Jag drabbades för ca 2½ år av en sällsynt och extremt plågsam neurologisk störning som inte bara har gjort mig halvt blind p.g.a. alla olika synstörningar, men även gav mig tinnitus och en rad andra icke-visuella symtom, som en kraftigt nedsatt kognition (minne, tankeförmåga osv), aldrig klar i huvudet (som att leva i en dimma), derealisation, depersonalisation och ett vedervärdigt tryck i skallen som får den att kännas som att den ska explodera, även en daglig okontrollerbar ångest som varierar inom 6-10 med regelbundna panikattacker (vaknar med det varje morgon). Detta är f.ö. ingen ångest utlöst av tankar, utan av kemisk karaktär, en del av störningen som varken terapi, meditation osv hjälper mot. På detta så förvärrar antidepressiva tillståndet, de kan faktiskt orsaka det i väldigt sällsynta fall.
Hur som helst, jag fick efter ett par månaders levande helvete, där jag var sängliggandes hos anhöriga 99% av min vakna tid, en medicin som heter Lamotrigin, då det fanns ett par fallrapporter i litteraturen där denna har hjälpt, även en del anekdoter på div. forum. Bara 5-6 dagar efter den första tabletten så kunde jag känna hur alla symtomen av den icke-visuella naturen började att avta, även de två värsta synstörningarna och de andra stabiliserades och förbättrades med kanske 10% när dosen successivt ökades. Så jag blev funktionell igen och fick tillbaka större delen av mitt liv, men visst var jag fortfarande deppig över de kvarvarande synstörningarna, tinnitusen och traumat som detta hade orsakat mig.
Hur som helst, i två år så räddade denna medicinen mitt liv, men sen så började min kropp att bygga en tolerans mot den och de gamla vedervärdiga symtomen kom snabbt tillbaka till ytan, så i ca 3 månader så har jag nu fått stå på 1,5-2 mg Klonazepam, då det är en minst lika effektiv behandling, faktiskt bättre i höga doser. Men som ni vet så utvecklar man snabbt en tolerans mot benzo, och efter bara 6-7 veckor så kom symtomen smygandes tillbaka, så omkring vecka 10 så fick jag gå upp till 2 mg. Detta har alltså bara varit ett temporärt plåster i väntan på vården.
Jag kommer den kommande veckan att läggas in på slutenvården där både Lamotriginen och Klonazepamen kommer att strypas i 5 dagar för att utföra ett qEEG test, och efter det diskutera om att prova Keppra, då den, likt Lamotrigin, har lite evidens och anekdoter bakom sig. Men om nu denna inte skulle fungera, vilket är mitt sista hopp, så har jag valt att avsluta mitt liv, då den dagliga tortyr som denna störningen orsakar omedicinerad inte är ett värdigt sådant och ett lidande som jag inte vill leva med.
Men nu till problemet, och det är det trauma och sorg som detta hade lämnat mina nära med, i synnerhet min bättre halva, som jag egentligen inte vill något annat än att gifta mig och bli gammal med, men det är helt omöjligt att upprätthålla en relation med detta omedicinerad. Jag hade t.o.m. problem med att sköta min hygien eller att ta mig utanför dörren innan Lamotriginen. Så hur tusan kan man underlätta detta för dem om medicinen nu inte skulle fungera? Hade jag på något magiskt sätt kunna låta dem leva med det i någon vecka så tror jag faktiskt att de hade kunnat låta mig gå, för man vill inte att någon som man älskar ska behöva leva med ett sådant lidande.
Så det är en jäkligt jobbig sits, speciellt när det kommer till min tjej sedan 6½ år tillbaka som jag älskar mer än något annat m, vilket känns ömsesidigt. Hon har en historia med mycket ångest och jag är rädd för att ett sådant här trauma hade krossat henne i åratal. Så hur f*n ska man göra? Jag önskar på riktigt att jag hellre hade fått cancer än den här skiten, då hade det iaf funnits hopp, och om den hade segrat så hade jag fått gå ut omringad med mina nära och kära omkring mig, vilket jag hade önskat att jag kunde få göra även vid självmord, men det skulle de aldrig fixa, sen är det ju olagligt.
Så har ni några tips? Ska jag sätts mig ner med dem och verkligen förklara och att jag vill kunna få säga ett sists adjö? Risken finns ju dock att de skicksr in mig på psyk då, eller jsg är säker på det, vilket bsra hade dragit ut eländet ännu mer. Jag vill f.ö. inte dö, utan mer än något annat leva, men inte med ett sådsnt lidande. Det måste finnas någon form av livskvalité m, vilket det inte gör med detta omedicinerad.
Hur som helst, jag fick efter ett par månaders levande helvete, där jag var sängliggandes hos anhöriga 99% av min vakna tid, en medicin som heter Lamotrigin, då det fanns ett par fallrapporter i litteraturen där denna har hjälpt, även en del anekdoter på div. forum. Bara 5-6 dagar efter den första tabletten så kunde jag känna hur alla symtomen av den icke-visuella naturen började att avta, även de två värsta synstörningarna och de andra stabiliserades och förbättrades med kanske 10% när dosen successivt ökades. Så jag blev funktionell igen och fick tillbaka större delen av mitt liv, men visst var jag fortfarande deppig över de kvarvarande synstörningarna, tinnitusen och traumat som detta hade orsakat mig.
Hur som helst, i två år så räddade denna medicinen mitt liv, men sen så började min kropp att bygga en tolerans mot den och de gamla vedervärdiga symtomen kom snabbt tillbaka till ytan, så i ca 3 månader så har jag nu fått stå på 1,5-2 mg Klonazepam, då det är en minst lika effektiv behandling, faktiskt bättre i höga doser. Men som ni vet så utvecklar man snabbt en tolerans mot benzo, och efter bara 6-7 veckor så kom symtomen smygandes tillbaka, så omkring vecka 10 så fick jag gå upp till 2 mg. Detta har alltså bara varit ett temporärt plåster i väntan på vården.
Jag kommer den kommande veckan att läggas in på slutenvården där både Lamotriginen och Klonazepamen kommer att strypas i 5 dagar för att utföra ett qEEG test, och efter det diskutera om att prova Keppra, då den, likt Lamotrigin, har lite evidens och anekdoter bakom sig. Men om nu denna inte skulle fungera, vilket är mitt sista hopp, så har jag valt att avsluta mitt liv, då den dagliga tortyr som denna störningen orsakar omedicinerad inte är ett värdigt sådant och ett lidande som jag inte vill leva med.
Men nu till problemet, och det är det trauma och sorg som detta hade lämnat mina nära med, i synnerhet min bättre halva, som jag egentligen inte vill något annat än att gifta mig och bli gammal med, men det är helt omöjligt att upprätthålla en relation med detta omedicinerad. Jag hade t.o.m. problem med att sköta min hygien eller att ta mig utanför dörren innan Lamotriginen. Så hur tusan kan man underlätta detta för dem om medicinen nu inte skulle fungera? Hade jag på något magiskt sätt kunna låta dem leva med det i någon vecka så tror jag faktiskt att de hade kunnat låta mig gå, för man vill inte att någon som man älskar ska behöva leva med ett sådant lidande.
Så det är en jäkligt jobbig sits, speciellt när det kommer till min tjej sedan 6½ år tillbaka som jag älskar mer än något annat m, vilket känns ömsesidigt. Hon har en historia med mycket ångest och jag är rädd för att ett sådant här trauma hade krossat henne i åratal. Så hur f*n ska man göra? Jag önskar på riktigt att jag hellre hade fått cancer än den här skiten, då hade det iaf funnits hopp, och om den hade segrat så hade jag fått gå ut omringad med mina nära och kära omkring mig, vilket jag hade önskat att jag kunde få göra även vid självmord, men det skulle de aldrig fixa, sen är det ju olagligt.
Så har ni några tips? Ska jag sätts mig ner med dem och verkligen förklara och att jag vill kunna få säga ett sists adjö? Risken finns ju dock att de skicksr in mig på psyk då, eller jsg är säker på det, vilket bsra hade dragit ut eländet ännu mer. Jag vill f.ö. inte dö, utan mer än något annat leva, men inte med ett sådsnt lidande. Det måste finnas någon form av livskvalité m, vilket det inte gör med detta omedicinerad.
