Sverige har stora problem. Efter decenniers vanstyre från både socialdemokratiska och moderata regeringar tog en ny högerregering över förra året med löfte om ett systemskifte. Trots dessa brösttoner har man dock åstadkommit väldigt lite.
Medan regeringen viftar med regnbågsflaggor och tar selfies med Zelenskyj ångar invandringen och gängvåldet på i oförminskad takt. Utdömda straff är fortsatt skrattretande. Vänsterns järngrepp om kulturen, akademin och myndigheter är lika starkt som någonsin. Till råga på allt hägrar en internationell ekonomisk kris med skenande inflation, som regeringen står förlamad inför.
Som så många gånger förr kröker den hunsade svenska borgerligheten rygg när det gäller. De må bjäbba ilsket på Twitter, men någon verklig förändring är de varken kapabla till eller intresserade av. I slutändan vill de inget hellre än att godkännas av vänstern. På sin höjd utnämner regeringen en högersosse till generaldirektör istället för en öppen vänsteraktivist.
I ljuset av detta framträder i mina ögon bara en möjlig regeringskonstellation som skulle kunna vända på Sveriges nedåtgående spiral: en SD+S-regering.
Vad är argumenten för detta? S är än idag Sveriges största parti och har ett ojämförligt inflytande över svensk debatt. De förfogar över en armé av fritidspolitiker, journalister, aktivister, kulturpersonligheter och lydiga tjänstemän i hela Sverige. Genom åren har S tränat på maktutövning till den grad att styrandet blivit till ett mål i sig. För att uppnå detta har man offrat sina idéer. S är idag ett konglomerat utan styrriktning.
SD har potentialen att fylla den ideologiska tomheten hos S med innehåll. Försöken att influera borgerligheten har varit föga framgångsrika; det är snarare SD som fått tugga i sig borgerlig politik utan att få något tillbaka. S är en flexiblare partner. Tillsammans skulle de kunna dominera svensk politik under lång tid framöver (idag förfogar de över 180 riksdagsmandat).
För att få till stånd en så osannolik allians skulle förstås båda sidor behöva komma till bukt med låsningar och gammalt groll. S har av tradition lätt för helomvändningar (se t.ex. Nato-frågan). Man kan dessutom luta sig mot opinionsbildare i de egna leden som inte kategoriskt avvisat (t.ex. Stig-Björn Ljunggren) eller t.o.m. öppet kampanjat för samarbete med SD (Widar Andersson) de senaste åren.
SD å sin sida har också gjort ganska radikala policyförändringar (EU, Nato, vinster i välfärden) i takt med sin mognadsprocess som parti. Detta verkar inte ha lett till några alltför vilda protester från medlemmarna. Tillsammans med C rör det sig om de två kanske mest toppstyrda partierna i riksdagen.
Diskussionsfrågor
- Är en SD+S-allians en framkomlig väg?
- Hur skulle andra aktörer (såsom borgerligheten, Svenskt Näringsliv, Bonnier) agera om detta blev en realistisk möjlighet?
- Skulle en S+SD-regering vara kapabel att läka dagens polarisering och, på sikt, återuppbygga det konsensusbaserade svenska samhället?
Medan regeringen viftar med regnbågsflaggor och tar selfies med Zelenskyj ångar invandringen och gängvåldet på i oförminskad takt. Utdömda straff är fortsatt skrattretande. Vänsterns järngrepp om kulturen, akademin och myndigheter är lika starkt som någonsin. Till råga på allt hägrar en internationell ekonomisk kris med skenande inflation, som regeringen står förlamad inför.
Som så många gånger förr kröker den hunsade svenska borgerligheten rygg när det gäller. De må bjäbba ilsket på Twitter, men någon verklig förändring är de varken kapabla till eller intresserade av. I slutändan vill de inget hellre än att godkännas av vänstern. På sin höjd utnämner regeringen en högersosse till generaldirektör istället för en öppen vänsteraktivist.
I ljuset av detta framträder i mina ögon bara en möjlig regeringskonstellation som skulle kunna vända på Sveriges nedåtgående spiral: en SD+S-regering.
Vad är argumenten för detta? S är än idag Sveriges största parti och har ett ojämförligt inflytande över svensk debatt. De förfogar över en armé av fritidspolitiker, journalister, aktivister, kulturpersonligheter och lydiga tjänstemän i hela Sverige. Genom åren har S tränat på maktutövning till den grad att styrandet blivit till ett mål i sig. För att uppnå detta har man offrat sina idéer. S är idag ett konglomerat utan styrriktning.
SD har potentialen att fylla den ideologiska tomheten hos S med innehåll. Försöken att influera borgerligheten har varit föga framgångsrika; det är snarare SD som fått tugga i sig borgerlig politik utan att få något tillbaka. S är en flexiblare partner. Tillsammans skulle de kunna dominera svensk politik under lång tid framöver (idag förfogar de över 180 riksdagsmandat).
För att få till stånd en så osannolik allians skulle förstås båda sidor behöva komma till bukt med låsningar och gammalt groll. S har av tradition lätt för helomvändningar (se t.ex. Nato-frågan). Man kan dessutom luta sig mot opinionsbildare i de egna leden som inte kategoriskt avvisat (t.ex. Stig-Björn Ljunggren) eller t.o.m. öppet kampanjat för samarbete med SD (Widar Andersson) de senaste åren.
SD å sin sida har också gjort ganska radikala policyförändringar (EU, Nato, vinster i välfärden) i takt med sin mognadsprocess som parti. Detta verkar inte ha lett till några alltför vilda protester från medlemmarna. Tillsammans med C rör det sig om de två kanske mest toppstyrda partierna i riksdagen.
Diskussionsfrågor
- Är en SD+S-allians en framkomlig väg?
- Hur skulle andra aktörer (såsom borgerligheten, Svenskt Näringsliv, Bonnier) agera om detta blev en realistisk möjlighet?
- Skulle en S+SD-regering vara kapabel att läka dagens polarisering och, på sikt, återuppbygga det konsensusbaserade svenska samhället?