vara människor som vill någon, något gott.

Nu vet vi ju alla att Christian Peterson är en idiot, inget snack om den saken.

Men Tobias Hübinette är ju en ännu större idiot. Hur en sån rasist kan jobba på ett universitet är förvånande. Mer förvånande att ingen satt kniven i tjingtjongen. Med alla dessa vidriga uttalanden om att vita är så oempatisk och rutten.

När jag läste om 'Ras och vithet i Sverige' fick jag lite dålig smak i munnen. Riktig antivit propaganda, tänk om det hade varit tvärtom... herregud, då hade författaren suttit på kåken.

Sjukskriven, då borde arbetsgivaren och eller försäkringskassan begära in sjukintyg från läkare. Annars är det väl närmast att likna vid försäkringsbedrägeri att vara hemma för att man inte trivs med någon på sitt arbete. Sjukförsäkringen täcker inte in sådana fall.

Men om läraren avskyr elevens hudfärg och politiska tillhörighet då? Läraren, till skillnad från studenten/eleven befinner sig i maktposition.

Den berörde läraren har väl varit föremål för polisutredning, och har han inte blivit dömd för våldsbrott sedan tidigare?

Om läraren känner sig stalkad står det honom fritt att anmäla vederbörande.

Exakt detta. Vänstern samt de som skriver här är så inih-e korkade.

Det är ju inte han som sabbar den. Hur korkad är du?

Läraren vill se ett klasslöst samhälle där hudfärg inte dikterar din ställning och hur du uppfattas. Studenten vill se det motsatta: ett ras-hierarkiskt samhälle där gula personer inte har någon plats.

Frågar igen. Har polisanmälan gjorts? Vad är faktan? Än så länge har jag endast läst påståenden utan konkretisering. Synnerligen frustrerande.

1. Vilka bevis finns för stalking?

2. På vilka konkreta grunder är Hübinette sjukskriven?

3. Hur ser Karlstad universitet på att Hübinette brutit mot sekretessen då han, i egen sak, exponerat en student han ogillar på sociala medier?

Hur vet du det? Han är väl en ganska känd/ökänd gul-maktextremist. Han har ju gjort vulgära och rasistiska uttalanden om vita män som är gifta med asiatiska kvinnor. Han har talat om att han begått våldsbrott mot personer som inte delar hans uppfattning, även mot minderåriga. Är detta lämplig bakgrund som högskolelärare tycker du?

Den vita studenten har jag aldrig hört talas om och kan inte kommentera ditt påstående. Förvisso äger han ju rätt till att ha sådana åsikter, men skulle då inte Hübinette kunna "omvända" honom då?

Hübinette berättar här hur han som 42 åring man misshandlade en liten pojke i förskoleåldern på en buss. Här är citat från dåren själv

Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ”Titta, titta en kines!” Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet. Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar ”tjing tjong”, ”japan”, ”Kines” eller ”guling” efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med ”tjing tjong”-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ”nej, nej”. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.”