Lever i en ojämn relation. Hur skaffar jag mig ett eget liv?

När vi träffades för 20 år sedan jobbade jag heltid. Vi bestämde tillsammans efter hand att jag skulle jobba mindre och mindre till förmån för mer tid tillsammans - sen blev jag sjukskriven för ett halvår sedan. Därav att hon i princip försörjer mig just nu. I gengäld gör jag det mesta här hemma (hon lever med kronisk nervsmärta och förvärvad hjärnskada efter trafikolycka), men visst. Jag förstår din ståndpunkt pch respekterar den.

Du är en väldigt snäll människa
Kanske ni stoppar varandra att utvecklas
Kanske ni båda egentligen trivs av att leva tillsammans

Kanske du skulle prova dina egna vingar
Du är endast 40...
Har kanske 50 år kvar att leva
Om du inte tar livet av dig då...

Jag är ingen läkare eller har insikt i ditt liv så ta mina råd med en nypa salt.

Spola psykiatrin, spola medicinerna (långsam och förnuftig nedtrappning), skaffa rutin där du rör på dig, meditera varje dag, hitta ett socialt sammanhang (ex. kyrkan).

Ta det lugnt, ge det tid, utöka, fortsätt växa.

Sluta ta dina mörka tankar på så stort allvar, din hjärna vill uppenbart ha ihjäl dig. Skriv ned tankarna med penna och papper, det kan göra det enkelt att upptäcka mönster och nonsens.

De där terapierna är bara flum, det lär inte hjälpa mot gamla trauman, du behöver som sagt traumaterapi där man möter trauman på riktigt.

Sen ..låg du på 59?! Herrejävlar, no wonder du saknar energi. Jag måste upp i 200 för att må bra och jag har mängder av energi nu. Låg på 45 och utvecklade autoimmun sjukdom. Kör 5000IE dagligen i en månad ska du se du kommer studsa fram, läkarna är helt okunniga i vitaminer för att det inte ingår i deras utbildning utan är tre dagars utbildning OM de vill, det är alltså t.o.m .frivilligt när det är näringsbrister som gör oss sjuka, de tär helgalet alltihop. Så ja:

1. Uppa din D-vitaminnivå och

2. Traumaterapi.

Mår du inte bra DÅ..då vetefan.

Du kan sänka till 2000 när du börjat må bra, det borde räcka. Fortsätter nivån droppa, kommer du gå in i depression och mest ligga till sängs, sen kommer följdsjukdomar.

Mja det är inte så jävla många projekt nu faktiskt. Det är körkortet och lite träning och inte så mycket mer. Ja jag känner igen mig som fan i det där med att ”låt mig bara vila en dag till”. Jag har en extrem stress inlagrad i kroppen plus en miljard tankar så det känns som att jag aldrig får ”landa” ordentligt.

Jag kollade på schematerapi för ett par år sedan. Det kan vara en bra grej tror jag. Annars tror jag på kallduschar och djupandning ala ”Wim Hof”. Trauman sitter i kroppen och skall lösas därifrån. ”Prat” i all ära, men mina egna problem sitter på cellnivå vid det här laget. Samtalsterapi har hjälpt en del men det är absolut ingen lösning för min del. Så ja, planen här är träning, promenader, andning, kallduschar, emdr (kanske), TRE-övningar, kost, vitaminer, sömn, meditation etc. Vad mer kan man göra?

Många andra personer med liknande problematik drar sig till starkare psykedelia och mediciner som svamp och Ayahuasca mm. Jag tror att det kan vara ruskigt effektivt.”, men själv har jag inte vågat pga rädsla för psykos etc . Kanske, kanske blir det en microdos av svamp i framtiden. Hade jag inte varit så skraj för ev bieffekter så hade jag kört Ayahuasca eller svamp utan att tveka. Jag tror verkligen att det kan göra underverk.

Tack för dina goda råd. Har redan påbörjat avvecklandet av psykiatrin - åtminstone tills dess att jag har mental energi nog att reflektera och försöka reparera all skit jag tryckt undan. Inte konstigt man mår piss när man ”petar på björnen” hela tiden.

Skriver gör jag också då och då. Mest jävligt arga brev till folk - som jag naturligtvis aldrig skickar - men det känns gött att få ur sig lite.

Utöver det så bara knyter det sig i halsen vid blotta tanken på att röra på mig, träffa folk eller vara i något ”sammanhang”. Min hjärna är så sjukt friterad och blir överväldigad av intryck efterr typ 10 minuter. Men jag fattar grejen. Jag ger definitivt min hjärna för mycket utrymme för sina egna idéer som det är nu.

Ja, terapierna känns verkligen flummiga och gräver mest (för mid del iaf, skönt om de funkar för andra) upp all gammal skit och häller det över mig, utan att ge mig vettiga verktyg att hantera det. Så jag mår mycket sämre nu än för 1,5 år sedan när jag blev remitterad till psykiatrin för min PTSD. Så jag har faktiskt avbokat alla tider tills vidare.

Nog om det. Oj jävlar, ligger jag SÅ lågt på D-vitamin?! Ok, dags att börja öka det rejält m a o. Och ja, får försöka hitta någon vettig traumaterapi om orken börjar återkomma så småningom. Som sagt, nu har de ju bara lagt på mer bagage för mig och undrar varför jag inte mår bättre. Suck!

Fan vad klok du är! Ville bara säga det. Jag tror på ett sätt också (om jag hade orken - jaja, jag vet - vetMoment 22) så är bra mat, träning och rörelse vägen att gå. Vet inte HUR många dokumentärer jag sett om folk som ”räddat” sitt mående med löpning eller månadslånga vandringar. Tror man ska köra skiten ur kroppen så hjärnan inte får en chans att tänka så jävla mycket hela tiden.

Lustigt också, att du både nämner Wim Hof, svampar och Ayahuasca. Jag har också tänkt i de banorna. Läste om det där experimentet de körde på Karolinska (?) där de under kontrollerade former fick medicin/kapslar med svamp i - med mycket goda resultat! Hade gett min vänstra arm för att testa det. Sneglat på att beställa hem svampar, men känner att jag vet för lite om det - plus att man inte vet vad en lagom dos skulle vara - eller att man inte vet exakt vad det är man får hem. Samma med Ayahuasca litegrann. Hade man haft en guide med som man litar på till 110% hade jag LÄTT testat det också. Helt övertygad om att man mått bättre av det. Vissa behöver ju bara en gång.

Oavsett så tycker jag att du är grymt duktig med dina projekt med körkort och träning. Stor eloge! För ja, jag vet hur det är med en stressad hjärna som alsrig får vila. Min primalhjärna (fight or flight) och kropp har ”kidnappat” min hjärna totalt, där jag alltid är hypervigilant, har katastroftankar, hoppar av minsta ljud, kroppen spänd som en fiolsträng och 3-4 mardrömmar VARJE natt. Dvs ALDRIG någon vila. Visst, nu går jag på benso på dagen och något antipsykotiskt till natten, så det är lite lite bättre. Men man blir jävligt trött på det - som du vet.

Du återtraumatiserades mao. Då visste vården som vanligt inte vad den gjorde. Prolongued exposure exponerar klienten i en trygg miljö på ett sätt JUST så att den inte ska återtraumatiseras.

Obeskrivligt så okunnig svensk psykiatri och läkarvård är. Förstår om du inte är taggad längre, vem hade varit det? Men ja, fixa dina d-vitaminnivåer. Du kan bli svårt sjuk annars.

Exakt så! Tanten som jag hade först i traumaterapi (samtalsterapeut), innan jag fick tider till psykolog för EMDR och schematerapi, var rent ut sagt SKRÄP. Hon sa i princip ”men vi har ju pratat väldigt detaljerat om både ditt vårdtrauma och din dysfunktionella barndom nu, så vad vill du prata mer om?” när jag undrade gång på gång hur processen ser ut och hur jag ska tänka för att orka. Så ja, svensk vård är verkligen sorglig - SÄRSKILT på psykiatrisidan. Men det är ju i o f s inget nytt. Jag var väl helt enkelt naiv som trodde nåt annat.

Förresten, hade du tips på nåt vettigt D-vitamintillskott sa du? Eller var det nån annan i tråden?!

Sådär ska det absolut inte gå till, när du är färdigbehandlad vet du det eftersom du känner det. Du blir lugn i själen och känner att du har koll på varför saker varit som de varit. Ett inre lugn. No more turmoil. Du har läst dina gamla barndomstrauman och hela kittet. Tyvärr är det så att narcissister dras till psykologyrket då de får betalt för att återtraumatisera de som redan råkat illa ut. Så för dem är det rena drömyrket. Hamnade själv hos en riktigt hemsk som skammade mig över de känslor man känner vid en påbörjad läkning vilket kunde ha stört hela mitt läkande. Jag fick börja hos en annan som jag berättade detta för med frågan "Är det jag eller..?"

Han berättade då detta och menade att det var helt korrekt att avsluta terapin och hon borde inte få arbeta inom yrket. Det skrämmande är att hon även hade EMDR-terapi. När man tänker vilken skada hon tillfogar sina patienter.. Såg flera av dem i väntrummet och har aldrig sett sådana nervvrak förut; en av dem kunde inte stå stilla, alldeles "fidgety" vilket inte vad ADHD utan han var het enkelt traumatiserad. En annan satt och vred händerna om och om igen. Har aldrig sett något liknande förut i något väntrum. Hon var mycket svår att få avsluta terapin hos också, hon skulle bråka, hota och sätta sig på tvären och skickade kallelser till tider trots att jag uttalat önskan om att avsluta. Hon kunde inte acceptera att jag gick och blev t.o.m. tårögd under mötet då jag uttryckte önskan om avslut. De ska inte bli känslomässigt engagerade så det stod solklart att något var rejält fel, vilket är klassiskt hos Kluster B individer.

Hade innan denna erfarenheten ingen aning om att de med egen personlighetsproblematik kunde ta sig genom en psykologutbildning. Jag trodde de screenades rejält men tydligen inte. Har läst om detta också och numera är det så illa att de t.o.m. tillåter ADHD-drabbade att utbilda sig till psykologer. Kuligt med en psykolog som inte kan koncentrera sig eller orkar lyssna. Som upplagt för misslyckande.

Och mycket riktigt VILKEN skillnad det blev när jag kom till den nya; han kändes så trygg, ödmjuk, vänlig men ändå drog gränser och lärde en saker. Riktigt bra terapeut faktiskt.

Får ej rekommendera märken i forumet, då varnas man av mod pga regeln om försäljning. Du får ta det i DM.