Om etisk relativism

Moralisk relativism kan sammanfattas i X är rätt om och endast om och därför att X är tillåtet enligt de moraliska konventioner som råder i min kultur. Alltså om det inte är tillåtet av min kultur så är det inte rätt.

Argumentationer som används till stöd för etisk eller moralisk relativism går ibland i stil med att “Eftersom det råder en oenighet i moraliska frågor så är moralen relativ.”

Det råder oenighet i andra frågor men det betyder inte att sanningen, sanningsvärdet sant eller falskt varierar, från person till person. Det kan finnas oenighet i hur långt avstånd mellan jorden och en annan planet, eller angående specifikt vilken tidpunkt en historisk händelse utspelade sig, eller och vem som var inblandad i händelsen, exakt vad som orsakade händelsen, men det betyder ju inte att båda har rätt samtidigt. Det kan bero på att svaret kan vara svårt att veta. Att det råder en oenighet verkar inte riktigt stödja att moralen är relativ.

Det finns inga universella moraliska normer kan vara sant, men för att det är svårt att veta svaret är en riktning, en annan är för att det inte finns någon sanning alls i moralfrågor, att det inte finns något som är rätt eller fel kan tolkas vara svaret på varför det inte finns universella moraliska normer, av en nihilist. Om man tror att det inte finns rätt eller fel, då måste man gå med på att det inte är fel att tortera barn för skojs skull, eller att det inte är fel att orsaka onödigt lidande, eller att det inte är rätt i något fall att handla så att en person slutar lida, eller inte börjar lida o.s.v.

Toleransprincipen är ett annat argument som har använts till stöd för relativismen, dock så tycks den oförenlig med relativism. Det handlar om att man bör vara tolerant och accepterande mot andra kulturers praktik. Någonting som kan tänkas vara tillåtet enligt en kulturs moraliska konventioner kan vara att

Delvis förtrycka kulturer som inte är för kvinnlig könsstympning, eller delvis förtrycka kulturer som är för kvinnlig könsstympning.

I en kultur kan det vara otillåtet att acceptera att vissa saker bedrivs i en annan kultur.

Det som sker då är att toleransprincipen inte är koherent med relativismen, de är oförenliga. En handling var ju rätt om och endast om den var tillåten enligt de konventioner som råder i ens kultur, men samtidigt som man bör vara tolerant emot andras kulturers praktik. Så ger det utslag av att vara fel, att göra X som innebär att delvis förtrycka kulturer, men samtidigt som det är tillåtet enligt de rådande konventionerna i min kultur att göra det.

Den kan bli både inkoherent samt svår att applicera, då personer kan tillhöra flera kulturer, eller varför inte subkulturer. Tänk ett case där en person tillhör två kulturer, den ena har principen rådande att det aldrig är tillåtet att stjäla, och den andra kulturen har principen gällande att det ibland, under vissa förhållanden eller i vissa fall, är det tillåtet att stjäla. “Det är både aldrig tillåtet att stjäla och det är ibland tillåtet att stjäla” är inkoherent.

I vissa kulturer kan vissa saker som är intuitivt fel, förskräckliga attityder eller förskräcklig praktik, få utslag att vara rätt.

Relativism kan ibland kritiseras för att inte skilja på deskriptiv etik och normativ etik.

När jag säger att X är fel, då vill jag kanske inte kommunicera till en person i samma eller annan kultur att X inte är tillåtet enligt de moraliska konventioner som råder i min kultur.

Att man inte kan ifrågasätta de moraliska normerna i den egna kulturen som relativist, verkar också rätt knepigt. Om man är relativist så tror man att om X är tillåtet enligt de rådande moraliska konventionerna i ens kulturella tillhörighet så är X rätt.

Att “X är fel, men X är tillåtet enligt de konventioner som råder i min kultur” verkar inte som en motsägelse. Vilket ger en ledtråd att relativismen inte håller måttet.

Att “X är rätt, men X är inte tillåtet enligt de konventioner som råder i min kultur” verkar inte som en motsägelse vilket den skulle vara ifall relativismen är sann/rätt.

Sant eller falskt, rätt eller fel? Diskutera!

Vilket pladder.

Problemet med universalism är att Gud är död så du har ingenting att haka upp den på.

Säger Gud det för att det är rätt, eller är det rätt för att Gud säger det?


Tänker du dig att X är rätt för att Gud vill att du ska X, allt som står om vad Gud vill står korrekt i bibeln, så kan det resultera i tankeexperiment att "Gud vill att du ska tortera småbarn som kritiserar Gud för skojs skull, så det är rätt." eller att "att döda varje förstfött barn är rätt." eller "det är rätt att dränka de som ägnat sig åt sodomi."

Du kan kanske säga att Gud skulle inte vilja det, för det är fel eller liknande. Så Gud vill det för att det är rätt, så Gud vill inte det för att det är fel, så verkar det ju som att rätt och fel är oberoende av Guds vilja och beroende, på grund av, något annat.

Rätt och fel existerar oberoende av en Guds existens. (Förövrigt finns det sannolikt inga goda skäl som rättfärdigar en tro på Gud.)

Låter som kristna värderingar. Något är okej om någon eller några får det bättre men ingen får det sämre - en vettig tankegång.

Närliggande är måhända politisk filosofi...Rawls med rättvisan i att om alla får det lite bättre även om vissa får det mycket bättre (ekonomiskt) är handlandet bra och kanske den originella Nozick med äganderätten som primärt koncept.

Sanning och sanning .. Som du antyder med exemplet att plåga barn för nöjes skull, eller ännu värre plåga egna barn för nöjes skull, så är ju detta svårbegripligt och förstås helt fel i det normala fallet för nästan alla - men undantagsvis har det nog alltid förekommit och förekommer fortfarande. I naturen finns inget rätt rätt eller fel, ingen absolut moralisk sanning med klara gränser, om man bortser från mänskliga religiösa eller legala uttolkningar. Vad som anses rätt och fel betraktat som faktiska handlingar är betingat av levnadsvillkor, och normer förändras snabbt till något helt annat när betingelserna för överlevnad ändras, som vid krig, svält, men även för saker som kamp om makt vilket alla barnamord vid kungahusen tillbaka i tiden vittnar om.

Och då kommer man tillbaka till detta med om något är rätt för att lagen säger så eller om lagen säger så därför att det är rätt. Det första ledet är det som gäller, det andra ledet knuffar bara fram problemet. Om någon plågar barn för nöjes skull så skall han straffas om lagen säger så. Det behövs inte motiveras vidare, för det finns inget bergfast att hänvisa till.

Dvs. det är i grunden samma argument som när Aten i krig besegrade ett annat folk och krävde att detta folk skulle lämna sitt territorium och motiverades detta på följande sätt enligt historikern Thukydides:

"For of the Gods we believe, and of men we know, that by a necessary law of their nature, wherever they can rule they will. This law was not made by us, and we are not the first to have acted upon it; we did but inherit it, and we know that you and all mankind, if you were as strong as we are, would do as we do."

Filosofer som inte sällan tar "intuition" och logiska argument som grund för sina resonemang (filosofi är ju ingen empirisk vetenskap) skulle komma längre i sin förståelse om man istället utgick från moral som en anpassnings-produkt av naturligt urval. För att travestera en känd biolog (Dobzhansky): Nothing in society makes sense except in the light of evolution.

Jag var inledningsvis något osäker på vilken sorts relativism du hade i åtanke. I metaetisk litteratur är det nog vanligtvis s.k. semantisk/analytisk relativism som beskrivs, och ofta brukar det vara fråga om en sorts kulturrelativism. Med hänsyn till annat du skriver verkar det vara precis det du har i åtanke.

Din mening kan emellertid uppfattas som en beskrivning av en tes om vad som gör en handling rätt, snarare än som en beskrivning av en tes om vad "är rätt" betyder. (Därutöver brukar semantisk kulturrelativism gälla åtminstone stora, andra delar av det deontiska och axiologiska språket.) Då får tesen sägas tillhöra den normativa etiken, snarare än metaetiken/värdeteorin.

Uppfattas "relativism" i en vidare mening än du använder termen (men ändå begränsat till metaetik) räknas bl.a. var och en av olika versioner av semantisk subjektivism som relativistiska. Vissa författare har också använt termen "subjektivism" i en så vid mening, att kulturrelativism görs till ett exempel på det. Så viss terminologisk och taxonomisk variation förekommer.

Jag tror att så gott som alla typiska versioner av semantisk relativism/subjektivism innebär att deontiska predikat är kontextsensitiva, och mer exakt användarberoende. Det innebär att vilken betydelse predikaten har beror på vem som använder sig av dem.

Notera t.ex. att samtliga av följande satser är kontextsensitiva p.g.a. att de innehåller ord såsom "mig", "jag", "mitt" och "min":

(1) "Handlingen H gillas av mig.", (2) "Handlingen H önskar jag att många utför.", (3) "Handlingen H accepteras av mitt samhälle", och (4) "Handlingen H är tillåten enligt min kultur (eller min kulturs konventioner eller moraliska konventioner)".

Vad som menas beror då som sagt på vem som som använder satserna.

I fallet med vissa slags relativism verkar man behöva ange vad man mer exakt låter orden "samhälle" eller "kultur" betyda, och det är kanske inte så lätt som man i förstone tror. (Angående termen "kultur" har jag läst att den nyttjas på olika vis inom olika vetenskaper. En eller annan definition jag har läst från sociologer har också förefallit högst bristfällig. Med det sagt har jag ändå dunkla föreställningar om kristen kultur, svensk kultur o.s.v..) Hur vet jag vilken kultur som är min kultur för den delen, och är det exakt en kultur som är det? Vad är precis allt som ingår i min kultur, och hur mer exakt detekterar jag dess konventioner, t.ex. moraliska konventioner (om sådana finns)?

Man kan också undra vilken sorts tillåtenhet det är fråga om i "är tillåtet enligt de moraliska konventioner som råder i min kultur".
Anses det blott vara fråga om vad som påstås vara (moraliskt) tillåtet? Risk är då att en cirkeldefinition uppstår, beroende både på hur "tillåtet enligt" mer exakt uppfattas, och på om man håller fast vid att orden "rätt" och "tillåten" har ett väldigt nära förhållande när tillämpat på handlingar. (I varje fall vissa filosofer verkar betrakta "rätt" och "tillåten" som synonyma i många kontexter. Måhända för att de vill ha blott några få fundamentala deontiska ord.)
Ett alternativ är att den involverade tillåtenheten är personell, och instansieras när någon ger andra tillåtelse att utföra handlingar. (Tillåter jag dig att dricka vatten i mitt hem, innebär det att den handlingen är personellt tillåten.)
Kanhända att vissa kulturrelativister väljer att t.ex. utgå från hur stor andel av de som har samma kultur som en som accepterar handlingar. Självfallet finns alla möjliga varianter, och fler eller färre och mer eller mindre stora problem med dem.

En annan sak att fundera på är hur det förhåller sig med handlingar vilkas deontiska egenskaper inte nämns ö.h.t. enligt ens kulturs moraliska konventioner. För mig tycks det i varje fall vara opassande att påstå att de är tillåtna – blott för att de inte är explicit förbjudna. Vilken "tillåtenhet" kulturrelativisten har i åtanke är dock något oklart (om man nu fokuserar på en version av tesen, t.ex. den du nämnde, som innehåller det ordet).


För tydlighetens skull må påpekas att en semantisk kulturrelativist mer exakt tänker sig att vilket meningsinnehåll satsen uttrycker kan variera från person till person. Varje proposition kommer vara absolut sann, även enligt honom (såvida han inte också är en sanningsrelativist). Men fokuserar man på enskilda satser, och inte på deras meningsinnehåll, antar jag att man kan säga att deras sanningsvärden kan variera från person till person, enligt kulturrelativismen.

F.ö. håller jag med om att förekomsten av oenighet inte verkar utgöra evidens för kulturrelativism. Hur kan det att människor är oeniga om något, ge stöd åt slutsatsen att satserna de nyttjar är kontextsensitiva?

Om två människor har olika kulturer, och båda är medvetna om det, och den ena påstår något vara rätt, medan den andra påstår detsamma vara fel, så är de inte genuint oeniga enligt kulturrelativisten. Är den semantiska tesen korrekt borde också människor involverade i en sådan situation vara medvetna om att de inte talar om detsamma. Den ena talar om vad som är i enlighet med hans kulturs normer, och den andre om vad som är i enlighet med hans kulturs normer. Båda torde förstå det – om kulturrelativismen är korrekt. Dock är mitt intryck att nästintill inga människor tror att man i en sådan situation talar om helt olika saker.

Om två människor har samma kultur, båda känner till det, och den ena påstår att t.ex. "Utomäktenskapliga, sexuella förhållanden är moraliskt förbjudna." medan den andra påstår att "Utomäktenskapliga, sexuella förhållanden är moraliskt tillåtna.", förefaller det vara fråga om en genuin oenighet mellan dem, enligt också kulturrelativisten. Emellertid måste det då handla om att de tror att de har olika kulturer, eller att de har olika trosuppfattningar om vad som ingår i deras gemensamma kultur.


Det du skriver här gäller för t.ex. misstagsteoretikern, som är både kognitivist (vanligen non-naturalist) och nihilist. Men det verkar inte vara korrekt för olika non-kognitivister, som också är nihilister. Non-kognitivisten förnekar att deontiska satser och värdesatser har sanningsvärden, och förnekar att bl.a. sådant som deontiska egenskaper finns. Men han kommer nog fortsätta säga sådant som "Mord är fel.", och tro att han bara gör något i stil med att t.ex. säga "Bu åt mord!". Uppenbarligen kan inte "Bu åt mord!" ha ett sanningsvärde, fastän bruk av satsen kan manifestera användarens negativa attityd riktad mot mord.
(Självfallet finns också många olika versioner av non-kognitivism.)

Håller f.ö. med dig om mycket annat du skrev om problem med semantisk kulturrelativism.
Ett annat problem som ofta nämns är att kulturrelativister verkar behöva uppfatta följande villkorssats som sann:

"Om tortyr av barn är tillåtet enligt min kulturs moraliska konventioner, så är tortyr av barn rätt."

Men detta är ju absurt! Vem håller egentligen med om att detta är något (uppenbart) sant, och att vårt moraliska språk fungerar på ett sådant vis?

(Jag är f.ö. medveten om att kulturrelativisten inte tvingas acceptera villkorssatsen om man formulerar den på ett kontrafaktiskt sätt.)