Gubbe i förtid, som Martin Beck i Beckfilmerna. Vad hade gjort honom glad o positiv?

Något som är intressant är att reaktionen på en negativ tanke varar i några sekunder så när man är bitter betyder det att man konstant påminner sig själv om att vara det, tusentals gånger om dagen. Om inte tusentals gånger i timmen.

Den som lider mest är den största mannen ? Vad är det för retarderat tänk, det är ytterligare ett sätt att manipulera människor att acceptera förslavning.

Påstår nog inte kunna erbjuda folk livsglädje och hopp (isåfall med lögn sälja in sminkat slaktavfall) men mentala problem löses i anonymous proxy.

Drömsk livsglädje är att tycka varje steg i tex en trappa är givande i sig och inte se målet som en sak som ska bli avklarad snabbast och enklast möjligt.
Om man liknar det vid att en person vill köpa en fin sportbil så måste han: Först inte förstå meningen om varför han vill ha bilen. Han måste tro på att bilen kommer att leda till önskat / föreställt resultat och dessutom tycka att varje steg mot att inneha bilen är en framgång / validering i sig. Varje steg måste ge glädje och tillfredsställelse i sig utan att bilen "genomskådas" på vägen.

Detsamma gäller att exempelvis springa maraton eller dejta. Löparen måste tro på idén att lycka är att spräcka målsnöret eller att komma på tjugonde plats. En dejtare måste på liknande sätt ha en idé om att slutresultatet är värt "trappan" eller inte se hela processen som att den redan ska vara färdig och avklarad.
Om maratonlöparen inte tror på idén att målsnöret är värt att maratonet så kommer han ta kortaste genväg och ett steg över mållinjen eller så finns inga maratonlopp.
Det är inte så att man går till olika platser utan idéer om vad som ska hända där och då och gärna också ett på förhand givet svar på varför detta något ska hända, och kanske även därefter leda till.

Om jag är hungrig så är spisen 20 meter ifrån mig och pasta bolognese är tillräckligt gott för att motivera mig att inte ta mig till en restaurang för att äta liknande pasta bolognese eller något annat som jag kan värma i mikrovågsugnen.
Med andra ord så måste man vara inuti i ett snurrande "hjul" av något slag och inte ifrågasätta varför man springer i det och vart man är på väg. En dröm är vad livet kan bli så länge man tro på drömmen, annars heter det vaket tillstånd.

Du sätter ord på det jag upplever. Jag har sett igenom drömmen jag hade om livet, lever alltså i ett vaket tillstånd. Hmm, åren av meditation har nog gett sitt.

Ofta vill jag ha tillbaka drömmen om mitt liv, illusionen. Men jag kan bara få den tillbaka tillfälligt. Å andra sidan så trivs jag ibland i mitt vakna tillstånd. Pendlar mellan drömmen och det vakna men befinner mig mest i det vakna. Vet inte riktigt vad jag tycker om det här tillståndet, båda har sina för- och nackdelar.

Ja, försöker väl helt enkelt hitta min orientering och skapa min mening, nu när jag sett att det inte finns någon inneboende eller absolut mening.

Ser ingen mening med snurrande hjul eller trappor, är den maratonlöpare som du beskriver som helt tappat intresset för att springa.

Tillskott av testosteron.

Hoppas tråden hjälper genom att sätta ord på vad en hel del känner. Beskrivningen kan vara ovärderlig. Så är, tänker och fungerar en del och det kan inte bemötas på vanliga sätt eller ändras. Det krävs förmåga till att förstå, vilket nog alla som inte tänker så fattas. Endast personer med samma frekvens i frekvensomfånget är till nytta, samhörighet och glädje.
Det handlar om ett moget, vaket och nyktert sinne som dagdrömmande illusionister, dvs vanliga människor inuti hjul, icke kan greppa. Oavsett vad så kan de inte förstå och hantera. Man vet varför och vad vanligt folk lever för men folk vet inte hur andra lever och ibland inte ens att de finns.

"Tillskott" av anabola steroider... Hehe kanske att du har rätt. Inte för att jag tänker prova men tack ändå.

Som sjukhus-bibliotekarie skulle du kunna kombinera dina ambitioner.

Kolla dina nivåer, inte bra att gå med för låga nivåer heller

Du kanske kan söka dig till Hjalmar Söderberg-sällskapet?

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, men har invändning angående maratonlöparen.

Min största hobby är att springa sk. ultra-maraton (oftast 8-16mil).
Det finns en stor tillfredsställelse i att uppnå långsiktigt satta mål. Samtidigt så är nog ett av få tillfällen som jag mår riktigt bra, och är sådär glad och positiv som du eftersöker, när jag lyckats träna riktigt riktigt hårt under en längre sammanhållande period. Om jag också lyckats pressa ner vikten ordentligt så går löpningen lättare, och jag mår ännu bättre.

Den största lyckan i dom här loppen ligger nog inte bara i att gå i mål, utan vad jag får uppleva på vägen. Att t.ex. springa genom en fransk alpby halv fem på morgonen en sommardag kan vara underbart, och pigga upp även såhär i efterhand.

Tror eventuellt man behöver skilja på den lyckan som "genereras fysiskt" och den som skapas intellektuellt.