Psykossjuk pappa.

Hej!

Min pappa fick för 16 år sedan diagnosen "Reaktiv psykos". Detta då han genomgick en mer eller mindre personlig konkurrs och blev skuldsatt på 5 miljoner. Det här ruinerade såklart vår familj och från att ha levt som övre medelklass befann vi oss nu på samhällets botten.

För att göra det tydligare ska ni få lite bakgrundsinformation.

Pappa har sedan den här händelsen insjuknat i psykoser med jämna mellanrum. Under de senaste två åren har han blivit sjuk allt oftare, minst två gånger om året, alltid en gång runt jul.

Tilläggas bör är att han lever fruktansvärt ohälsosamt. Han dricker mycket alkohol, även om detta lugnat ner sig från en flaska sprit varje kväll till 5-6 långburkar 10,2 istället. Han är en alkoholist. Han röker även mycket cannabis. Utöver detta motionerar han inget. Han har inget jobb, för det klarar han inte av, då blir han bara psykotisk igen.

Han har Abilify som han kan ta vid behov. Tanken är egentligen att han ska äta den regelbundet men han mår väldigt fysiskt dåligt av tabletterna och därför har han egentligen ingen stående medicinering just nu. Dessutom får alltid jag eller min mamma mer eller mindre tvinga honom att ta dem när vi märker att det behövs. Han har typ noll sjukdomsinsikt.

För några dagar sedan ringde min mamma mig i upplösningstillstånd då han gått locos i deras gemensamma hus, översvämningar i tvättstugan och källare. Han hade eldat upp sin moped och lämnat resterna glödandes intill en åker för att sedan dra därifrån. Min mamma fick släcka elden och det hade börjat ta sig vid sidan av åkern men som tur är inte spridit sig.

Jag fick åka ut till huset och hjälpa mamma att städa. Vi tog då beslutet att tillkalla läkare och försöka få honom inlagd på psykakuten. Läkaren kom dit och han vägrade först åka in. Men då han insåg att han skulle bli LPT:ad annars valde han att åka med frivilligt. Han är nu inlagd på tvångsvård.

Jag är så urbota jävla trött på min far. Jag vet att han varit med om massa skit som inte vem som helst har upplevt, att han blivit utnyttjad och traumatiserad. Men jag är så trött på att tycka synd om. För när man tycker synd, då slipper man vara arg. Och jag har så dåligt samvete över att vara förbannad på honom. Han har ställt till med så mycket skit och elände. Ständig ångest och oro över vad han ska göra här näst. En gång åkte han runt i grannskapet och snodde brevlådor??? Som han sen tog hem och ställde upp på vår tomt (detta är förvisso ganska roligt och vi har skrattat ändlöst åt detta i många år). Men nu börjar hoppet sina. Man blir dränerad på energi av att hela tiden gå runt och tänka att allt löser sig, eller försöka se det positiva och roliga i saker.

Finns det fler här som går igenom/har gått igenom samma sak och som har tips på vad man kan göra? Dels hur jag som anhörig ska göra för att fortfarande orka låta honom vara delaktig i mitt liv. Men även vad han behöver göra. Vilka mediciner kan fungera? Terapi? Är det bra? Har läst att terapi är svårt vid den här typen av psykisk sjukdom då det kan trigga psykoser. Och han blir triggad när han pratar om traumatiska minnen.

Vården har varit så FUCKING JÄVLA DÅLIG. Allt ansvar läggs på oss anhöriga och självklart ställer vi upp och finns där för att vi vill. Men någon jävla plan måste väl vården ändå ha?

Jag är desperat efter hjälp. Vill bara höra hur det varit för andra, både anhöriga och sjuka. Kommer min pappa någonsin kunna leva ett hyffsat normalt liv? För varje psykos han får blir han bara sämre och sämre. Han är inte samma pappa han var för 16 år sedan, han har blivit personlighetsförändrad.

Tack för svar! Finns der andra mediciner, som inte är abilify? Tänker att det kanske finns något som han kan testa som fungerar bättre för honom.

Hej!

Min pappa fick för 16 år sedan diagnosen "Reaktiv psykos". Detta då han genomgick en mer eller mindre personlig konkurrs och blev skuldsatt på 5 miljoner. Det här ruinerade såklart vår familj och från att ha levt som övre medelklass befann vi oss nu på samhällets botten.

För att göra det tydligare ska ni få lite bakgrundsinformation.

Pappa har sedan den här händelsen insjuknat i psykoser med jämna mellanrum. Under de senaste två åren har han blivit sjuk allt oftare, minst två gånger om året, alltid en gång runt jul.

Tilläggas bör är att han lever fruktansvärt ohälsosamt. Han dricker mycket alkohol, även om detta lugnat ner sig från en flaska sprit varje kväll till 5-6 långburkar 10,2 istället. Han är en alkoholist. Han röker även mycket cannabis. Utöver detta motionerar han inget. Han har inget jobb, för det klarar han inte av, då blir han bara psykotisk igen.

Han har Abilify som han kan ta vid behov. Tanken är egentligen att han ska äta den regelbundet men han mår väldigt fysiskt dåligt av tabletterna och därför har han egentligen ingen stående medicinering just nu. Dessutom får alltid jag eller min mamma mer eller mindre tvinga honom att ta dem när vi märker att det behövs. Han har typ noll sjukdomsinsikt.

För några dagar sedan ringde min mamma mig i upplösningstillstånd då han gått locos i deras gemensamma hus, översvämningar i tvättstugan och källare. Han hade eldat upp sin moped och lämnat resterna glödandes intill en åker för att sedan dra därifrån. Min mamma fick släcka elden och det hade börjat ta sig vid sidan av åkern men som tur är inte spridit sig.

Jag fick åka ut till huset och hjälpa mamma att städa. Vi tog då beslutet att tillkalla läkare och försöka få honom inlagd på psykakuten. Läkaren kom dit och han vägrade först åka in. Men då han insåg att han skulle bli LPT:ad annars valde han att åka med frivilligt. Han är nu inlagd på tvångsvård.

Jag är så urbota jävla trött på min far. Jag vet att han varit med om massa skit som inte vem som helst har upplevt, att han blivit utnyttjad och traumatiserad. Men jag är så trött på att tycka synd om. För när man tycker synd, då slipper man vara arg. Och jag har så dåligt samvete över att vara förbannad på honom. Han har ställt till med så mycket skit och elände. Ständig ångest och oro över vad han ska göra här näst. En gång åkte han runt i grannskapet och snodde brevlådor??? Som han sen tog hem och ställde upp på vår tomt (detta är förvisso ganska roligt och vi har skrattat ändlöst åt detta i många år). Men nu börjar hoppet sina. Man blir dränerad på energi av att hela tiden gå runt och tänka att allt löser sig, eller försöka se det positiva och roliga i saker.

Finns det fler här som går igenom/har gått igenom samma sak och som har tips på vad man kan göra? Dels hur jag som anhörig ska göra för att fortfarande orka låta honom vara delaktig i mitt liv. Men även vad han behöver göra. Vilka mediciner kan fungera? Terapi? Är det bra? Har läst att terapi är svårt vid den här typen av psykisk sjukdom då det kan trigga psykoser. Och han blir triggad när han pratar om traumatiska minnen.

Vården har varit så FUCKING JÄVLA DÅLIG. Allt ansvar läggs på oss anhöriga och självklart ställer vi upp och finns där för att vi vill. Men någon jävla plan måste väl vården ändå ha?

Jag är desperat efter hjälp. Vill bara höra hur det varit för andra, både anhöriga och sjuka. Kommer min pappa någonsin kunna leva ett hyffsat normalt liv? För varje psykos han får blir han bara sämre och sämre. Han är inte samma pappa han var för 16 år sedan, han har blivit personlighetsförändrad.

Tack för svar! Finns der andra mediciner, som inte är abilify? Tänker att det kanske finns något som han kan testa som fungerar bättre för honom.

Han söp långt innan han fick sin sjukdom tyvärr. Men ibland kan jag känna det som att han nästan vill vara sjuk. Det är så svårt att förstå hur det fungerar i hjärnan hos en sådan människa. Skulle verkligen bara vilja förstå honom och hur han känner så jag kan hjälpa.

Slappt svar, men han måste käka abilify eller nån annan liknande regelbundet om han inte ska fortsätta insjukna.

Den typen av medicin är värst innan kroppen vant sig, så det där med att bara ta det vid behov i kortare perioder gör att han inte vänjer sig.

Allt jag pallar bidra med just nu. Ja, och terapi... Nä, möjligtvis behöver han stödsamtal för att reda ut vardagen sen, men inte terapi.

Ja, det är jävligt skumt. Förstår att läkaren antagligen inte kan diskutera för mycket med mig. Men tänker att vi kan prata rent allmänt om alternativen.

Han blev sjuk när jag var 10 år, idag är jag 26. Så större delen av mitt liv har det varit såhär. Nu kan jag förvisso slappna av med att inte behöva bo med det. Har ett eget liv och sköter det bra, men självklart har jag klantat till det på ett eller annat sätt för att orka deala med skiten. Jag pratade med en psykolog för ett tag sedan som jag inte kunde fortsätta hos, det blev för dyrt. Gick nämligen privat. Har haft dålig erfarenhet av psykologer via typ VC. Men man kanske kan få en kontakt som anhörig via psykiatrin. Det kan vara värt att kolla upp.