Citat:
Som liten kunde jag medvetet trigga igång overklighetskänslor genom att tänka på vad livet är. Då menar jag inte meningen med livet, utan jag menar själva fenomenet livet. Jag kunde fokusera på den frågan så pass mycket att det kändes som att jag började falla. Jag försökte liksom "känna" livet i universum. Känna hur det kändes att vara vid liv. Det låter kanske helt galet och det hände ganska sällan eftersom jag tyckte att känslan att falla var obehaglig. Är det någon annan som upplevt något liknande eller kunnat trigga igång vissa känslor på det sättet?
Ok jag kan få liknande fast genom att låtsas att jag är på framsidan av en boll. Som barn brukade jag ligga på marken och titta rakt upp och sen tänka att jag låg på framsidan av en enorm boll (jorden) som rusade genom universum. Enormiteten av tanken gjorde att jag fick genuin svindel och jag kan fortfarande få det om jag tittar rakt upp brevid säg ett högt hus eller liknande.
Tror det inte har att göra med VAD man tänker på utan hur tankarna förflyttar sig bort från en själv? Så i ditt fall fenomenet livet leder dina tankar vidare utmed en liknande bana som mina tankar på hur liten man är i relation med verkligheten... kanske? Eller så är vi båda två dumma i huvudet och borde låsas in
Citat:
Ok jag kan få liknande fast genom att låtsas att jag är på framsidan av en boll. Som barn brukade jag ligga på marken och titta rakt upp och sen tänka att jag låg på framsidan av en enorm boll (jorden) som rusade genom universum. Enormiteten av tanken gjorde att jag fick genuin svindel och jag kan fortfarande få det om jag tittar rakt upp brevid säg ett högt hus eller liknande.
Tror det inte har att göra med VAD man tänker på utan hur tankarna förflyttar sig bort från en själv? Så i ditt fall fenomenet livet leder dina tankar vidare utmed en liknande bana som mina tankar på hur liten man är i relation med verkligheten... kanske? Eller så är vi båda två dumma i huvudet och borde låsas in
Tror det inte har att göra med VAD man tänker på utan hur tankarna förflyttar sig bort från en själv? Så i ditt fall fenomenet livet leder dina tankar vidare utmed en liknande bana som mina tankar på hur liten man är i relation med verkligheten... kanske? Eller så är vi båda två dumma i huvudet och borde låsas in
Jag tror på det sistnämnda! Nej men förstår precis vad du menar och det kändes lite likt att få svindel.
Citat:
Ok jag kan få liknande fast genom att låtsas att jag är på framsidan av en boll. Som barn brukade jag ligga på marken och titta rakt upp och sen tänka att jag låg på framsidan av en enorm boll (jorden) som rusade genom universum. Enormiteten av tanken gjorde att jag fick genuin svindel och jag kan fortfarande få det om jag tittar rakt upp brevid säg ett högt hus eller liknande.
Tror det inte har att göra med VAD man tänker på utan hur tankarna förflyttar sig bort från en själv? Så i ditt fall fenomenet livet leder dina tankar vidare utmed en liknande bana som mina tankar på hur liten man är i relation med verkligheten... kanske? Eller så är vi båda två dumma i huvudet och borde låsas in
Tror det inte har att göra med VAD man tänker på utan hur tankarna förflyttar sig bort från en själv? Så i ditt fall fenomenet livet leder dina tankar vidare utmed en liknande bana som mina tankar på hur liten man är i relation med verkligheten... kanske? Eller så är vi båda två dumma i huvudet och borde låsas in
Tanken på att vi bor på en enorm boll egentligen abstrakt eftersom vi inte direkt märker av det. Men som du skriver är ”enormiteten” i föreställningen svindlande och jag har upplevt precis det du beskriver.
Trodde nästan jag var världsunik 😅
Jag tror det handlar om medvetenhet och föreställningsförmåga, kanske överdriven sådan.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
