Gubbe i förtid, som Martin Beck i Beckfilmerna. Vad hade gjort honom glad o positiv?

Om ni minns de äldre Beckfilmerna så fanns det olika karaktärer i dem. Det fanns kokainnäsan och machotasken Persbrandt. Han "levde" så att säga. Det fanns lustigkurren med halskrage sidan om Martin Becks balkong som störde honom när han ville titta ut över staden på nätterna. Beck var poliskommissarie i filmerna och hade därmed per definition inga psykiska problem eller något som kunde anses vara fel.
Jag är en "gråare och tröttare" variant 2.0 av Martin Beck utan att vara kommissarie eller skådespelare som han var i verkligheten.
Jag har blivit som karaktären Martin Beck. Vad är lösningen på det eller var det lösningen på någonting... Vad skulle gjort karaktären Martin Beck levnadsglad och optimistisk?

Du har blivit en man helt enkelt.

En fru/partner och ett liv med vänner utanför arbetet.

En kvinnas kärlek gör genast en man mera glad.

"Blivit man" vet jag inte men valpstadiet i livet är förbi.
Då hade jag aldrig mer gått ut på balkongen när "Halskragen" hade kunnat stå där.
Möjligen och kanske tillbaka in i en tillvaro av något slag, även om den så må bli falsk. Leva för stunden, känna i am still alive och låta bli att att se mörka moln på himlen.

Lite ung kärlek av en naiv levnadsglad ung kvinna.

Gör hälsokost till en ny mini hobby...ett steg i taget.

Jag har nog aktivt som passiv aggression utvecklat pessimism, mörkret, som är över mig som en reaktion till för mycket tro, hopp och kärlek samt glädje på lösa grunder.

Istället för att säga att era liv suger och ni kukfäktar varandra till inget pris eller vinning mer än för endast känslan av att vinna matcher i sporten social kukfäktning,
eller likt flockar av hundar validerar er för att stiga inbördes i glansig yta gentemot varandra.

Mycket av det jag själv gjorde som ungdom gör nästan alla vuxna fortfarande av samma anledning som jag gjorde då, tex åka till Rio de Janeiro och skicka vykort, berätta spännande sjörövarhistorier och lysa av duktig-det-här-har-jag-gjort.
Jag har "tvingats" bli cynikern som druckit cyanid.

Jag skulle vilja ge levnadsglada en "stänkare av rannsakan" och därefter fråga hur det de tyckte var viktigt, skojigt eller intressant innan då plötsligt inte längre hade varit det. Vad som hade varit skillnaden mellan före och efter "stänkaren"...
Få en förklaring till hur folk kan negligera att inte se längre än till nästippen upplyst i fina färger.

Oavsett vad lösningen blir så måste den bli att åter börja tro på mina egna "lögner" och strunta i att aggressivt förringa och passivt göra narr av tillvarons absurdism.

Livsvärdet ligger i tron på förändring till det bättre. Men först måste jag bli av med pessimismen.
Jag är aldrig lycklig eftersom förmågan att vara drömsk är nergjord av ifrågasättande analys och logos. Jag måste ha alla och allting i en ekvation där jag kan förutse varje steg. Leva på bara känsla av något är mycket svårt för mig.

Ja, att bli desillusionerad har sin baksidor. Om man någonsin ser verkligheten som den är.

Åldern har dock sina fördelar men nån sprudlande glädje är det ej tal om i mitt fall. Men stabilitet och erfarenhet.

Man skulle såklart vilja ha ungdomens spontanitet och allt som hörde till med medelålderns (begränsade) visdom. Naturen verkar vara fast i att så ej är fallet.

Försöker själv göra det bästa av det jag har. Bygga relationer, arbetserfarenhet, aktieportfölj, ja bygga något som förhoppningsvis blir bättre ju längre tiden går. En hobby som följt mig genom livet har jag fortfarande kvar. Dock har relationen till den förändrats.

När jag mår som bäst är när jag får vara till nytta för andra, kanske till och med lära ut något. Vara den bästa förebilden jag kan vara för dom minsta i min närhet.

Jag är utbildad till bibliotekarie och jobbar på bibliotek utanför Stockholm så jag kan aldrig få någon roll att hjälpa sjuka eller störda människor, vilket jag tror mig skulle kunna vara mycket duktig på. Jag har troligen förmåga att lösa även de värsta psykiska propparna men knivskarp kunskap och vass psykologi men jag har inga proppar att lösa mer än mig själv på något vis.
Men jag kan inte gå tillbaka till tonårstiden och börja om med den inställning jag hade då och göra samma saker.
Att åka Gröna Lunds karuseller och gungor var roligt då (trodde man) eftersom man inte förstod varför man egentligen var där. Dessa gungor och fria fall hade inte varit roliga om de hade stått ensamma på leriga backar i ingenstans, säg sju mil utanför Sundsvall.
Man kan inte forcera sina receptorer att tycka något är kul om det inte längre upplevs roligt. Det skulle innebära att man hade behövt lära sig att navigera minfält en gång till bara i så fall för sakens skull komma till samma person man är och på legitima och sakliga grunder har blivit.

Man får nog inse och komma till acceptans att all tider har olika sorters glädje och göra det bäst av varje tidsepok, vad det nu är i varje sådan epok.
Man kan också fråga sig om något hade kunnat bli bättre. Egentligen inte eftersom det då hade krävt att underlaget till alltsamman som gjorde att man blev den man blev hade behövt vara åtminstone minimalt annorlunda - vilket knappast ens i teorin är fysiskt möjligt.

Fast.. va? Du säger ju vad du vill göra? Du kanske inte har det där knivskarpa intellektet för att bli en psykolog eller psykiatriker är nog mer oftare andra personer som hjälper personen än vad dessa experter skulle vilja erkänna. Du kan antingen göra detta som en frivillig part, jag är helt säker på att du kan hitta stödgrupper där du kan vara med och hjälpa. Du kan säkerligen också få jobb som undersköterska på tvångsboende, korttidsboende etc. Om det är din passion och du är öppen och ärlig med det, kanske läser någon enkel kurs.

Lite klychig nu men: Jag kan med 100% träffsäkerhet säga att för att du ska bli lycklig så ska du först börja tro på dig själv. Det kostar ingenting och jag vet att det kommer, oavsett vilken väg du väljer att hjälpa dig dit. Jag tror på dig Martin Beck!

Jo, resan inåt har jag varit på. För att komma tillbaka till där jag började. Jag reste med stor intensitet i hopp om att finna mig själv. Och visst fann jag mig själv, samma jag men kroppen hade åldrats.

Just psykologi finner jag också intressant och har upplevt en del av dom stökigare stadierna som hjärnan kan framställa. Där försöker jag vara en tillgång när jag möter eller skriver med någon som är i ett stadie där jag möjligtvis kan bidra med insikt och lindring.

Vet ej om du skriver något i forumet för Psykisk hälsa, men där har jag sett och försökt bidra till människor som ej mår så bra. En vass insikt och klargörande kunskap kan verkligen vara till god hjälp för somliga.

Just det där med receptorerna fick mig att tänka på att människor söker sig till ökande stimuli för att få samma känsla, såsom extremsportare, droganvändare m.m. Det är en riskfylld väg och frågan är om den är så tillfredsställande i längden.

Håller med, livets eventuella glädjeämnen skiftar genom livet, detta tror jag är ofrånkomligt.

Jag har verkligen funderat över dom banor mitt liv tagit, utan att få någon större insikt eller ro. Det som jag fått mest tillfredställelse av är att utgå ifrån denna dag och se framåt. Jag har kikat i backspegeln alldeles för ofta. I majoriteten av mina funderingar så mådde jag sämre.