Hur ofta tänker ni på självmord?

Snälla håll ut. Vet hur det kan vara, har själv såna tankar, vet att det kan kännas omöjligt att fortsätta men det finns hjälp att få. Tycker du borde söka hjälp akut.
Vad är det som har hänt som gör att du inte kommer kunna plugga eller få jobb?
Har du alls någon du kan prata med, förälder eller någon annan nära?

Just nu varje dag, flera gånger om dagen. I perioder har de varit svagare och då kanske bara dykt upp i tanken en gång om dagen eller med 1-2 dagars mellanrum. Andra perioder har jag börjat planera. För det mesta har jag dock passiva och intrusiva tankar. Men ibland blir avståndet mellan passivitet och handling mindre.

Jag tänker på självmord dagligen. Vissa dagar mer allvarligt än andra. Har blivit så bra på att maska det för andra att jag oftast inte vet varför jag har den känslan längre. Kan bara sitta och tänka att va skönt att det skulle kunna ta slut när som helst. Jag har en utväg som slutar livet på en sekund om jag vill. Men jag vill inte. Jag vill inte lämna mina barn och min fru men ibland så blir det bara väldigt mörkt och jag känner att jag inte pallar mer.

Jag har det likadant. Varför fortsätta leva när livet bara bjuder på smärta och elände? Som tur är behöver ingen mig så jag kan göra som jag vill. Enda problemet är att jag inte vet hur jag ska göra.

Lever med dystymi och ibland skov av svårare återkommande depressioner. Så beronde på var i ”pendlandet” jag är och hur livet belastar i övrigt så tänker jag på självmord 1-2 ggr per vecka till varje dag. Även där pendlar det till mer ren hopplöshet ”varför är det ens lönt att leva” till att aktivt räkna piller för att ha tillräckligt. Vad som håller mig kvar är min son I guess. Men det är jääääävla sjukt jobbigt att leva i sådana mörka tankar.

Jag har aldrig någonsin tänkt på att ta livet av mig. Som ämne finns ju tanken, men aldrig att jag gått och känt att det skulle vara något för mig.

Jag tror att man måste ta det på allvar redan första gången man tänker så, det är förmodligen en tanke som lätt biter sig fast av någon orsak.

Alltså, om man tänker på att ta livet av sig första gången, då ska man söka hjälp direkt. Det är ju en signal att något är fel i livet. Att vilja ta livet av sig är en extrem handling, man har alltså rent psykiskt hamnat väldigt långt ifrån det normala där man bara lever livet och ser fram emot att leva ett långt liv.

Som flera nämnt i tråden så sitter det i huvudet. Många människor kan bli av med benen, de kan bli förlamade, de kan förlora sina anhöriga och råka ut för både det ena och det andra, men ändå vilja leva vidare hur jobbigt det än är. Grunden till att leva är att vilja leva.

Vården tror jag vill ta livet av mig för uppmärksamhet. De tror inte att det är nåt fel på mig, och de bryr sig inte. Så jag tror inte det är nån vits att söka hjälp akut. Jag har ingen jag kan prata med riktigt, gillar inte att snacka känslor utan känner att det bara är strunt.

Det låter ledsamt att du inte har någon som behöver dig :( Eller kanske en lättnad? Tanken på min familj är det som hindrar mig, kan inte göra så mot dem. Vi har haft vår beskärda del av tragedi redan. Men hur kul är det att bara leva för andras skull och inte sin egen. Försöker hålla ut dock.

Blir förbannad över att vården inte tar det på allvar... fattar att du inte vill söka hjälp när det är så. Men om du verkligen är på väg att göra något så tycker jag du borde ringa psykakuten eller 112.
Förstår, har för egen del blivit mycket mindre benägen att prata om mina känslor för det är så svårt att förklara vad som pågår i ens huvud.

Aldrig. Är det något jag ogillar så är det folk med psykisk ohälsa eller ångest. Speciellt att de ska vara sjukskrivna.

Varje dag. Förut tänkte jag mycket på att jag inte vill såra nära samt vänner osv. Men nu är jag nere på två individer som jag inte vill göra så mot. Om de inte fanns så hade jag redan gjort det.
Mitt liv har gått från att vara helt fungerande med jobb, fysisk aktivitet och socialt liv till att bara vara hemma och må piss i en kropp som är sjuk men som ingen verkar hitta någon förklaring till. Klarar med nöd och näppe att få i mig mat ibland och ta hand om mina katter. Bollas som ett litet as mellan psykiatrin och VC, och ingen lyssnar på mig.
Just det; ingen ersättning från fk heller.
Många gånger är plågas jag mer av att jag måste leva än mina självmordstankar.

Dagligen. Min gad och muskelspänningar äter upp mig. Har ont i hela kroppen och ländryggen och har haft det i ca 10 år. Känner att snart får det vara nog. Finns det bra kliniker i Schweiz man kan betala för och typ sitta uppe på ett berg och njuta av utsikten samtidigt som man tar en dödlig cocktail och somnar in? Pengar är inget problem för mig. Någon som vet något land som erbjuder bra möjligheter för detta? Har gett upp och känner de får vara nog med smärta och spänningar nu.

Är väldigt liberal och tycker man ska ha rätt att avsluta sitt lidande om denne vill det. Varför ska man tvingas lida?