Balansräkning på livet, var det värt att födas?

Tänker starta en mer nykter tråd än "Är livet värt att leva?" fri från kanske kognitiv bias. Med facit i hand efter att ni redan har levt en längre tid, var då livet värt mödan?
Alla positiva upplevelser måste minskas med sorg, oro, skilsmässa, smärta, död osv.
Varje kall tex Coca-Cola som druckits och "suttit fint" måste nog ställas i perspektivet av törst eller sockerhuger när man drack den, och med varje fylla har en bakfylla kommit, osv.

Istället för kalla läskedrycker och alkohol kan nog vad som helst bytas ut och sättas in. Summa summarum som totalsumma i efterklokhet och bakåtblick men endast till och med just nu. Inte längre än så.
Har existensen hittills totalt och objektivt sett varit en höjdare, eller skulle det varit bättre att aldrig vara född? Blev er summa positiv eller negativ fram tom idag och nu?

Höjdare vet jag inte. visst har det funnits stunder där man haft ett tak som glädjen stått högt i.
men rätt okey.
Efter 10 års nykterhet har det blivit mer njutfullt och går ständigt en smula på plus dag för dag. En dag i taget eller en boll i taget som Borg sa i filmen som slutade prexis..
Känner att på skuldsidan finns det inte mycket kvar då jag har sanerat mina dåliga beslut och på tillgångsidan finns det massor av goda insatser för andra. Det egna kapitalet har utvecklats bra avseende pianospel, tennis och det egna företaget.
Så...rätt okey.

Men var inte "stunderna där glädjen stod högt" egentligen mest bara förhoppningar i nuet om vad du trodde skulle komma eller hända?
Du kan troligen inte lägga in tex sex som positivt då själva njutningen är ytterst kortvarig i förhållande till längden och mängden frustration och dylikt före.
Undrar om det mest altruistiska inte vore att lura bästa vänner till att tro på att inhyrda fruntimmer älskar dem men bara för att med prickskyttegevär och dumdumkulor sätta skott i huvudet precis innan brudgummarna ska överlämna ringarna på bröllopen.
Eller att jag vet att du brukar köra Stockholm Umeå och att jag i förväg ligger i vägkanten när du kommer med ditt registreringsnummer och möter dig med mörkersikte genom framrutan, och innan ens ljudet har hunnit nå dig är du död.

Är de där mordfantasierna vad du kallar "en mer nykter tråd"??

Du verkar inte må bra. Sök hjälp NU.

Det vi kallar livet är bara koncept.skola,jobb,pensionspar,moraliska åskådningar specifika för det land man växt upp i,föräldrars förmåga/oförmåga.Sociala omgivningens världsåskådning,en massa påhitt helt enkelt.Folk borde fråga sej är livet skit eller är det alla dessa regler och koncept som andra har skapat.Som får mej att tycka att livet är skit??

Det som ger livet värde har ju förändrats, men den positva känsla jag upplever av mitt pianospel, min tennis och företagets framgång (det puttrar på och växer en smulla å går hyfsat) bär jag med mig mer än under stunderna då jag spelar eller arbetar. Alltså jag är inte jättebra på vare sig tennis eller piano.
Det värde som förändrats är den positiva känsla jag upplever av att vara andra till gagn, det har jag inte upplevt tidigare.
Så visst kan en kula i mörkret hjälpa människor att få slut på sitt lidande, men i mitt fall är lidandet, ilskan över andras idioti, rädslan, oron och ångesten mindre än än det positiva: skuldsidan är mindre än tillgångssidan. Så för allas bästa bör du kanske sikta på någon annan.
---------
å du själv hur ser det ut i din balansräkning?

Jag har inte bett om hjälp och oklart vilken hjälp någon skulle kunna ge mig. I så fall vill jag nog ha licens även för ett kulvapen.
Jag vet inte men är rädd för att de flesta from kanske 30 går back varje dag utan att förstå det. Det är inte säkert att man är på plus ens mellan 25 och 30,
dvs att någon lyckas hämta igen och kompensera för de första 5 till 10 åren med blöja och läxläsning.

Man hade sin sexuella debut, sina år i klimax och så men så mycket mer konkret än så tycker jag inte att det har varit. Man hade också droger som man nog får lägga på plussidan trots vissa biverkningar.

Om det är så att man föredrar att sova utan att vara trött eller önskar att man vore trött så är livet över. Permanent över kan jag inte säga att det måste vara men det är ett tecken för vem som helst på att icke existens i så fall är bättre än livet.

Trummor som jag spelade i ungdomen var egentligen inte så jäkla skoj när man tänker efter.

Allting kommer egentligen bara ner till droger och sex. Det är inte alltid lätt att specificera vad resten och på riktigt var värt.

Jag tror inte att något särskilt kommer vara minnesvärt på ålderns höst. Det är det inte ens nu så varför skulle det bli det senare. Snarare i så fall med sorg, ängslan, rädsla eller vemod.
Det är inte så att man kommer titta tillbaka på Sydney och känna glädje. Alltså hela Australien och Amerika hade jag kunnat vara utan.
Europa och ställena runt Medelhavet också, vad gjorde man ens där. Ja bordeller och narkotika men inget annat.
Sista åren då man förstår att man inte reder ut det än hur man gör och man ser palliativa accepterande miner i läkarnas blickar så backar man nog rejält om inte droger i sjuka mängder sätts in just då.

Egentligen det enda som jag kommer ta med mig i minnet som bara positivt utan sorg och vemod eller dylikt är inte droger för det kan man inte uppleva igen utan att ge sig in i processen igen med bara en riktning och slutligen utgång.

Det enda jag har nytta av är bara de mest pornografiska stunderna man har haft. Kanske fem tillfällen man verkligen minns och som har etsat sig fast, resten är i rätt glömda nu och alla samlag man hade var inte sådär eggande att man minns nu.
Man kommer ner till alla "snopplekar" som ett par flickvänner gav en och då koncentrerade till korta sekunder. Kanske någon minut om man lägger ihop det bästa av det bästa. Mer än så var livet nog objektivt sett inte värt.