Om etisk egoism

"Psykologisk egoism är sann."


Är en mycket kontroversiell premiss.*


(Som talar för att psykologisk altruism är falsk.)*


Bör implicerar kan principen, gäller här. Om man inte kan handla altruistiskt så kan det inte heller vara rätt att handla altruistiskt. Det finns ju ingen plikt, eller att man bör göra vad man inte kan göra.*



Det som ibland används starkt som argument för etisk egoism (att alla avsiktliga handlingar motiveras av egenintresse) är att alla handlingar motiveras av en persons starkaste begär. Samt premissen att egenintresse är en persons starkaste begär. Är detta sant, så är det falskt att vissa handlingar inte motiveras av egenintresse.*


Människor har kommit på motargument, tillexempel en soldat som kastar sig på en granat, handlar han i egenintresse?


En person som är nödställd men ger sin sista brödbit och sin sista krona till en annan person, handlar han i egenintresse?*


Hur är det inom den egna familjen? Människor kan kanske där ha som yttersta mål att främja någon annans välfärd, som sina egna barns, eller kanske tillochmed sina föräldrars välfärd?*


"Alla avsiktliga handlingar motiveras av en persons starkaste begär."*


"Egenintresse är en persons starkaste begär."*



När det gäller soldaten kan man kanske försvara etisk egoism med att det var en ren reflexhandling, en felaktig(?) impulshandling.*


Eller att soldaten var helt enkelt bara självmordsbenägen, och att dö var hans starkaste begär.*


Men stämmer det i varje fall där en soldat kastat sig över en granat att han inte handlade med sitt yttersta mål att främja någon annans/några andras välfärd?*

*

Kan man utföra handlingar vars yttersta mål är att främja någon annans/andras välfärd, eller kan man inte utföra handlingar vars yttersta mål är att fämja någon annans/andras välfärd?*


Ett annat koncept är rationell egoism. "En handling är rationell av P, om och endast om och därför att handlingen har minst lika bra konsekvenser för P som varje annat alternativ."*


Då skulle du handla irrationellt, om du kastar dig över en granat, vilket räddar livet på tio personer men samtidigt skulle det inte vara fel handling, om det är så att etisk egoism är falsk och du kan handla altruistiskt. Då om och endast om och därför att handlingen har minst lika goda konsekvenser som varje annat alternativ*vilket inte begränsas till enbart din välfärd.*


Men etisk egoism är en typ av begränsande konsekventialism, där om något är fel eller rätt beror på konsekvenserna för den som utförde handlingen. Enligt den etiska egoismen så är det så att om en handling är irrationell för P att göra så är den fel och om en handling är rationell för P att göra så är den rätt för P.*


"En handling h, är fel om och endast om och därför att h är sämre än ett annat möjligt alternativ för p."*


Vissa som tror att etisk egoism är sann, tänker sig att det enda som inverkar på om en handling är rätt/fel är konsekvenser inom lycka-lidande.*


Andra menar en form av pluralism, där inte det enda som influerar är lycka-lidande utan även kanske nära relationer, personnätverk som "skyddsnät" eller kunskap.*



Värt att nämna är att etisk egoism är en mycket kontroversiell etisk teori.*


Diskutera! Kom gärna med sanna och relevanta argument för eller emot några påståenden, motsätt dig eller bejaka etisk egoism.*

Hur försvarar du din position gentemot t.ex. narrativ dygdetik?

Kul tankar - är frestelser inom eller utom etisk egoism?

Man måste inte kalla det egoism, det är bara för att göra det extra tydligt vad man menar.

Det är ju inte egoism egentligen "i dess sanna bemärkelse", eller i dess vanliga användning och definition.

Altruism är den starkaste kraften i univerum. Kärlek.

hjärtats magnetfält är de starkaste av en anledning så att säga.

Ja

Ditt argument verkar förutsätta att det finns en motsägelse mellan att handla egoistiskt och altruistiskt. Jag motsäger detta, en person kan utföra en handling av ytterst egoistiska orsaker, men handlingen kan ändå ha positiva konsekvenser för andra. När du t.ex donerar pengar till välgörenhet kan absolut ditt skäl till det vara att du själv mår bra av att känna dig god. Men handlingen var fortfarande moraliskt positiv ur ett etiskt altruistiskt perspektiv.


Jag tror du menar psykologisk egoism här. Alla argument du diskuterar verkar handla om vad som motiverar en person att handla, inte vad som gör en handling rätt eller fel.



Man kan väl tänka sig andra former av etisk egoism än en konsekventiell sådan. T.ex att en handling är rätt att utföra om din avsikt är att tjäna dig själv.


Detta förutsätter rationell egoism.

Filosofiskt är psykologisk egoism idén om att människans naturliga benägenhet är att handla själviskt och enbart av egenintresse. Enligt psykologisk egoism är allt mänskligt handlande motiverat av en grundläggande egoistisk drivkraft - allt de gör, inklusive handlingar som kan uppfattas som generösa eller osjälviska, motiveras i grunden av egenintresse. En person donerar pengar till välgörenhet, inte för att hjälpa andra människor, utan för att uppnå personlig tillfredsställelse, förbättra sitt självförtroende eller för att undvika skuldkänslor eller för att godhetssignalera. Enligt psykologisk egoism utgår allt handlande från ett egenintresse, medvetet eller omedvetet.

Är psykologisk egoism en korrekt teori?

Svaret på frågan kan bara besvaras utifrån vad vi faktiskt vet om beteenden och handlingar hos människor och likartade djur. Vi vet att uppoffrande beteenden förekommer och att detta var ett svårförklarat problem inom ramen för teorin om naturligt urval för Darwin och hans följare. Men teorin om kin-selection eller släktskapsselektion ändrade bilden. Denna teori, som utvecklades främst av Hamilton på 1960-talet, förklarar hur altruistiskt beteende uppstår genom att främja överlevnaden och reproduktion av släktingar. Genom oegoistiskt beteende bidrar hjälp från släktingar till spridning av egna gener, även om den oegoistiska individen inte själv direkt gynnas. Egoismen kommer i första hand in på det genetiska planet, inte i första hand på ett individuellt plan mellan individer. Richard Dawkin bok Den själviska Genen från 1976 förklarade allt detta på ett bra sätt.

Det är sällan jag läst något om etisk egoism, men väljer ändå att uttrycka några tankar därom.

Somliga filosofer har påstått att etisk egoism är en sorts konsekventialism som kan kombineras med olika axiologier (t.ex. hedonism), men att man i samtliga fall i en viss mening begränsar sig till sig själv.

Hedonistisk egoism skulle t.ex. kunna uppfattas som att blott ens egna behagstillstånd har ett positivt värde, och att enbart ens obehagstillstånd har ett negativt värde, och att man bör utföra handlingen vilkens effekter har det största värdet av alla handlingsalternativ (om en sådan handling finns).

Alternativt att den hedonistiske egoisten skulle kunna ha en normal, hedonistisk värdefilosofi, utan att begränsa det värdefulla till att vara i enbart hans själ. Då skulle tesen kunna tänkas innebära att det blott från hans egna tillstånd och till möjliga handlingar, råder en länk mellan tillståndens värden och hans handlingars deontiska statusar – medan tillstånd hos andra själar är irrelevanta.

Vissa som beskriver egocentrisk konsekventialism påstår att det är blott egenintresse som är av värderelevans. Jag tror att man då får en preferentialistisk version av egoism.

Fler alternativ finns också, och du själv berörde t.ex. hedonism (uppfattat som en sorts värdemonism) och pluralism.

Andra hävdar att det är en speciell sorts värde, som man kan kalla bra-för-mig-värde, som de vill maximera. Huruvida t.ex. enbart lycka och behag är bra för mig eller ej, är då inget som förutsätts, fastän det relevanta värdet görs egocentriskt. (Det finns också skäl till att tro att [intrinsikala] bra-för-mig-värden inte är detsamma som att något är bra och hos mig, eller något i stil därmed.)

Det är värt att nämna att flera olika versioner av etisk egoism kan innebära att man bör utföra handlingar som förefaller altruistiska. T.ex. kanske du blir väldigt lycklig av att framstå som hjälpsam, och beslutar dig för att hjälpa andra enbart för att höja din lycka. (Något liknande gäller också för psykologisk egoism.)
Och i fallet med preferensegoism är det ej uteslutet att t.o.m. en altruistisk agent (som bl.a. har altruistiska preferenser, önskningar och sådant) enligt den etiska egoismen bör sträva efter (egocentrisk?) preferenstillfredsställelse. (F.ö. förutsätter jag självfallet inte att altruisten accepterar den etiska egoismen. Skulle han gjort det finns skäl till att tro att anledningen till att han försöker nå sina mål exkluderar att han är en genuin altruist.) Med hänsyn till det nämnda riskerar termen "egoism" att vara något missvisande.

Det du påstod om att bör implicerar kan, förefaller intuitivt. Det kan väl t.ex. inte vara så att man bör skapa världsfred – om man inte kan skapa det?
Vissa filosofer anser också att fler villkor måste uppfyllas för att det skall kunna vara så att man bör utföra en handling. Ett av dem är att man kan avstå från handlingen. För vore det inte underligt om du bör utföra handlingen som är den enda handlingen (eller mer exakt handlingstypen) du kan utföra? Om jag t.ex. är inlåst i ett rum, och (i en viss mening) inte kan ta mig därifrån, så kan det väl inte vara så att jag bör stanna kvar i rummet? Jag kan ju inte ens lämna det! En handlingssituation verkar väl kräva minst två inkompatibla handlingsalternativ, vilka båda kan realiseras? Stämmer det jag skriver tycks inte evidens för psykologisk egoism dessutom tala för etisk egoism.

Jag tror f.ö. att problem med versioner av etisk egoism är kontraintuitiva följder. Lätt kan man komma på exempel på hur någon enligt etisk egoism bör avstå från att rädda barn från tragiska situationer – bara för att han genom att avstå därifrån maximerar sin lycka, eller att han på det stora hela får i högre grad som han vill genom att avstå från det.


Tycks då vara fråga om att man låter handlingens rationalitet för P avgöras av en (svag) version av den beslutsteoretiska dominansprincipen (men utan att innehålla något om olika tillstånd).
Olika dominansprinciper och principen att maximera förväntat värde är starkt förknippade med rationalitet, fastän man också låter dem gälla annat.

Det relevanta värdet anger du också nu vara ett bra-för-mig-värde.
Intressant nog är det tämligen vanligt att beslutsteoretiker uppfattar värden på egocentriska/subjektivistiska sätt. T.ex. är det tidvis fråga om att det involverade värdet till fullo bestäms av hur starkt man vill/önskar något, och i många specifika exempel bryr man sig bara om rent monetära värden på ett egocentriskt vis.

Oavsett vilket skulle inget hindra en från att tänka sig att rationalitet avgörs av andra sorters värden, om man nu ö.h.t. vill låta dessa principer (tillsammans med andra) avgöra rationalitet. Enligt vad jag har läst uppfattades också värdet i den första formulering av principen att maximera förväntat värde på ett objektivistiskt vis. (Minns jag rätt talade man om det goda och onda, men på ett axiologiskt sätt. Det var m.a.o. fråga om det bra och dåliga, snarare än godhet och ondska i form av personliga egenskaper.)

I rationell besluts- och spelteori i vilken individer har en preferensstruktur, så är preferensstrukturen lagd på individen och individen antas/stipuleras maximera denna preferensstruktur egoistiskt. Någon kanske har som främsta preferens att ge av sina tillgångar till andra och i detta maximerar denne individ sin preferensstruktur egoistiskt när han ger till andra. Preferensstrukturen är lagd på individnivå.

I exemplet med inclusive fitness, som jag svarade till din tvillingbror, så är inte individen den väsentliga enheten, därför att från ett mer övergripande perspektiv kan individer ses som fysiska manifestationer eller faser i en cyklisk informationsström. Svampen som vi ser sticka upp ur jorden är bara den haploida fruktkroppen - vi ser en spermie lite tillspetsat. Vad som maximeras egoistiskt beror på vad man lägger blicken. Vad maximerar de sterila bi-honorna (arbetsbina) när de bistår drottningen i kupan?

Genen är självisk sa Dawkins, den rike filantropen är självisk för han maximerar sin preferensstruktur själviskt, säger någon annan. Arvsanlagen hos brodern som offrar sitt liv men i detta räddar tre av sina andra bröder kommer öka i frekvens över tiden. Det är inte-för-inte som man i krigspropagandan motiverar sina krigare med att de är bröder.