Noll energi/ork/motivation. Finns det medicin som hjälper?

-Undvik alkohol, kaffe och nikotin
-Ät fräscht
-Sätt upp ett livsmål (plugga?, lära dig om något ämne)
-Köp nya matchande snygga kläder, klipp håret, blek tänderna,
-Träna (gym, promenader)
-Hoppa på lite studier och bjud på dig själv och lär känna sköna människor
-Skaffa bodycontact finns många kåta tjejer som vill ha en kille
-Flytta
-skriv ner dina tankar
-lär dig charma tjejerna, hade kontakt med en kille en gång som inte var så jävla snygg men fan vad charmig han var, wow säger jag bara, killen i fråga var typ 1,65cm, daytrader och proffs på det han höll på med, kan lova dig att han fick sexiga tjejer på fall och levde loppan. Så lär dig konsten att charma.
-kolla på born different på Youtube för att få lite perspektiv på saker och ting, vissa föds med helt andra egenskaper än normal befolkning och lyckas bra i livet ändå.
-framför allt så mjäka och åbäka dig, investera i dig själv och satsa så kommer du se att andra också kommer göra det.

Är du deprimerad bara? Annars påverkar ju ADHD/ADD motivationen till att göra saker och man prokastrinerar allt så länge man inte ha medicinering… Kan tänka mig att obehandlad ADHD, eller ännu mer ADD, dvs att man inte är medveten om att man har det ens, kan leda till depression bara för tanken att inget händer med ens liv. Hur gammal är du?

Är du deprimerad finns ju antidepressiva eller KBT. Lycka till, det är psykiatrin du ska vända dig till hur som helst.

Man kan vara helt ovetande om sin ADD. Särskilt om man har en annan diagnos. Det var en doktor som var duktig som tyckte jag skulle testa mig. Jag tyckte det var trams men ville ju ha medicinerna. Tänkte att jag kanske har lite ADD så att jag har detta men bara lite. Under utredningen fattade jag vad ADD verkligen är. En punktlista gör den inte rättvisa. Den handlar om beteenden utåt. Beteenden inåt är att ha en ständig motvilja mot att göra saker, även roliga. Det kan funka om man kommit igång. Då kan det vara svårt att sluta. Man går med grus och halvdepp i hjärnan utan att det är depression. Bara för att allt är så trögt. Man pallar inte att det händer för mycket, men samtidigt om det inte händer något så lider man av det. Det finns ingen jämvikt. Det är för mycket eller för lite. Visst fan kan jag fokusera, var duktig i skolan. Läxor gick dock inte.

Jag hade tur som kom på min diagnos (ADHD) ganska tidigt ändå. Tror det var 2007, och då var vetskapen ganska liten om tjejer med ADHD. Jag var fortfarande ganska ung, runt 19 - fick hjälp med medicinering vid 20. I samband med detta kom min mamma på att hon hade ADD vid 50+ ålder. Och den har varit ganska maskerad för henne. Hon har ändå klarat av högskolestudier men haft depressiva perioder i livet.

För mig gick inte skolan alls. Mina symtom har ändrats väldigt mycket under de här 15 åren som jag har vetat om min diagnos. Jag är inte längre impulsiv eller lever ”hi-life”, som jag en gång gjorde. Har klarat mig ifrån depressioner men det påverkar klart motivationen att starta (eller avsluta ) projekt). Numera är jg inte lika kreativ som när jag var ung, men det kan ju bero på annat så för mig handlar det mest som projekt i vardagen.

När jag var yngre startade jag jämt upp massa kreativa projekt, men hade lite svårt att avsluta dem helt. Tror jag avslutade något projekt över 10 år efter att jag började. Men stolen blev snygg och den som äger den idag vägrar släppa ifrån sig den.

Att vi kallar ADD för ADHD gör oss med ADD verkligen en otjänst. ADHD-are syns. ADD-are smälter in i väggen.

Jo, startade också saker som ung. Mitt liv är fullt av oavslutade saker. Nu orkar jag inte ens starta men kanske det lite också är att jag fattar att det inte blir klart.

Jag håller med. Även min kusin fick sin diagnos i samband med att jag ”kom ut ur garderoben”. Eller vad ska vi kalla det, köket?

Han är ju snubbe, har ADD och har varit en dagdrömmare, lite dum och trög, inte lyssnat för han varit försjunken i sin egna värld. För snäll, så folk kan utnyttja honom.

Kvinnor med ADD är nog inte lika ”off”. Kanske mer brist på energi, men inte tröga dagdrömmare. Tror ni kämpar väldigt hårt mot er diagnos. Ingen i er omgivning anar att ni har det, för ni verkar så intelligenta, duktiga och försiktiga. Och ni kämpar nog för att framstå som det också, och till slut blir det för mycket och ni går ni in i väggen.

Min hjärna går på högvarv och jag är ganska snabbtänkt och egentligen ganska skarp. Så folk tycker mest att jag är rolig när jag säger eller gör saker. Det är väl det jag är mest kreativ i nu.

Var du också väldigt kreativ som ung? Duktig på att rita osv? Jag hade gärna tagit upp min hobby som är att sy igen.

Ja. Hade konstutställning. Skrev musik, spelade olika instrument. Har skrivit fem färdiga romaner (dock inte finslipade), och naturligtvis massa halvfärdigt material. Försöker skriva fortfarande men det är svårt eftersom jag vet att jag aldrig kommer bli klar.

Det är en gåva och en förbannelse.

Ja det är det verkligen.

Jag känner precis som du, men jag tror att man bara med andras hjälp visst kan avsluta allt man har påbörjat.

Skickade precis en bild på en ofärdig skiss från ett foto av en person, som jag påbörjade för typ 13 år sedan (haha…):


Det är inte mycket kvar liksom, så ska försöka avsluta den. Tyvärr fick jag aldrig tillräckligt med uppmuntran eller beröm när jag höll på men ser ju själv att jag hade talang i alla fall då. Återstår att se om jag har tillräckligt nu för att avsluta den, annars får jag väl be någon som är duktig att göra det åt mig. T ex är tidigare nämnd kusin konstutbildad numera och även om han är väldigt långsam pga sin ADD tror jag han skulle kunna avsluta det sista på kort tid. Jag menar bara att det är synd när man ärmlreativ att dessa egenskaper går till spillo.

Skicka dina romaner till någon som är intresserad av att läsa dem? Kanske kan de pusha dig att göra färdigt dem? Skriva färdigt åt dig?

Tar du medicin?

Jag har tänkt att man kan dela arbetet. Min kompis fick en roman men hen är som jag, orkade inte ens läsa den, kollade inte ens första sidan. Sedan har jag lite otur... eller ja, JAG ska väl egentligen inte klaga. Den som läste min senaste roman gjorde flera editförslag som jag inte orkade läsa. Sedan dog hen i cancer. Liksom...

Mina föräldrar tyckte det var skitbra att fortsätta riktigt sjuka gener, man kan ju ändå "ta sig samman" som de tycker. Men har minst tre ärftliga fysiska sjukdomar, den senaste med skitmassa smärta. Håller på att tänka över vad jag ska göra med dessa sjukdomar egentligen. Ju mer mediciner man tar, ju mer interagerar dem. Och att kasta in ADHD-mediciner med allt denna skit tror jag inte är rätt. Dessutom när man är äldre ska man egentligen inte ta ADHD-medicin, man ska sluta vid 45-50. Då man annars starkt ökar risken för plötslig hjärtdöd och hjärtsjukdomar. Senaste tre åren har jag kämpat med skumma symptom och smärta och allt fokus har varit på det.

Har man ADD måste man nog tvinga sig att göra saker tidigt i livet, sedan kommer sjukdomarna och då är det kört.

Du måsta tjäna respekt genom goda gärningar.
Du kommer aldrig tycka om dig själv och ditt liv
om du väljer att leva i en svinstia.

Det handlar inte bara om din lägenhet, du har
ansvar att göra samhället till en god miljö där
du och andra kan bete er fredligt mot varandra.

Den hjälplöse tar din plånbok om du inte hjälper dem.
Hur hjälper det dig? Ditt beteende är själviskt och
orealistiskt.

Du sår ditt egna öde med din brist på omtanke.
Varför ska vi andra hjälpa dig om du inte tänker hjälpa andra?
Tänk på den du!

"Undvik alkohol, kaffe och nikotin"
Alkohol är snarare bra.

"-Ät fräscht"
Allvarligt? Jag ska inte ens kommentera det..
Typisk naiv tjejgrej att skriva.

"Skaffa bodycontact".
Det förutsätter att man är snygg

"-lär dig charma tjejerna, hade kontakt med en kille en gång som inte var så jävla snygg men fan vad charmig han var, wow säger jag bara, killen i fråga var typ 1,65cm, daytrader och proffs på det han höll på med, kan lova dig att han fick sexiga tjejer på fall och levde loppan. Så lär dig konsten att charma."
Det är nåt som man föds/blir uppväxt med. (Ej kontrollerbart alltså).


Jag behöver helt enkelt något att leva för. Annars kommer jag tyvärr att ta livet av mig.
Det var nog ganska nära att jag tog livet av mig för några dar sen.
Sjukt eftersom detta liv är det enda som jag är säker på. (Alla andra skulle ju kunna vara s.k. "philosophical zombies").

Jag fattar nu att mina föräldrar inte tog livet av sig bara för att de hade en anledning att leva. Och anledningen var/är är att de gav upphov till mig.


Alla andra av dina punkter:
De punkterna suger. Helt värdelöst. Du är helt enkelt en idiot.
Tjejer är medfött naiva för de fattar inte hur svårt killar har det. Alltså killar som inte har haft turen att födas/bli uppväxta med rätt förutsättningar. Trött jag blir.

Var snäll och säg hur jag kan hjälpa andra.