Hur är människor som är intresserad av personlig utveckling?

Har en tjej, men skulle väll beskriva mig som en annorlunda person då jag gjort typ vad jag vill istället för att skaffa barn.

Tack för svar.

Om det man vill och känner är utvecklande är att hålla på med måluppfyllelse som inte är en biologisk process på nio månader och sedan förhoppningsvis pågår livet ut med olika intensitet så finns olika verktyg inom personlig utveckling.

Jag frågade för att dessa människor ibland, som tidigare nämnts, har problem med att relatera till andra av olika skäl.

Personlig utveckling kan göra saker bättre, men också värre.

Naiva sökare som känner att nåt fattas dem, skulle jag säga. Faktum är att det är extremt svårt att ändra på den man är, för att inte säga omöjligt.

Det som möjligtvis funkar är olika strategier att ha i åtanke om man vet med sig att det är saker man har väldigt svårt med.

Dessutom: att uppnå sin fulla potential, och allt det där dravlet — man måste ju ändå inse nånstans att en idealbild är just en idealbild och inte en realistisk målsättning. Nu är jag ingen expert på personlig utveckling, men jag tror att det enda som är till riktig hjälp för de flesta är att försöka försonas med sig själv. Ha överseende med alla små egenheter. Inse att världen inte kretsar kring dig själv.

Personlig utveckling handlar om konsten att släppa de kretsande livsyttringarna, för att i stället bejaka de inre. Gå in i dig själv, med andra ord, för att därigenom kunna emanera såsom en bättre människa gentemot din nästa. Det finns däremot inga genvägar, och personlig utveckling tar tid. Inte minst i dag, när människan är fastnaglad under den stora produktionsapparaten. Många skulle dock säga att Kristus är den rakaste av vägar, liksom den ”rätta” vägen (se Joh 14:6). Lycka till!

/AI

Mm, man kan åka på retreat för att slippa distraktioner, t.ex. besinningshelg hos birgittinernunnorna i Vadstena. Kunde kanske vara kul att prova på nån gång.

Är man hardcore väljer man Ignatius som andlig vägledare. Det du skriver om att "emanera såsom en bättre människa gentemot din nästa" får mig att tänka på hans Andliga övningar.

Jo visst är det så, men oftast är det bättre att göra något än inget. Så om man har problem med att förstå eller samverka med andra så är personlig utveckling ändå bra, för visst är det inte vackert när nybörjare i vad som helst försöker och visst att det blir en massa ”misstag”, det är bara en del av inlärningskurvan.
Men i slutändan har man väll kommit nånstans om man strävar efter sanningen, ärlighet och autenticitet.
Personligen anser jag inte att jag är antisocial, har lätt för att prata och göra saker med andra.
Dock tycker jag det väldigt snabbt blir trist om man inte gör något som är produktivt.

Är det inte en del av personlig utveckling, att försonas med dig själv och lära sig att ha överseende?

De flesta människor har ju ups&downs i livet, det är inget konstigt alls. Jag känner nog ingen som aldrig stöter på hinder, men jag känner en del som aldrig tar tillfället i akt att lära sig nåt av misstagen och problemen.

Det är samma människor som aldrig tog sig någonstans, vare dig det gällde utbildning, jobb, eller inte sökande efter lycka eller vad man nu vill kalla det.

De började på ruta ett och slutar på ruta ett.
Det kanske passar för vissa, själv förstår jag inte varför man inte skulle ha viljan att utvecklas genom livet.

Vi är alla olika.

Sanningen, ärlighet och autenticitet är stora ord. Stora ord är vanliga i de där rörelserna, liksom förment kärleksproduktiva deep fake hugs. Du vet säkert vad jag menar med deep fake hugs. Men visst kan man lära sig saker. Det kan man alltid. Vad som kan vara svårt för oss vanliga dödliga att förhålla oss till är när de här sanna, autentiska och ärliga människorna kommer ut till oss andra. Endel klarar inte av att umgås normalt efter några år i lättmjölkssekter.

Det kanske är det? En del av personlig utveckling. Jag tänker ändå att det är raka motsatsen till de här intrikata modellerna folk studerar för att verkligen pusha sig själva. Man släpper det där och accepterar att människan är ofullkomlig. Är det mer självhjälp än utveckling, tro?

Resten håller jag med dig om, men har man svårt att lära av misstag är det nästan alltid nåt som spökar i bakgrunden. Nåt som gör att man inte ser och förstår. De allra flesta normalfungerande drar lärdom av sina erfarenheter och försöker att inte gå på samma nit igen.

Sen har vi människotypen som tror att det finns ett tillstånd av absolut harmoni hägrande nånstans, bara du gör si och så. Eller som tror att det finns så mycket mer att krama ut bara du kommer in i rätt "tänk". Jag tror inte att det finns några hacks på det sättet. Det som är trasigt går i bästa fall att laga; that's it.

De flesta tror att de gillar personlig utveckling men har egentligen inte uppnått ett skit. Hur vet jag det? Offentlig statistik.

De som jag känner till som är besatta av personlig utveckling är i princip mästare på livet. De har inga svagheter eftersom de har filat bort alla sina brister. Detta är sällsynt dock och växer inte på träd.

De som är emot personutveckling är de som lever svensson-livet. Ignorera dem. De kommer aldrig lyckas.

De som lyckas har ''det''.

Såvida man inte är en fullständig och perfekt individ så bör man ha ett intresse av att förbättra sig. Om man tycker att det behövs förstås.

Jag har absolut ett intresse i att bli en bättre version av mig själv, små saker hela tiden, men jag skulle då aldrig kalla det för en hobby eller gå på kurser om det. Det handlar i mitt fall om självrannsakning och reflektion i relation till mina förhållanden och så vidare.

Självrannsakan, reflektion och kontemplation tror jag är allt man behöver för att ta sig framåt. Stanna upp ibland. Försöka lära känna sig själv lite bättre.