Hur tog ni er upp ur er djupaste dal...

Om man hamnat i en avgrund behöver man en hand som kan dra upp en. Jag antar att det är därför du startade denna tråd. Eller varför någon överhuvudtaget startar trådar, ringer jourhavande medmänniska, träffar psykologer, osv. Man klarar det inte själv. Om det inte finns någon människa som kan hjälpa en, om man blivit helt ensam, och allt hopat sig alltför mycket, så säger den mänskliga erfarenheten att Gud hjälper en - om man ber om det. Det finns mycket vittnande under tusentals år om det faktiskt.

Var där för några år sen med många kriser som avlöste varandra. Jag hade folk att luta mig mot men skaffade också en samtalskontakt på vårdcentralen som hjälpte mig med både praktiska och emotionella delarna. Det är också viktigt att du fortsätter med dina rutiner. Hygien, kost och rörelse även om det bara är det mest basala. Försök dröm om en bättre framtid, den kommer även om det går sakta framåt. Jag är inte alls där jag var då nu men minns vilket helvetet det var. Något annat är att jag trodde på en högre makt. Det behöver inte vara religionsbaserat men jag har alltid trott på en mening med sånt som händer och det fanns där och påminde sig emellanåt när det kändes dystert.
Kram på dig

På 5vå sätt
1. jag besteg ett berg i Sverige och upplevde vad jag inte trodde jag klarade av.
2. jag tog a. ssri och b. terapi.
3. jag tvärslutade med alkohol
-----------
2.a och 3 var viktigast

Jag har tagit mig upp ur en "avgrund" med 23 års alkoholmissbruk, som var orsakat av dålig självkänsla och en känsla av att vara utanför "vanliga" människors gemenskap.

Jag har varit nära att supa ihjäl mig flera gånger, och umgicks främst med äldre missbrukare, med vilka jag med tiden upplevde att jag hade väldigt litet gemensamt med.

Alkoholen var för mig den högsta glädjen i livet. När jag var full kände jag att jag kunde vara mig själv och våga prata öppet med folk. Jag var sedd som en loser redan i tonåren. Hade ingen framgång hos tjejer och var sedd som en tråkig typ. Detta ville jag vända på och började umgås med äldre, ofta kriminella missbrukare, för att jag ville känna mig stor och tuff. Känna att jag var någon. Det kom surt efter och jag hamnade i ett socialt utanförskap som jag inte var beredd på.

Har nu, under mina drygt 4 år som nykter och skötsam, börjat ta igen allt jag gått miste om, som andra har fått. Jag tillnyktrade utan hjälp av AA eller 12-steget, för att jag efter 40 verkligen kände att jag ville bryta helt med mitt destruktiva liv. Jag har gjort en hel del framsteg, även om jag fortfarande känner mig utdömd av folk pga min bakgrund. Har gjort allt jag kunnat för att försöka sopa igen spåren av den jag har varit, med varierad framgång.

Har fortfarande en sorts förakt för svenssons stelhet och prydhet, men eftersom jag numera vill bli en av dem, så tynar det tidigare föraktet mer och mer bort.