Hur tog ni er upp ur er djupaste dal...

Som rubriken lyder: Hur tog ni er upp från eran djupaste dal för att se den fina utsikten från berget...

Just nu är jag i en djup dal i livet här kommer lite bakgrund till det. En närstående gick bort hastigt och inte långt därfter fick jag ett sent missfall, en barndomsvän som jag umgicks med mycket flyttade långt bort, min relation sprack och lämnade mig hjärtekrossad, därefter fick jag ett diskbråck och väntar på operation, det gjorde att ekonomin och studier. vart lidande och andra delar i livet vart lidande. Nu sitter jag här i spillror och undrar om jag vart så ond att jag förtjänar denna karma. Jag har haft så ont att jag spytt och svimmat, i sommar har jag mest legat och vilat, tagit Alvedon, och tycker synd om mig själv. Nu vill jag upp ur detta miserabla hål man hamnat i med sorg, mörker, fysisk smärta, illamående, orkeslöshet, jag måste upp på berget igen och njuta av utsikten. Så nu utmanar jag er, berätta om eran djupaste stund i livet, hur tog ni er upp? Vilka vart ni efteråt, vill säga att jag varit igenom många tuffa saker förr men så här långt har jag nog inte varit tidigare man är på "kanten" av livet... Ibland blir det för mycket på en gång helt enkelt... Nu behöver jag bara hopp igen, en gnutta ljusstrimmla...

Antingen tålamod om du är ung eller acceptans om du är gammal. Man kan inte göra något mer än låta tiden ha sin gång och medan tiden går försöka ta det med ro.

Jag tror det är något du inte berättar här. det är något mer som ligger bakom och har orsakat att din vän flyttade och att din partner lämnade dig. Att få diskbrock är också lite självförvållat. Att ta på sig offerkoftan och tycka synd om den som det aldrig är synd om, är också ett tecken på att du kan vara en person som det är svårt att stå ut med i längden. Försök att vara något för någon annan nån gång, det kan hjälpa.

Se det som att allt bara kan bli bättre, nästan värre när man är på topp och bara går och väntar på att något ska skita sig (som det alltid gör förr eller senare).

antingen petar du i dig alvedon iklädd offerkoftan hela dagarna, eller så reser du dig upp och tar tag i saker och ting.

Fysisk aktivitet och kost&motion är grundpelare för allt här i livet, kan även hjälpa dig med ryggproblemen...

Försök komma ut, gärna till skogen.
Det är vetenskapligt bevisat att man mår bra av att vistas i skogen. Det ger tydligen en mätbar effekt upp till en vecka efter upplevelsen.

Se det som att det inte kan bli sämre utan bara bättre.
Efter regn kommer solsken...typ.

Det här kan låta fjantigt och gubbsjukt men min djupaste dal tog jag mig inte ur själv utan en 20 år yngre kvinna släpade ur mig.

Berydligt yngre kvinnor är som balsam för själen mot medelålderns melankoli.

Jag tror den bästa sättet att tag sig upp är att bekräfta sig själva med positiva tankar. Just nu drar du själv ner

När du mår som sämst är det där du behöver give dig själv kärlek. Och kanske också tänka över varför man mår såhär? Vad är orsaken?

Tråden handlar om TS psykiska hälsa och inte främst relationer.

Relationer och samlevnad --> Psykisk hälsa
/Moderator

Oj, lider med dig. Har också varit med om jobbigheter som sammanfaller, livet är allt bra på tajming! Det ända som har hjälpt mig är att tuffa på helt enkelt. Alltså att hålla ut och göra det bästa av situationen. Acceptera att du mår skit och inte försöka fly känslorna och göra det bättre hela tiden. I min erfarenhet hjälper det inte ett dugg att tvinga sig att må bra igen. Du kan bara tvinga dig att ta hand om din hälsa, dina relationer och få din vardag att funka så gott det går. Försök hitta lite lyckomoment. Sätt dig på nåt fint cafe själv och unna dig något. Gör dig en kopp te och se din favoritfilm. Visa dig själv kärlek, rå om din relation till dig själv. Bli bekväm med dina brister. Det är okej att göra misstag och må skit, din olycka definierar inte dig. Gör nåt som du blir stolt över. Vad är du bra på? Vad brukade du tycka var kul? Försök hitta tillbaka till dig själv som du var innan kraschen. Så låter du tiden läka dina sår.

Är 28 är. Insåg efter jag satt mig i skogen utan telefon eller störningsmoment att mitt 30 blir som mitt 20 om jag inte tar tag i mitt liv. Tänkte på vad jag behöver göra och vad jag behöver eliminera ut mitt liv för att det ska bli bättre och faktiskt hända någonting. Tanken på att mitt liv fortsätter som det gjort hela mitt liv skrämde mig så pass mycket att det gynnade mig. Mår bättre än någonsin.

Samtala med kurator psykoterapeut präst för att kunna reda ut sörja och få bekräftelse och hjälp.Samtal är viktigt och präster har dessutom total tystnadsplikt.
Det kan ta tid att ta sej igenom men det är värt det. Och ett steg i taget är ändå ett steg i taget. Låt det ta tid