Låt oss utgå från att vi inte har gjort några hjärnskanningar och är stort sett friska. Föreställ dig att en parasit tagit sig in och upp i våra hjärnor utan vår kännedom. När den tagit sig in så har den skadat en del kopplingar, men det tar inte lång tid innan dessa läkt. Det enda parasiten gör är ta dopamin för sin egen tillfredsställelse så vi upplever oss lite deppigare.
Jämför nu denna hypotetiska situation med en verklig situation. Tänk att du letar efter en film att titta på men varje film du provar titta på känns trist. Detta leder till att du ger upp och fantiserar medan du tittar på tapeten istället. I fantasin tänker du på barndomsminnen om olika filmer du älskade efter du sett dem. Du jämför nuet med de fina minnena och känner dig deppig.
Den verkliga situation skulle lika gärna kunna vara orsakat av en lyckoparasit, så varför anta att det inte är en?
Personligen tycker jag att det inte är så stor skillnad, lyckoparasit eller fina minnen, det är väl sak samma. För mig är det likvärdigt och jag förväntar mig inte att alla delar denna syn. Vad tycker ni?
Är orsak A och orsak B likvärda om det enda man kan påvisa är konsekvensen C?
Kom att tänka på
Ockhams rakkniv, att "inte anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör", men den enklaste förklaringen är väl att man bara blev deppig utan orsak, eller skylla på kaos eller slumpen.
Finns det någon annan relevant tumregel eller lärdom från de stora filosoferna?