Vänner med barn

Nu har många av mina vänner småbarn, det är svårt att planera och träffa vänner nu känner jag.
Det känns nästintill som att man inte har några vänner kvar. Jag har iaf turen att ha ett förhållande och min familj.

Känner ni likadant?

Har inte så många vänner med barn. Men dom jag har är ju sjukt trista.

Men det är väl jag med. 40+ utan barn.

Ingen ovanlig situation. Många hamnar där när ens vänner får barn. Det är bara att acceptera att detta är en del av livet i stort. Livet består av olika faser och detta är en av dem. Därav är det bästa att skaffa vänner i olika åldrar som man trivs att umgås med. Kompletterat med vänner som man vet inte är intresserade av att skaffa barn. Du får skaffa nya vänner som inte har barn. Vad du inte ska göra är att bli arg eller bitter. Snart kanske du själv är en av dem.

// CC

Skaffa nya i samma skede i livet som du. Jag har försökt att umgås med vänner och deras små barn men det tråkar ut mig nåt så fruktansvärt och barnens röster skär in i skallen på mig eller så gör barnprogrammet eller låten dom kör på loop det. Det måste helt uppenbart vara ens egna barn för att man ska stå ut.

Vet inte hur gammel du är, men saker förändras under livets gång. Det man kan göra är att anpassa sig efter det. Man kan inte vara 16 år och leva ett liv utan förpliktelser för alltid.

Människor skaffar oundvikligen barn och iom det förändras deras liv. Acceptera läget och fokusera på att ta nästa steg framåt i din resa genom livet.

Jag tycker ibland att människor låter ungarna ta onödigt mycket plats. De kan ha hörlurar till sina spel, och kan faktiskt hitta på saker själv att göra en stund. Men i en del familjer verkar det vara mer regel än undantag att ungarna ska vara upp i ansiktet på de vuxna hela sin vakna tid.
Framför allt barn-tv som ska stå på hela jävla tiden fast ingen tittar. Vad är grejen med det? Är det meningen att ingen i hela huset ska kunna prata eller tänka?

Jag håller med dig om detta det är som om föräldrarna tävlar i vilka ungar som håller mest liv och stör.
Själv råkade jag ut för en grej på Ikea där en pappa blev sur som fan på mig för att hans ungjävel använde kundvagnen som racerbil och hade kört på mig två gånger trots att jag sa till så blev jag påkörd en tredje gång då rövtacklade jag vagnen så att grabben fick handstången mitt i pannan. Pappan blev tokig som sagt och gnällde att jag skulle se mig för varvid han sa att jag minsann inte hade barn för det märks sa han stolt. Jag berättade att om jag hade barn så hade de fått lära sig att affärer inte är en lekplats och avslutade med att det finns inga dåligt uppfostrade barn utan bara dåligt uppfostrade föräldrar, jodå han höll käften.

Jag har bekanta som har knoddar men jag inte besöker längre just för det du skriver föräldrarna har tyvärr fallit för den "fria" uppfostran utan några regler .

Som jag ser det finns det tre olika utgångar.

#1. En vän med barn tycker inte ni har något gemensamt längre och mer (eller mindre) utesluter dig från deras liv. De har fullt upp med barn/arbete/livet. Har andra vänner (som kanske också har barn) och du hamnar så långt ner på listan att du blir ointressant. Antingen så ghostar de dig eller så är de mer raka och säger att livet gått vidare... Sköt dig själv, typ.

#2. Du umgås med vännerna som har barn, men måste justera dig för allt vad det heter och förmodligen får du inte alltid så mycket ut av det. Du väljer bort de för det är helt enkelt inte givande. Mycket här är beroende på vem vännen är och hur deras barn är.

#3. Vännerna tänker inte bara på sig själva utan försöker få med dig (och andra vänner) när det går. Kanske med barn. Kanske utan barn. Detta blir dock inte så ofta på grund av livet. Ni har fortfarande trevligt ihop, men du får nöja dig mer enstaka tillfällen per år.

Varken alternativ 1 eller 2 är särskilt mycket att hänga i julgranen. 3 är trevligt, men tror de flesta behöver mer än det. Det bästa är väl att skaffa eget barn eller försöka få nya vänner. Dessutom är det som andra skrivet ett skede i livet. Även föräldrar lär känna sina barn och barnen växer upp. Jag har inte själv barn, men anar att livet som förälder till en tvååring är betydligt stressigare än till en trettonåring. När barnet blir äldre kanske föräldern får mer tid och saknar gamla vänner. Då kan det varit en bra idé att inte ghostat/bett folk fara och flyga.