Vad är det för fel på mig?

Jag är 33 år gammal, jag har vänner, jag har inga större problem att hitta tjejer, jag har bra utbildning, jag har ett bra jobb, jag verkar vara uppskattad av vänner och kollegor samt kunder (jobbet). Ändå är mitt liv tomt. Så tomt. Så meningslöst. Jag kan aldrig minnas att jag varit lycklig, eller hittat någon lycka förutom under några få tillfällen. De enda gångerna jag känner mig genuint glad och lycklig är när jag dricker alkohol, får flörta med tjejer och tar droger.

Jag fungerar inte i förhållanden. Jag är otrogen hela tiden och känner ingen skam över det. Nästan allt jag gör är för egen vinning. Jag vill bli omtyckt, älskad, beundrad. Jag vill vi få kickar. Det är inte så att jag är en överdrivet karismatisk eller utåtriktad person, snarare tvärtom. Jag gillar att vara själv. Jag gillar inte att stå i centrum och gör sällan det i stora sällskap. Jag blir snabbt utmattad och trött i stora sällskap. Efter varenda fylla kommer också ångesten. Jag har gjort nåt dumt, jag har gått över någon gräns, och egentligen kanske jag borde sluta. Men det är dumt när det är min enda glädjefyllda stund.

Allt känns så komplext. Det är som att jag är tre, fyra personer samtidigt. Jag får inget grepp om mig själv och vem jag är. En del av mig vill bara ge upp allt jag har och bli inlagd på ett hem. Få någon slags nystart. Men jag är för feg. Jag kommer aldrig göra något om jag inte blir intvingad i ett hörn som jag inte kan ta mig ur.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar den är. Jag hatar allt jag står för. Frågan är, kommer jag någonsin bli lycklig? Kommer jag någonsin kunna ha en normal relation eller känna en meningsfullhet i livet?

Jag är 33 år gammal, jag har vänner, jag har inga större problem att hitta tjejer, jag har bra utbildning, jag har ett bra jobb, jag verkar vara uppskattad av vänner och kollegor samt kunder (jobbet). Ändå är mitt liv tomt. Så tomt. Så meningslöst. Jag kan aldrig minnas att jag varit lycklig, eller hittat någon lycka förutom under några få tillfällen. De enda gångerna jag känner mig genuint glad och lycklig är när jag dricker alkohol, får flörta med tjejer och tar droger.

Jag fungerar inte i förhållanden. Jag är otrogen hela tiden och känner ingen skam över det. Nästan allt jag gör är för egen vinning. Jag vill bli omtyckt, älskad, beundrad. Jag vill vi få kickar. Det är inte så att jag är en överdrivet karismatisk eller utåtriktad person, snarare tvärtom. Jag gillar att vara själv. Jag gillar inte att stå i centrum och gör sällan det i stora sällskap. Jag blir snabbt utmattad och trött i stora sällskap. Efter varenda fylla kommer också ångesten. Jag har gjort nåt dumt, jag har gått över någon gräns, och egentligen kanske jag borde sluta. Men det är dumt när det är min enda glädjefyllda stund.

Allt känns så komplext. Det är som att jag är tre, fyra personer samtidigt. Jag får inget grepp om mig själv och vem jag är. En del av mig vill bara ge upp allt jag har och bli inlagd på ett hem. Få någon slags nystart. Men jag är för feg. Jag kommer aldrig göra något om jag inte blir intvingad i ett hörn som jag inte kan ta mig ur.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar den är. Jag hatar allt jag står för. Frågan är, kommer jag någonsin bli lycklig? Kommer jag någonsin kunna ha en normal relation eller känna en meningsfullhet i livet?

Jag är 33 år gammal, jag har vänner, jag har inga större problem att hitta tjejer, jag har bra utbildning, jag har ett bra jobb, jag verkar vara uppskattad av vänner och kollegor samt kunder (jobbet). Ändå är mitt liv tomt. Så tomt. Så meningslöst. Jag kan aldrig minnas att jag varit lycklig, eller hittat någon lycka förutom under några få tillfällen. De enda gångerna jag känner mig genuint glad och lycklig är när jag dricker alkohol, får flörta med tjejer och tar droger.

Jag fungerar inte i förhållanden. Jag är otrogen hela tiden och känner ingen skam över det. Nästan allt jag gör är för egen vinning. Jag vill bli omtyckt, älskad, beundrad. Jag vill vi få kickar. Det är inte så att jag är en överdrivet karismatisk eller utåtriktad person, snarare tvärtom. Jag gillar att vara själv. Jag gillar inte att stå i centrum och gör sällan det i stora sällskap. Jag blir snabbt utmattad och trött i stora sällskap. Efter varenda fylla kommer också ångesten. Jag har gjort nåt dumt, jag har gått över någon gräns, och egentligen kanske jag borde sluta. Men det är dumt när det är min enda glädjefyllda stund.

Allt känns så komplext. Det är som att jag är tre, fyra personer samtidigt. Jag får inget grepp om mig själv och vem jag är. En del av mig vill bara ge upp allt jag har och bli inlagd på ett hem. Få någon slags nystart. Men jag är för feg. Jag kommer aldrig göra något om jag inte blir intvingad i ett hörn som jag inte kan ta mig ur.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar den är. Jag hatar allt jag står för. Frågan är, kommer jag någonsin bli lycklig? Kommer jag någonsin kunna ha en normal relation eller känna en meningsfullhet i livet?

Jag är 33 år gammal, jag har vänner, jag har inga större problem att hitta tjejer, jag har bra utbildning, jag har ett bra jobb, jag verkar vara uppskattad av vänner och kollegor samt kunder (jobbet). Ändå är mitt liv tomt...Frågan är, kommer jag någonsin bli lycklig? Kommer jag någonsin kunna ha en normal relation eller känna en meningsfullhet i livet?

Relevant fråga. Frågan är, kommer jag någonsin bli lycklig? Kommer jag någonsin kunna ha en normal relation eller känna en meningsfullhet i livet?