Mer eller mindre första gången jag spelade nätcasino vann jag en större summa, närmare 20.000 tog jag ut. Jag skattade mig lycklig och räknade inte med att det skulle ske igen, jag höll mig fortsatt skeptisk och längtade inte tillbaka. Provade ett par gånger till och kände att jag blev förtrollad, nöjde mig och förstod att det var en jävla tur.
Under karantän provade jag en tvåhundring utan hopp om vinst, eftersom grodjakten stängde tidigt vid tidpunkten. Med full respekt för mina pengar swishade jag skeptiskt in ett par hundra med en gnutta hopp, det var ju trots allt svenska spel - de kan väl inte rigga som alla andra sidor jag inte trodde på.
Tvåhundra kronor gjorde varken av eller till, knappt en runda bärs hade jag råd att förlora med min stadiga ekonomi. Till min förvåning fick jag ett bonusspel och med 6 kronor i insats vann jag ca 7000, printade bevis på att det var första gången och trodde det knappt själv. Jag lämnade ett par hundra och tog ut 7000 jämt, tänkte inget annat än slösa. Jag gick och köpte köksutrustning som jag tvekat på tidigare, det kostar en del - det kändes super och jag unnade mig ordentligt. hundralapparna som låg kvar på konton kändes som småväxel och jag höjde insatsen utan hopp. Vinst igen - närmare 3000 och jag tog ut dem snabbt. Kan det vara så lätt? Bestämde mig för att det måste vara lockvinst för nya spelare. Loggade ut med ett stort leende, inget är så lätt och jag minns ingen längtan.
Jag kände skam blandat med lycka, jag vågade inte berätta. Jag har stor respekt för onlinespel och varje hundring räknades, stämpeln som speltorsk var lika skamligt som substansmissbruk. Speldjävulen tar den minst anande, jag visste knappt var risken fanns. Jag skämdes och höll mig så länge jag kunde, möttes av ett stort grattis och ett varningens finger. Inget annat än en anledning att fira, gick in, vann och gick ut utan längtan.
Med tiden kom teorierna och funderingarna, kan det vara så lätt? Riggar de nya konton för att locka stammisar? Tveksamt spelade jag ett par hundra till, utan vinst gick jag ut övertygad om att jag borde nöja mig. Provade min teori via min sambos nya konto, jag förstod att det var oerhörd tur. En hundring här och där och varje förlust sved, ett par hundra tog jag snabbt ut och nöjde mig, satte gränser som jag hade råd med.
Hur som haver förstår ni nog att jag fastnade, sporadiska storvinster på runt 5000 kom allt för ofta för att jag skulle sluta, jag intalade mig att med första vinsten ligger jag fortfarande plus. Jag lurade hjärnan att jag hade koll, jag hade råd att satsa ett par hundra . gränsen på 1000 kronor nåddes snabbt varje vecka, nästa gång blir det vinst. Mitt sätt att rättfärdiga varje hundring jag satte in känns i efterhand skrämmande, att hundralappar blir tusenlappar blundade jag för. Till slut tog jag sparpengar, övertygad om att vinsten var på gång - det var ju så lätt. Vinst ibland med oftast inte.
Jag insåg tidigt att jag hade problem, men jag var trygg med gränserna på svenska spel. Privata casinon trodde jag inte en sekund på. Jag hamnade i en förnekande dimma där jag bombsäker på vinst när jag spelade bort min sista tusenlapp en vecka före lön. Att det var dumt visste jag före insats, snarare än hopp och känsla var det övertygelsen om att "nu borde jag vinna". Jag tror att besvikelsen blev extra påtaglig på grund av det. En tankekänga efter att jag spelade bort ett par jeans eller en storhandling gjorde att jag höll mig borta, obekväm med tanken på mitt sätt att slukas upp i hypnos.
på sin höjd låg jag jämt ut och det var en ständig längtan efter vinsten som skulle hålla lusten igång, hittade nya favoritspel med jämna mellanrum. Insatserna blev högre och högre.
Jag tjänar helt okej och har inga problem med att ta mig runt, men jag skaffade ett kreditkort med knappt en tanke på att det kunde spåra ut - blev van med att att aldrig var pank. Det gick bra till en början och jag hade fortsatt stadig ekonomi 5000 per månad blev 20.000, sedan max på 40.000 pausade hjärnan när jag tog ut mer pengar samtidigt som jag visste att en sådan stor vinst knappt var möjlig- om ens hälften. Nu har jag 250.000 i skuld och fintar mig själv varje löning, hopp om lägenhet eller lyx spelas bort gång på gång. Trots skuld blir jag lika glad för en vinst värd att ta ut och första tanken är slös och vardagslyx, om jag ens hinner ha kvar en slant till nästa dag.
Min första casinovinst tog jag 2016, och höll avstånd med respekt till mitt nästa försök 2020, det var för lätt. Jag var fortsatt skeptisk och hade alla möjliga teorier om hur jag ska vinna. Mot allt sunt förnuft utan ens en längtan till vinst sätter jag in ännu en oskyldig tvåhundring. Med tur vann jag tillbaka förra veckans förlust. Ibland slår det mig att pengarna jag spelade bort utan tvekan räckte gott till jackan jag tvekade på om jag skulle unna mig.
Min vardag är fortfarande under kontroll och jag reggar spelpaus idag, skrämmande hur det kan bli
Under karantän provade jag en tvåhundring utan hopp om vinst, eftersom grodjakten stängde tidigt vid tidpunkten. Med full respekt för mina pengar swishade jag skeptiskt in ett par hundra med en gnutta hopp, det var ju trots allt svenska spel - de kan väl inte rigga som alla andra sidor jag inte trodde på.
Tvåhundra kronor gjorde varken av eller till, knappt en runda bärs hade jag råd att förlora med min stadiga ekonomi. Till min förvåning fick jag ett bonusspel och med 6 kronor i insats vann jag ca 7000, printade bevis på att det var första gången och trodde det knappt själv. Jag lämnade ett par hundra och tog ut 7000 jämt, tänkte inget annat än slösa. Jag gick och köpte köksutrustning som jag tvekat på tidigare, det kostar en del - det kändes super och jag unnade mig ordentligt. hundralapparna som låg kvar på konton kändes som småväxel och jag höjde insatsen utan hopp. Vinst igen - närmare 3000 och jag tog ut dem snabbt. Kan det vara så lätt? Bestämde mig för att det måste vara lockvinst för nya spelare. Loggade ut med ett stort leende, inget är så lätt och jag minns ingen längtan.
Jag kände skam blandat med lycka, jag vågade inte berätta. Jag har stor respekt för onlinespel och varje hundring räknades, stämpeln som speltorsk var lika skamligt som substansmissbruk. Speldjävulen tar den minst anande, jag visste knappt var risken fanns. Jag skämdes och höll mig så länge jag kunde, möttes av ett stort grattis och ett varningens finger. Inget annat än en anledning att fira, gick in, vann och gick ut utan längtan.
Med tiden kom teorierna och funderingarna, kan det vara så lätt? Riggar de nya konton för att locka stammisar? Tveksamt spelade jag ett par hundra till, utan vinst gick jag ut övertygad om att jag borde nöja mig. Provade min teori via min sambos nya konto, jag förstod att det var oerhörd tur. En hundring här och där och varje förlust sved, ett par hundra tog jag snabbt ut och nöjde mig, satte gränser som jag hade råd med.
Hur som haver förstår ni nog att jag fastnade, sporadiska storvinster på runt 5000 kom allt för ofta för att jag skulle sluta, jag intalade mig att med första vinsten ligger jag fortfarande plus. Jag lurade hjärnan att jag hade koll, jag hade råd att satsa ett par hundra . gränsen på 1000 kronor nåddes snabbt varje vecka, nästa gång blir det vinst. Mitt sätt att rättfärdiga varje hundring jag satte in känns i efterhand skrämmande, att hundralappar blir tusenlappar blundade jag för. Till slut tog jag sparpengar, övertygad om att vinsten var på gång - det var ju så lätt. Vinst ibland med oftast inte.
Jag insåg tidigt att jag hade problem, men jag var trygg med gränserna på svenska spel. Privata casinon trodde jag inte en sekund på. Jag hamnade i en förnekande dimma där jag bombsäker på vinst när jag spelade bort min sista tusenlapp en vecka före lön. Att det var dumt visste jag före insats, snarare än hopp och känsla var det övertygelsen om att "nu borde jag vinna". Jag tror att besvikelsen blev extra påtaglig på grund av det. En tankekänga efter att jag spelade bort ett par jeans eller en storhandling gjorde att jag höll mig borta, obekväm med tanken på mitt sätt att slukas upp i hypnos.
på sin höjd låg jag jämt ut och det var en ständig längtan efter vinsten som skulle hålla lusten igång, hittade nya favoritspel med jämna mellanrum. Insatserna blev högre och högre.
Jag tjänar helt okej och har inga problem med att ta mig runt, men jag skaffade ett kreditkort med knappt en tanke på att det kunde spåra ut - blev van med att att aldrig var pank. Det gick bra till en början och jag hade fortsatt stadig ekonomi 5000 per månad blev 20.000, sedan max på 40.000 pausade hjärnan när jag tog ut mer pengar samtidigt som jag visste att en sådan stor vinst knappt var möjlig- om ens hälften. Nu har jag 250.000 i skuld och fintar mig själv varje löning, hopp om lägenhet eller lyx spelas bort gång på gång. Trots skuld blir jag lika glad för en vinst värd att ta ut och första tanken är slös och vardagslyx, om jag ens hinner ha kvar en slant till nästa dag.
Min första casinovinst tog jag 2016, och höll avstånd med respekt till mitt nästa försök 2020, det var för lätt. Jag var fortsatt skeptisk och hade alla möjliga teorier om hur jag ska vinna. Mot allt sunt förnuft utan ens en längtan till vinst sätter jag in ännu en oskyldig tvåhundring. Med tur vann jag tillbaka förra veckans förlust. Ibland slår det mig att pengarna jag spelade bort utan tvekan räckte gott till jackan jag tvekade på om jag skulle unna mig.
Min vardag är fortfarande under kontroll och jag reggar spelpaus idag, skrämmande hur det kan bli
