Hur är människor som är intresserad av personlig utveckling?

Jag läser lite varstans på olika ställen på Internet om personer som gillar personlig utveckling. Jag vet egentligen inte hur dessa ''personlig utveckling'' går till, men om man har det som intresse, så förmodar jag att man ständigt försöker förbättra på sig.

Och jag antar då att dessa personer måste vara mycket unika och kanske har starka personligheter eller något åt det hållet?

Hur är dessa personer egentligen?

Kan vara allt från väldigt målinriktade doers till flummiga losers.

Skulle nog säga att de flesta inte är speciellt intresserad mer än för lite mental gymnastik för att egot ska må bra.

Skulle väll kategorisera mig som en doer som kan flumma ut när det behövs kreativa lösningar.

https://m.youtube.com/watch?v=lw48hJJFfL8&pp=ygUZaSdtIGEgZG9lciBwYWluIGF uZCBnYWluIA%3D%3D Pain and gain - im a doer

Jag gick sådant en gång, vid handuppräckning gick 90% av övriga deltagare hos psykologen. Det är folk som inte själva vet hur de ska göra saker. Exempelvis fick jag följa flera deltagare i grupp för de inte förstod sig på hur de handlade öl på krogen. Samma med uppgifter de kunde inte jobba självständigt.

Ledarna jag träffat inom personlig utveckling är samma, 90% är folk som behöver gå till psykolog. På en psykiatrisk avdelning kallas sådana personer för störda, eller att de har störningar i sin personlighet.

10% jag träffat är personer som genuint är intresserade och vet hur de själva gör saker. Många som går personlig utveckling och det gäller inte minst ledarna, de hamnar i konflikt med arbetskamrater, grannar och andra personer som går personlig utveckling. Ledare hamnar i trafikolyckor, blir dömda för brott, anklagas för mobbning. En del är patienter inom psykiatrin slutna avdelning ett tag. Det är problem över allt, med de folk jag träffat inom personlig utveckling.

Jag har inte vetat om den här saken innan jag började med personlig utveckling under en period, det är som att folk är personlighetsstörda. Jag trodde felaktigt i början att dessa personer måste vara längre fram i sin utveckling, det är tvärt om. Därför håller dessa på med personlig utveckling. Pga ren ointelligents inom det personliga området.

Oftast svinjobbiga. Egocentriska. Om de inte var det innan de började så blir de egocentriska eftersom lärorna föreskriver det.

En person hade ständigt ett öga riktat mot sig själv, menade hon, whatever that means.

En annan person har arbetat på sina trauman i många, många år genom olika kurser.

En tredje person... Näe, jag orkar inte ens.

Det är en livsstil. Man kan köra budgetvarianten eller göra the full monty i TV som Gina Dirawi. Hennes serie Gina Dirawi hittar sig själv bjuckar på ett litet smörgåsbord kring vad det hela går ut på.

Vad är skillnaden på att leva och personlig utveckling? Känns som alla försöker eller åtminstone intalar sig att man försöker utveckla sig personligt hela tiden.

”Personlig utveckling” är typisk CV-svenska. Sånt där man bara skriver, precis som folk skriver ”Jag brinner för mötet med människor.”

Jag var lite nördig i personlig utveckling förut, älskade att sätta mig in i olika modeller för att uppnå mål, förbättra mitt välmående och effektivisera vardagen eller studier på olika sätt. Med åren märkte jag att det paradoxalt nog var nästan helt spegelvänt i resultat. De perioder där jag pushade som mest med olika tekniker mådde jag och presterade som sämst. Det var istället när jag bara slappnade av och bara jobbade på som det började gå bra naturligt. Anledningen tror jag är att det är en genuin motsättning att försöka 'optimera' lycka. Det leder till att man spänner sig, slutar leva i nuet och får en mindre acceptans för sina känslor. Som bäst mår man när man vilar i sitt imperfekta jag och liv.

Därmed rekommenderar jag boken The Happiness Trap som tar upp just detta.

Tror det är intelletuella och nyfikna människor som är mest intresserade av personlig utveckling.

Saker jag tycker är utvecklande:

=> Vara i förhållande. Man lär sig att kompromissa bland annat. Inte bara jag, jag, jag.

=> Läsa böcker, både skönlitteratur och fack. Bara läsnjtuningen i sig är utvecklande, sedan lär man sig alltid något oavsett om boken upplevs bra eller dålig.

=> Möta olika typer av människor, men mest blommar man ut bland likasinnade.

=> Fysisk träning. Håller knopppen alert.

Skulle kunna lägga till att resa och se världen, men jag reste så mycket runt världen i min barndom och tonårsperiod med mina föräldrar, så jag blev trött på det.

Det finns målinriktade losers också, och flummiga doers. Paradoxen är när dessa korsar och det uppstår synergier.

För att förstå det hela så måste man förstå folks olika personlighetsdrag, begåvning och förmåga att skapa och utföra en plan.

Om vi tar medelsvensken en manlig sådan. Ateist, normalbegåvad, anser personlig utveckling är flum. Lever ett ok liv men vågar inte sväva ut eller tänka riktigt fritt eller självständigt. Vågar inte satsa på sin egen väg eftersom man är uppfostrad på den utstakade vägen med utbildning, familj, villa, bil, lån etc.
Denna skulle behöva personlig utveckling för att våga ge utlopp för sidor i sin personlighet som är nedtryckta.

Om vi sedan tänker på den kreative personen som vill ha kul, som inte riktigt gör något av sitt liv och inte kan kapitalisera på sin kreativitet.
Denne skulle behöva personlig utveckling för att inse att det krävs struktur och disciplin för att uppnå stora ackumulerade resultat.

Så nu skriver ni mycket skit om personlig utveckling och det här är en sån där filosofisk grej som för personen blir vad man anser om det.
I det stora hela handlar det om att använda mentala modeller för att arbeta med svagheter i sig själv.
Oftast blir styrkorna i ens personlighet svagheter när de drivs till sin spets och därför är ett robustare system ett där man har utvecklat hela sin personlighet och kan uttrycka sig själv på ett autentiskt sätt, som den man är.

Jag har hållt på i över 20 år och visst kan folk bli lite knepiga i början, eller i några år, hehe.
Men att arbeta med hur man tänker och inse svagheter i sitt tänk och fokusera på att tänka på ett mer positivt, produktivt och förlåtande sätt är oftast i grunden en totalrenovering för att få klarhet i vilka delar av ens tänk som man byggt upp som främst tonåring som man behöver ta itu med.

Så länge som man strävar efter sanningen, ärlighet och autenticitet så är personlig utveckling i min mening ett väldigt värdefullt verktyg.
Jag själv har fått ut mycket och är väldigt tacksam.

Och visst att jag kan dryga mig här men det är bara för skojs skull, irl är jag en väldigt kompetent person.

Kortade ner det hela lite.

Problemet, som jag ser det, är styrkenarrativet och förbättringsreligionen.

Jag vet en person som levt ett hårt liv och nu försöker vända det. Han ser ner på andra nu på grund av att han tror sig besitta rätt verktyg och nycklar.

Livet fungerar inte enligt den uppsjö mallar som lärs ut inom personlig utveckling, däremot kan man göra om allt till att passa i modellen. Vissa som tror på en del saker går det inte ens att prata med. Det är väl dock många som åker på nån kurs, tar med sig något men ändå fortfarande förstår att du inte blir en övermänniska av en kurs eller en artefakt i form av en bok som säljs av den som håller kursen.

Därmed sagt var det intressant att läsa om ditt perspektiv som hållit på i 20 år. Har du någon annan än dig själv i ditt liv också? Hur ser de i så fall på ditt intresse?

De är alla sökare. Svaga människor som annars hade blivit religiösa eller hittat en tro de kan följa. Tänk Ted Gärdestad.