Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Jag skulle nog välja att säga att starka familjeband gynnar dem som har det och svaga familjeband missgynnar just dem som har det.

Men resultatet är väl det samma. Staten vill ju vara familjen i vårt utvecklade samhälle, fast där verkar det ju vara en hel del nepotism, så jag säger inte emot dig.

Intressant ämne! Framförallt vad gäller bloomers. Visste inte att detta var allmänt kännetecken för bloomers. Men känner igen det.

Kan ha att göra med att de växte upp i kärnfamiljer där mamman var hemmafru och således kunde ju mycket uppmärksamhet läggas på barnen. Vidare så växte de upp i ett starkt, tryggt (skulle vilja säga idylliskt) Sverige med minimal/rimlig invandring. Och PK var inte påkommet utan en spade var en spade. De hade många möjligheter i efterkrigstiden.

Sedan var ju kvinnliga bloomers tvungna att satsa på en arbetskarriär så på så sätt var de ju tvungna att lägga mer fokus på sig själva jmf med sina föräldrar.

De hade även möjlighet att resa på ett helt annat sätt än föregående generation. Vilka äventyr de som gav sig ut kunde vara med om! Det var verkligen att resa! Resfebern sitter väl i....

Så jag tror det finns många faktorer och kan vara del i att de inte är så sugna på att ägna sig åt andras ungar, även om det är barnbarnen...

Har ej erfarit det som TS beskriver. Ej heller snappat upp nåt från vänner om att så skulle vara fallet. Jag är 90-talist med 60-talist (far)föräldrar. Morföräldrarna är 50/60-talister.

De ställer upp och gör sitt, är engagerade.

Men när jag läst tråden så förstår jag att min anekdotiska erfarenhet inte är universal, tvärtom. Det är ju ni som är de oengagerade far- och morföräldrarna.

Sen är ju dagens far- och morföräldrar till förskolefamiljer inte 40-talister för fan. Det är ju mina gamlingar som är i den åldern.

håller helt med. ffa det fetade. det var på föräldrarnas villkor, nu är det tvärtom.

Barnbarnen bryr sig bara om sina telefoner ändå.

Vad har hänt med gamla tiders seder och bruk när det gäller barnvakter?

Att det i gamla tider var far- och morföräldrar som alltid agerade barnvakter år sina barnbarn är inte korrekt. Jag kan inte minnas att mina egna far- eller morföräldrar var barnvakter åt mig och mina syskon en enda gång under 1940-1950-talet när vi var småbarn/skolbarn.

I min barndom hade jag och mina syskon alltid barnvakt när mina föräldrar var på vuxenkalas eller på något annat där vi barn inte kunde vara med. Det var - alltid - unga flickor som satt barnvakt. På så sätt tjänade de lite pengar.

När jag själv blev tonåring så anlitades också jag som barnvakt av familjer i grannskapet och av lärare i skolan. Alla mina väninnor satt också barnvakt. Det var väldigt vanligt. Att personer ur den äldre generationen skulle anlitas som barnvakter när det var kalas - det undrar jag faktiskt om det alls förekom. Ofta var ju de äldre också inbjudna gäster på de aktuella kalasen.

Själv är jag nu tydligen en egoistisk, narcissistisk och på alla sätt en förfärlig boomermänniska som enligt vissa tyckare skulle ha fått allt serverat på en silverbricka under hela mitt liv. Detta epitet ska jag alltså tugga i mig, trots att jag arbetat hårt sedan tonåren, utbildat mig i flera omgångar och tagit ansvar för mig själv och min familj utan att ligga vare sig någon enskild eller samhället till last.

Jag och min man arbetar dessutom fortfarande, men i mån av tid stöttar vi så gott vi kan den yngre generationen, både med praktisk hjälp och ekonomiskt om någon behöver det.

De unga familjer i dagens samhälle som inte klarar av att hantera den familj de skaffat sig kan numera köpa tjänster i form av barnpassning, städning och olika slags matkassar. Och få skatteavdrag för kostnaderna för städning och barnpassning i form av Rutavdrag.

Varför inte utnyttja den möjligheten?

https://www.skattereduktion.se/rut-a...r-en-barnvakt/

Haha det är 18-årsgräns här, tog du bilen till mormor när du var 2 år för att du ville det? Bra där. Lägger ner nu kom tillbaks när du har ungar.

Bra tänkt där.
Jag har funderat på samma sak kring min far.
Växte upp i "det bästa samhället", helt och hållet krattat för deras generation. Universitet byggdes ut så alla skulle kunna studera, samtidigt som arbetslöshet var 2-3%, ville man ha ett jobb var det bara att gå in var som helst, folk behövdes överallt.
Och så växte han upp med mamma i hemmet som såg till hans bekymmer och behov, och när han blivit 20 var där en enorm ungdomsgeneration som alla kunde och ville bryta normer och göra det de ville. Lifta genom Europa? Inga problem. Tjejer var inga problem heller, de var inte så kräsna som idag.

Sen krattade de för sig själv ännu mer genom att skapa pensionsavtal specifikt utformade för att ge dem bästa tänkbara ålderdom.

Nu när han fått barnbarn ser han det som ännu en kul grej för honom att roa sig med, när han har tid.

Man kan jämföra med min generation. Den första som växte upp där det var normalt behöva pendla mellan sina föräldrar (samtidigt som ingen vuxen sa något, var ju viktigt att skilja sig om man inte trivs tillsammans), när man gått ut gymnasiet fanns inga jobb, otryggheten ökade ständigt samtidigt som man inte fick säga något för då var man rasist.

För någon vecka sedan skulle vi fylla i "vem kan förskolan ringa om inte föräldrar går att nå" men vi kom inte på någon.

Du förstod nog vad jag menade. När jag hälsade på var det antingen mitt eller mina mor- och farföräldrars initiativ, och då självklart tackade inte föräldrarna nej till det.

Men det var aldrig så att de frågade runt om barnvakt för att de skulle på AW eller för att de va "slitna" pga livspusslet, utan de passade på att göra sådant när jag var iväg, på EGET INITIVATIV.

Bra poäng! Vet flera gamlingar som gjort allt för barn och barnbarn, sen sitter de på äldreboendet och får besök nån enstaka gång ibland. Det var tacket för all barnpassning...

Intressant tråd med många bra svar. Det finns många faktorer som leder till att familje- och släktbanden försvagats de senaste decennierna. Folk har svårare (är ej tvungna) att stifta fasta förhållanden eller gifta sig p g a p-piller, dating-appar, förskolor och därtill ett ofta självvalt, ständigt bombardemang via sociala medier att gräset är grönare på andra sidan.

Dagens äldre är rädda för att framstå som gamlingar. En del vill kanske inte kännas vid att de blivit mor- och farföräldrar? Visst, ungdomskulten har pågått i decennier och Sverige är nog ett av världens mest åldersrasistiska länder. Pensionärerna går klädda som tonåringar, nyttjar botox och knaprar viagra. Det gäller inte alla naturligtvis, men fler än förr. Samtidigt minns jag kafé-programmen på TV som hade just pensionärer som målgrupp. Det var så jävla återhållsamt och beskedligt, typ ”ja, en mazarin kan man få unna sig ibland” och ”polka och hambo håller en i god trim”. Programmet Livslust, som enbart handlade om (ålders)krämpor, tog dock priset. Jag orkade inte titta mer än några minuter som ung tonåring vill jag minnas. Här är ett smakprov: https://youtu.be/NOcD6mVUptY?si=I77QepeT7MgHfibv

Kulturen har alltså förändrats sedan dess på både gott och ont.

Skulle vilja säga att svensken i gemene man är skadad och egocentrisk. Tragiskt att se vänskapsrelationer starkare än den egna familjen gäller speciellt de födda på 1940 talet. Familjen skall gå först och kärnfamiljen skall gälla men icke hos 40 talisterna inte. Sorgligt att se alla ensamma barn på förskolan och lika sorgligt att se alla äldre på hemmen....