Simulations teorin. För och motargument med vetenskapliga grunder

Ja, Bostroms argument är lite ett exempel på vad som händer om man låter icke-falsifierbara hypoteser härja fritt. För argumentet som sådant är ganska elegant och invändningsfritt och min omskrivning av det är helt enkelt "om simulering är möjlig, så bör det finnas så många simuleringar för varje verkligt universum att vi sannolikt lever i en simulering". Jag tror inte heller på simuleringsidén, men jag erkänner villigt att detta är ett ganska bra argument och jag känner inte till ett motsvarande antiargument av samma rang.

Det är dock inte sådär jättesvårt att skapa starka argument om man släpper på falsifierbarhet så min kontring är just bara att om vi inte kan falsifiera, så behöver heller ingen hänsyn tas till möjligheten eftersom det inte gör någon skillnad.
Jag har dock två invändningar till, en mer invecklad invändning också som jag inte orkar utveckla mer här annat än att den kortfattat bygger på att simuleringens egenskaper syns hos betraktaren av simuleringen, inte inom simuleringen självt. Polygoner i en 3d-värld upplever ingen 3d-effekt och monitorn/avbildningen är typiskt 2d och själva 3d-effekten kommer hos betraktaren. Man kan rita en kub på ett papper, alla kan se "kuben", men det är fortfarande bara 2d-linjer på ett 2d-papper. Vi kan inte ändra på det genom att göra upplösningen/fidelity i ritningen godtyckligt skarp eller ens oändlig skarp. Ska vi då verkligen anta att en simulerad värld (även simulerad på fundamental partikelnivå) erbjuder ett "gränssnitt" mot sig självt så att dessa egenskaper kan betraktas inom systemet?

Den andra invändningen är att antalet möjliga simuleringar är självbegränsande även om ett "riktig" universum kan hushålla väldigt många simuleringar. Entropin (valfritt, men med fördel informationsteoretisk entropi snarare än klassisk termodynamik) behöver representeras och ett simulerat universum kan inte vara större (i betydelsen "innehålla mer relationer") än värd-universat. Därmed kommer varje hierarki av simulering med nödvändighet vara ändlig, iaf om vi antar att värduniversat följer någon som helst naturlag som vi är bekant med (begränsningar i motsvarande ljushastighet eller liknande) och därför inte är oändligt i precis alla aspekter som tänkas kan (inte bara oändligt stort, utan allting är godtyckligt nära och åtkomligt till allt annat, tiden är godtycklig eller inte en grej alls, osv).

Jag funderar på om man skulle kunna visa matematiskt att det finns en kompressionsalgoritm som kan göra att ett minst lika stort universum kan existera inuti ett annat, för annars kan ju mitt argument enkelt sågas genom att någon påpekar att "simuleringen använder bara 99% av värduniversat men använder datakompression och kan därför simulera ett universum 110% så stort". Det blir förstås, väldigt krångligt om man kan därmed kan bootstrappa ett godtyckligt stort universum från ett väldigt litet. Det skulle strida mot allt vi vet om informationsentropi, men jag kan inte svära på att man inte kan använda tricket ett begränsat antal gånger. Så tips för den som vill undersöka simulering: hur stor blir zip-filen av hela vårt universums tillstånd? Blir den väldigt stor, trots ett makroskopiskt synbart ganska homogent universum, betyder det då att universum "över" kanske har begränsningar? Det här är knappast ett experiment som kommer ske i övermorgon...

Ja, jag håller med. Det är knappast någon prestigeförlust att fysiker inte kan "motbevisa" simulering så de kan sluta försöka säger jag lite lakoniskt. Jag kan inte motbevisa en tekanna kring Mars och det är inte en styrka hos en hypotes som saknar känd falsifikationsmetod att den ännu ej är falsifierad.

Jag tror som sagt inte på simulering, men jag kan ju notera att det inte bör finnas något på mikroskopisk nivå, ingenting i saker som partikelladdning, planckenheter eller finstruktur, etc, som kan påvisa eller försvaga simulering. Detta vet vi ju redan principiellt från emulering rent allmänt (jag tror att emulering kan vara en bättre analogi än "simulering" i själva sakfrågan, frågeställningen bör vara "lever vi i ett emulerat universum"). Det ligger i sakens natur att simulerade (eller emulerade) egenskaper inte kan gå utanför sig själva. Om jag skriver ett program för att ta reda på minsta diffvärde i ett flyttal ("ULP") så kan jag som utomstående ta reda på det, men det finns inget sätt för flyttalet självt att representera/upptäcka att det saknas ett värde mellan två väldigt små fraktioner utan det skulle bara upplevas som en "fysikalisk begränsning" även om "världen" skulle ha den teoretiska uppfattningen om att tal kan vara helt kontinuerliga. Jag menar, alla våra talrepresentationer i detta nu, i datorn, på papper, etc, har ju exakt denna begränsning. Jag tror inte Gödel kan rädda oss här heller. Och speciellt inte Hossenfelder.