Det är en skön kväll i början av maj. Jag vet inte vad klockan är, men det är efter skymning och solen står lågt under trädtopparna som omringar tomten där jag bor.
Jag har inte ätit klokt på några dagar, kanske en halv måltid under de senaste tre dygnen. Det händer ofta att jag har svårt att äta, jag vet inte varför, jag har bara ingen aptit. Jag försöker stoppa i mig något, men det kommer bara upp igen, hur hungrig jag än är. Och tro mig, hungrig är jag, så hungrig att det gör ont.
Sorgen har vägt tungt över mig på sistone, extra mycket så idag. Jag vet ej vad det är som tynger mig, allt jag vet är att jag mår skit! Det är väl bara så det är när man lever med depression, antar jag.
Jag tar mina mediciner dagligen och även om de får mig att må bättre, så känner jag ingen glädje med livet. Varje dag är enbart en kamp för att minimera mitt lidande. Så jag tyr mig till flaskan för tröst, som så många gånger tidigare. Jag har självmedicinerat i många år och har således byggt upp en viss tolerans, vilket innebär att det krävs en hel del för att få effekt. Men på tom mage är det svårt att hålla spriten nere, så likt maten kommer det mesta upp igen.
Förtvivlad, hungrig och inte i närheten så berusad som jag önskar att jag vore, beslutar jag mig för att gå till sängs. Då hör jag det bekanta ljudet av grus som knastrar under hjulen på den bil som nu rullar in på gården. Det är ett ljud som jag vanligtvis finner ganska behagligt, men då timmen är sen och jag inte väntar besök, så grips jag av panik.
SHIT! Dom är här! Hur hittade Dom mig, följde Dom efter mig? Skit samma, det är inte relevant just nu! Dom är här, förmodligen med förstärkning. Här! Här för att skada mig, kanske till och med döda mig!
Inte för att döden är något jag fruktar, tvärtom, jag har länge välkomnat den. Vad som inte intresserar mig är dock smärtan som den annalkande misshandeln kommer att innebära!
Det är lönlöst att försöka stänga Dom ute, huset är lätt att inta, även om jag låser dörren. Andra hade kanske valt att ringa polisen. Hmpf! A real man fights his own battles! Jag hade ändå inte kunnat ringa även om jag så ville. Telefonen gick ett tragiskt öde till mötes när den, som vanligt, inte fungerade. "Smart-phone", my ASS!
Hur som helst, vilka är "Dom", kanske Du undrar? Dom. Dom där. The infamous
"Thern". Dom som alltid är ute efter mig. Dom som ständigt gör mitt liv till ett helvete. Dom som tvingar mig till att alltid vara på min vakt och slänga en blick Över axeln, vart jag än går. Du vet, Dom!
Nu tänker Du säkert att jag bara är paranoid. Du vore inte den första. Naiva människor är alltid snabba med att dra den slutsatsen. Tro vad Du vill, men läs vidare så skall Du få se!
Fylld av den adrenalin-inducerande ilska som nu pumpar genom mina ådror, så trampar jag raskt ut för att bemöta min fiende. Med lite tur kan jag kanske skrämma bort Dom, igen. Jag hade tidigare under kvällen jagat i väg en bilist som valt att djävlas med mig. I korthet så var hela incidenten ganska eventlös och vi båda lämnar scenen oskadda. NO harm, no foul. Men nu är Dom tillbaka för att utföra någon missvisad form av hämnd!
Så, väl genom dörren och ute på gården, plockar jag upp den yxa som ligger bland spillrorna av vad som en gång varit min dator. Den hade strulat, så som teknik alltid tycks strula och jag hade, precis som med telefonen, äntligen fått nog av den.
Med yxan i beredskap går jag vidare framåt, redo att försvara mig själv. Bilens båda lyktor bländar mig i mörkret som fallit, vilket gör att jag har svårt att se. Det enda min syn uppfattar är två siluetter, en på vardera sida om bilen. Så jag stannar upp och börjar skrika, i hopp om att avskräcka Dom, "Do you wanna fucking die!? Leave me alone"! Jag må vara född och uppvuxen i Sverige och talar god svenska, men de senaste 15 åren har jag levt på internet och i spelens värld, så engelskan kommer mer naturligt för mig.
Allting sker nu i ultrarapid och de få sekunder under vilket det följande utspelar sig känns som flera minuter långa. Jag fortsätter att skrika och gapa, men utan effekt. Dom bara står där och jag börjar ana att Dom snart kommer att anfalla. Då hör jag "Polisen, släpp yxan!".
Det susar till i skallen på mig, min kognitiva dissonans är absolut och jag sänker yxan. Jag har svårt att processa vad jag hört. Polisen, var kom de ifrån? Yr och förvirrad står jag stilla i vad som känns som en evighet. Allting snurrar och jag tror att jag skall svimma, när plötsligt mitt sinne klarnar då jag slås av en idé! "Skjut mig" vrålar jag nu hysteriskt, samtidigt som jag gestikulerar mot mitt kranium. En kula i huvudet, ett snabbt och smärtfritt avslut på denna miserabla tillvaro.
I mitt pendlande humör inväntar jag otåligt det mörker som snart skall omfamna mig. En blandning av frid och uppgivenhet sköljer över mig, samma bitterljuva fenomen som vid tidigare självmordsförsök. Tankarna rusar, fram och tillbaka. Jag känner mig alltmer förtvivlad och vill bara få somna in i evig vila.
Men överlevnadsinstinkten är stark, primal och svår att övermanna. Jag vill ju egentligen inte dö, inte på riktigt. Jag är bara så trött på den sorg som konstant hänger Över mig. Men tanken på den smärta som min död skulle innebära för min familj och mina vänner blir sakta mer påtaglig. Denna kväll har helt uppenbart urartat och en insikt om att jag nog behöver hjälp börjar inställa sig.
Yxan vilar nu löst i min högra hand, några få centimeter under dess huvud. På polisens uppmaning att avväpna mig, så väljer jag att kasta yxan försiktigt bredvid en av dem. Ett beslut jag senare skall få ångra. Jag tänker att jag vill ge honom yxan, för att demonstrera att jag inte har något ont uppsåt. Men jag vill inte gärna röra mig emot honom med yxan i hand, så jag tar det ödesdigra valet att lobba den till sidan
om honom. På detta vis ser han var yxan är samtidigt som den är utom räckhåll för mig.
Med yxan tryggt ur vägen så vänder jag mig om och går ner på knä, med armarna utsträckta. Motståndslöst plockar de upp och belägger mig med handfängsel. Jag visiteras och blir placerad bak i bilen, och vi börjar så småningom åka den 45 minuter långa färden in mot polisstationen i Visby.
Det suger att bli gripen och slängd i en fyllecell, men det kunde ha varit värre. Allt som allt så var även denna incident relativt eventlös. Jag mår nu lite bättre, då jag inte känner mig fullt lika övergiven och ensam. I morgon får jag åka hem med ännu en skitkväll bakom mig.
Trodde Jag!
Tiden i häktet är den värsta i mitt liv. Jag vanvårdas och blir systematiskt bestraffad för mina psykiska besvär. Periodvis så får jag inte mina mediciner och sjukvården är, så gott som, obefintlig.
Mammas cancer visar sig vara allvarlig och hennes hälsa går snabbt utför. Hennes sista stund i livet tar Dom ifrån mig, jag får inte ens gå på hennes begravning.
Mina diagnoser och speciella behov mer eller mindre ignoreras och panikångest har bemötts med "lugna ner dig" och "skärp dig, för fan!".
Efter mångt och mycket så får jag mina rättegångar, varav båda är ett hån mot rättvisa. Man får höra att man är oskyldig tills motsatsen bevisas, men det är inget som faktiskt tillämpas i praktiken. På hörsägen och vaga vittnesmål döms jag för mordförsök, grovt olaga hot och olovlig körning. Jag döms till 10 års fängelse, samt drygt 240 000 kr att betala i skadestånd. Jag är sjukpensionär och går på bidrag, jag har inga pengar.
Dom kallar mig likgiltig, något som troligen är ett attribut av min autism. Men bara för att jag har svårt att uttrycka mina känslor, eller inte uttrycker dem som andra, så betyder inte det att jag inte har några.
Mitt namn är Oliver Andersson. Den andra maj 2023, mådde jag fruktansvärt dåligt och för detta har jag blivit bestraffad och utnyttjad.
Jag vågar inte längre be om hjälp, då jag fruktar den psykologiska tortyr Dom tidigare har utsatt mig för, vid sådan förfrågan. Men om ingen förändring sker och om jag ingen hjälp får så befarar jag att det snart inte kommer att finnas något kvar av mig. Jag påstår inte att jag är felfri eller fullkomligt fri ifrån skuld, men jag förtjänar inte det straff eller den behandling som jag tvingas uthärda.
Jag är ingen fara för allmänheten, jag har aldrig försökt eller ens velat skada någon och det enda mordförsök jag är skyldig till är de gentemot mig själv!
Målsnummer:
-Tingsrätten: B524-23
-Hovrätten: B10363-23
Domstol.se
