Ångest över att inte existera

Då och då händer det att jag får en slags dödsångest, alltså jag är inte rädd för döden i sig utan jag är rädd för att sluta existera. Det händer som oftast när jag ligger i sängen och ska sova, och så börjar jag fundera över mitt eget medvetande och hur fantastiskt det är att jag existerar, är vid liv och kan reflektera och tänka. Men tankarna leder sedan väldigt snabbt till att döden är ofrånkomlig och att jag en dag inte längre kommer att existera. Det som finner mest skrämmande är just tanken på att jag aldrig igen kommer att kunna existera eller ha ett medvetande - någonsin. Efter döden så är det slut, finito, och jag kommer aldrig kunna reflektera över det.

Många menar att det är naturligt att känna såhär ibland, men att dessa rädslor försvinner allt eftersom man blir äldre. Jag är dock i 30-årsåldern och har känt såhär ändå sedan jag var ett litet barn. Jag minns att jag redan som 8-åring kunde ligga vissa kvällar och känna djup oro över att medvetandet inte varar för evigt.

Det är jättejobbigt, och varje gång det händer blir jag helt svimfärdig och yr i huvudet och känner nästan tårarna komma. Det händer att jag t.o.m. ropar ut i luften "Jag vill inte dö, jag vill inte dö!". Grundproblemet här är alltså att jag har svårt att acceptera att livet tar slut. Jag vill leva för evigt, jag vill existera för evigt och se bortom kosmos horisonter och förstå meningen med universum.

Jag tycker det är märkligt att jag har en sådan enorm filosofisk ångest över döden eftersom jag är 100% frisk och inte lider av någon dödlig sjukdom. Jag kan tänka mig att sådant här kanske är vanligt bland personer som fått cancerbesked eller liknande, men inte för vanligtvis friska personer som mig.

Snälla hjälp mig ge tips på vad jag kan göra för att underlätta min ångest.

Börja tvivla lite på att döden är slutet. Annars är det jobbigt. Det är svårt att slå ifrån sig tanken. De flesta friska tror ju att de aldrig ska dö. De som har lite mindre filter vet fler sanningar.

Jag önskar att jag var dummare faktiskt, så att jag kanske t.o.m. var religiös. Det känns som att livet blir enklare och roligare om man är korkad.

Jag själv tror inte man slutar existera när man dör, mer än att den kroppen man har kommer såklart dö men vad som händer sen är okänt.
Dock samma sak som gjorde att man fått medvetande och hela den fantastiska biten du beskriver som livet är, de är så extremt centrerat från min del , jag är medveten och jag kan endast uppfatta mitt egna medvetande.
På de sättet vet jag inte hur jag blivit medvetande, kanske jag alltid varit de fast i olika former att glömma bort kan man alltid göra.

Energiprincipen är termodynamikens första huvudsats och innebär att energi inte kan skapas eller förstöras, utan endast omvandlas från en form till en annan.

Någonting består man ju av som inte går att förstöra eller skapa, bara omvandlas.
Hela livet består av rörelse.

Så tänkte jag också när jag var ung. Men sedan kollade jag på en dokumentär om Livets ord och den dödsångest de barnen hade som alla trodde de skulle till helvetet och att gud alltid såg dem.

Jag skulle tipsa dig om att kolla lite på kvantfysiken i samband med indisk religion, att kolla in simuleringsteorin. Sådant funkar även om man är superkritisk.

Jag har råkat ut för några övernaturliga saker och det känns lite bättre, för då är inte världen det jag tror. Och döden kanske inte är bara att sluta existera.

Annars finns det droger att testa, de som ger egodöd kan göra en mindre rädd för döden.

Kom ihåg att vi vet inte ett skit vad som händer när man dör. Om folk säger att du försvinner bara, vad vet de om det?

Jag tror att man försvinner, men jag är inte säker på det längre. Tvivlet känns som en varm filt.

Du är inte så jävla smart som du tror..
Bara för att mainstream religion inte verkar så speciellt sannolikt med sina overkliga inslag och sagor så betyder de inte att gud eller andlighet är nonsens.
Se till ursprunget med dagens forskning som kikare så blir man förvånad hur spot-on allt faktiskt har varit.
Eftersom du önskar dig vara religiös så varsågod och undersök sanningen själv.

Jag har också tänkt så ibland men hoppet försvinner illa kvickt när man inser att man inte hade något medvetande innan födseln. Alltså finns medvetandet endast under livet, och medvetandet upphör att existera när kroppen upphör att existera.

Otroligt skrämmande så jag skakar...

Dödsångest tror jag de flesta drabbas över någon gång. Det är bara en fas som går över.

Har du aldrig druckit alkohol så du har en minneslucka? Eller vaknat och trott att du inte har drömt nånting, fast sen kanske inser att du visst har drömt?
Minnesluckor existerar.

Du har ingen aning vad som hände innan du födes bara för du inte kommer ihåg.
Bara för man inte minns så betyder de inte att saker inte har hänt.

Minnet är ju dock det väsentliga i min ångest. Jag skiter fullständigt i om fenomen som t.ex. reinkarnation existerar och jag återföds, för vad är vitsen med att återfödas om man inte minns någonting?

Ditt minne är sammanslutet med ditt medvetande. Raderas ditt minne är du en ny person med ett nytt medvetande. Så tänker jag.

Ja, jag har haft minnesluckor, och jag har testat olika droger förutom alkohol. Jag tror att när man fylledrömmer eller trippar och får glimtar av "tidigare liv" osv så är det endast hjärnan som spelar oss ett spratt. Vår hjärna är så otroligt bra på att fantisera och måla upp helt otroliga scenarion att det är lätt att dras med och börja tro på övernaturliga saker. Jag gör dock inte det.

Jag är dock väldigt fascinerad av rymden och universum och det är ibland där jag hittar min tröst i hoppet om att det kanske finns delar av universum som ligger bortom fysikens lagar, där man t.e.x inte åldras utan kan leva för evigt. Problemet är väl dock att människan än så länge inte har den teknologiska kapaciteten att undersöka detta, och det ger mig också ångest där jag önskar att jag var född typ år 3023 istället för i våran tid. I en framtid där man kanske kan överföra medvetandet till en dator så man kan leva för evigt.

Det vi lever i dag är helvetet. Livet efter döden för syndiga människor. Förmodligen var jag Hitler i ett tidigare liv och det är därför jag får lov att stå ut med det här totalt värdelösa livet.

EXAKT likadan ångest inför att sluta existera! Skönt att inte vara ensam... Att öppna denna låda av existentiell svart, kvävande total ångest försöker jag undvika å det grövsta... Men ibland smyger den på likförbannat!
Och vem f*n sa att det skulle lätta upp vid 30-års åldern: blev ju bara värre då!

Men någonstans har jag också försökt landa i det där med fysikens lagar om att "ingenting försvinner - det ändrar bara form". Det känns tryggt, logiskt och vettigt på något sätt...

Reinkarnation är ju nåt man hoppas på också, men då blir man väl en mask eller kackerlacka, med tanke på hur man levt livet...

Största skräcken är att vissa religioner har rätt angående himmel och helvete: att man skulle hamna i ett helvete för alltid. Och en variant av det är också att "en evighet i Helvetet" likväl skulle kunna vara att bli en sten för resten av evigheten... (hade en mardröm om detta en gång, och det skrämde skiten ur mig och gav mig sån otrolig ångest, sitter fortfarande i...)

Är för tillfället hobby-ateist, eller icke troende åtminstone (dvs tror inte på något pga ej övertygad och avskyr religion).
Men pga rädslan över att bara sluta existera (vilket en ateist tror...) så har jag övervägt att börja tro, på något... Helt enkelt för att säkra min existens efter döden...
Men min inställning har alltid varit att om jag ska tro, så får det komma till mig - jag tänker inte forcera mig själv in i något pga någon yttre faktor.

Någonstans har jag även en tanke om att det man tror ska hända med ens själ/medvetande/existens whatever, efter döden - det kommer att ske. (höll då att dö en gång och fick en sk nära-döden-upplevelse, med reservation för att detta kunde berott på kortslutning och kaos i hjärnkontoret, dvs illusion...)
Dvs; är du kristen eller muslim så är det himmel eller helvete som gäller, tillhör du en religion där reinkarnation ingår så kommer du återfödas, osv...
Det skulle ge svaret på hur så många trosföreställningar kan existera samtidigt bland oss människor.