Hur ofta tänker ni på självmord?

Det står i den senaste tråden som jag skapade.

Exakt så! De ser till att du får reda på precis ALLT som är fel med dig, sätter in dig i en mall och kör utifrån den. Funkar inte det så står de handlösa. De kan inte se till individen och värme och omtanke kan man glömma. Tack så jävla mycket, liksom

Jag ska för övrigt skälla ut (och ”göra slut” med) min psykolog när hon är tillbaka från semestern (hon körde över mig helt och fick mig förbannad för ett par veckor sedan, när hon ”tvingade” in mig till psykakuten en fredagskväll innan hon skulle på semester. Det sista hon gjorde var att klappa mig på armen och säga att jag är en fin människa. Så jävla äckligt och falskt! Vad FAN vet hon om det efter att ha träffat mig fyra gånger?! Usch! Vidrigt!

Nej, nu får det räcka!

Tänker på det ständigt. Just nu tänker jag ganska sköna tankar om döden. Skulle vara skönt och få möta den eviga natten. Jag har bränt alla broar och lever på botten. Lyckats sluta dricka dock. Men vet inte om jag kommer ta mig upp igen. Och samhället sedan, fullkomligt absurt alltsammans. Lider av borderline, allt är smärta, litar inte på en kotte. Fast om typ några minuter kan jag vara värsta glada skiten. Lust for life!

Har du testat meds då?

För mig så hjälper verkligen Sertralin. Det tar inte bort grunden till det onda, men det tar bort känslan.
När jag får jobbiga tankar så kan jag alltid poppa en tablett extra så försvinner dessa tankar.

Alldeles för ofta.

Att ha blivit mobbad stora delar av mitt liv har verkligen satt sina ärr.

Trodde jag hade kommit ifrån mycket av detta tills jag stötte på Sveriges vidrigaste människo(pk-människor/vänsterdårar såklart, vilka annars) i vuxen ålder som gav mig ett ultimatum. "Antingen mobbar du den här killen eller så fryser vi ut dig, saboterar för dig och mobbar dig."
Valde såklart att inte mobba honom med tanke på min historik och att jag är en så jävla mycket bättre människa än 99% av svenskarna som verkar ÄLSKA mobbning.

Hört så många svenskar uttrycka att om någon blir mobbad så är det den personen det är fel på.
Till och med från farsan, ex-vänner(som jag bröt med efteråt) och från skolledning, rektor samt kurskamrater.

Kommer ihåg så väl från tidiga skoltiden när folk gav sig på en och läraren tvinagde en att be om ursäkt.
Kommer ihåg mobbade människor som fick byta skola om och om igen, men det gick kanske en mobbare på tio offer som fick flytta.
Dom kanske fick åka på nån skidsemester eller liknande också för att de skulle sluta mobba.

Helt sjukt hur det var faktiskt.

Men ja, ärren av mobbning både som barn och vuxen får mig att känna stora tvivel samt fundera kring självmord nästan dagligen.

När jag var barn kunde jag rationalisera att det skulle bli annorlunda när jag blev vuxen. Delvis för att alla sa det, delvis var jag hoppfull.

Nu med bevisen framför mig så märker jag att mobbningen både sitter kvar på insidan och utsidan. Jag kan inte längre blunda för orättvisor och det har trasat sönder min känsla av grupptillhörighet något enormt.
Ryser vid tanken på grupppsykologi även om jag är otroligt intresserad för att förstå.

Hur ser din plan ut förresten?

Varje gång alarmet/väckarklockan ringer tidiga morgnar, då är det tur att man inte har en pickadoll liggandes i sängen.

Iktorivil - blir du trött/sover på det?
Tramadol har jag dålig koll på, men visst den kan man ju som ”opatnaiv”, dö på.
Problemet blir ofta mängden tabletter som man måste inta. Ofta spyr folk upp skiten för att magen säger ifrån.
Blandar man med sprit dessutom så är det ännu lättare hänt.
Men gör man saker i rätt ordning, lugnt och metodiskt. Framförallt kanske - genomtänkt.
Så kan man säkert lämna in med piller och sprit.
Men man bör efterforska lite innan man sitter och gör något förhastat. Men är du 40+ så förmodar jag att du tänkt både en och två gånger.
Jag ger inga moraliska råd, varje människa borde få bestämma själv när man ska checka ut.
(Alla över 30 i alla fall).

Själv har jag aldrig haft en tanke på att avsluta livet med piller. Har hört och läst för mycket som gått snett.
Skriver inte vidare vad jag tänker eller hur jag resonerar kring mitt eget. Tänker på ”självmord” gör jag som sagt några gånger i veckan.

När jag var deprimerad dygnet runt. Numera fortfarande i perioder. Tja som de senaste dagarna.

Inte alls lika ofta som förr. Då kunde det vara dagligen men nu är det mest hur jag ska göra om jag börjar bli gammal och skröplig och lever ett skitliv.

Vad får dig att istället vilja leva?

Min familj. Och att jag är involverad i ett projekt som är viktigare än mig själv.