Varför är jag inte bra på något?

Vi lever i en tid och en värld som möjliggör självförverkligande, karriär och individualism. Ända sen barnsben matas vi med idén att vi är autonoma individer som kan bli vad än vi önskar, så länge passionen och arbetsmoralen finns där. Många unga, autistiska män snöar lätt in på programmering och har inte allt för sällan en karriär inom just data och teknik. Är man å andra sidan en sportfåne, med bra gener för fysisk ansträngning och styrka, finns alla möjligheter att utöva idrott eller sport på elitnivå. Besitter man en generell begåvning eller åtminstone en intelligens över genomsnittet, är en akademisk karriär i valfritt ämne ett uppnåeligt ideal. Likaså personer som är under genomsnittet i diverse färdigheter är ofta kapabla att skaffa sig en karriär där man både trivs med sina arbetsuppgifter och får en rimlig lön.

Jag är dock inte bra på någonting verkar det som, utan befinner mig strax under genomsnittet vad det än gäller. Jag tränar relativt hårt, men skulle aldrig kunna försörja mig på idrott. Jag har spelat schack sedan jag var 8 år gammal, men befinner mig fortfarande på en löjligt låg nivå som vuxen. Jag lärde mig spela akustik gitarr för några år sedan, men som med allt annat avtog min utveckling och stannade vid de enkla ackorden (G, C, D, E, Em, A, Am, F). Betygen på gymnasiet var i och för sig mycket bra, men på högskolan var de medelmåttiga. I yrkeslivet lyckas jag aldrig klättra speciellt högt, bara en bit upp för stegen, sen tar det stopp. Jag har ingen passion överhuvudtaget, utan är en riktig medelmåtta som inte är bra på någonting alls.

Många kommer säkert säga att det räcker med att vara en medelmåtta, men för mig känns livet så ofantligt tråkigt och grått och trist. Varför kan det inte finnas något jag är riktigt bra på? Eller åtminstone har en passion till? Det enda som ger mig någon form av motivation och tillfredställelse är att sitta hemma, ensam i min lägenhet och surfa runt på nätet.

Vi lever i en tid och en värld som möjliggör självförverkligande, karriär och individualism. Ända sen barnsben matas vi med idén att vi är autonoma individer som kan bli vad än vi önskar, så länge passionen och arbetsmoralen finns där. Många unga, autistiska män snöar lätt in på programmering och har inte allt för sällan en karriär inom just data och teknik. Är man å andra sidan en sportfåne, med bra gener för fysisk ansträngning och styrka, finns alla möjligheter att utöva idrott eller sport på elitnivå. Besitter man en generell begåvning eller åtminstone en intelligens över genomsnittet, är en akademisk karriär i valfritt ämne ett uppnåeligt ideal. Likaså personer som är under genomsnittet i diverse färdigheter är ofta kapabla att skaffa sig en karriär där man både trivs med sina arbetsuppgifter och får en rimlig lön.

Jag är dock inte bra på någonting verkar det som, utan befinner mig strax under genomsnittet vad det än gäller. Jag tränar relativt hårt, men skulle aldrig kunna försörja mig på idrott. Jag har spelat schack sedan jag var 8 år gammal, men befinner mig fortfarande på en löjligt låg nivå som vuxen. Jag lärde mig spela akustik gitarr för några år sedan, men som med allt annat avtog min utveckling och stannade vid de enkla ackorden (G, C, D, E, Em, A, Am, F). Betygen på gymnasiet var i och för sig mycket bra, men på högskolan var de medelmåttiga. I yrkeslivet lyckas jag aldrig klättra speciellt högt, bara en bit upp för stegen, sen tar det stopp. Jag har ingen passion överhuvudtaget, utan är en riktig medelmåtta som inte är bra på någonting alls.

Många kommer säkert säga att det räcker med att vara en medelmåtta, men för mig känns livet så ofantligt tråkigt och grått och trist. Varför kan det inte finnas något jag är riktigt bra på? Eller åtminstone har en passion till? Det enda som ger mig någon form av motivation och tillfredställelse är att sitta hemma, ensam i min lägenhet och surfa runt på nätet.