Citat:
Ursprungligen postat av
Loppjohanna
Jag har svårt att ta in att olika stater offrar så mycket av sin egna befolkning bara för att tjäna några 100 meter vid fronten. Så sjukt att beordra sin egna män att rusa rakt in i kulspruteeld.
WW1 var fördjävligt och förödande - men det är också mytomspunnet på många felaktiga sätt.
Med vissa undantag betedde sig inte generalerna som i Blackadder. De upprepade inte misslyckade anfallsförsök i evighet, utan det rådde en ständig utveckling av taktik på alla sidor. Om första anfallet (infanteri med artilleriunderstöd) fastnade i taggtråden fick nästa anfall mycket mer artilleriunderstöd för att spränga bort taggtråden och infanteriet utrustades med avbitartänger, handskar samt rökhandgranater.
Och om inte det funderade försökte man med omfattande rekognocering nattetid för att hitta vägar genom taggtråden och förbi fiendens stödjepunkter. Eller med kringgående manöver. Eller med luftunderstöd.
Det gällde även på strategisk nivå: britterna landsteg i Dardanellerna, tyskarna försökte dra igång jihad i MENA (där Ryssland, Frankrike och Storbritannien hade stora områden), britternas flottblockad av Tyskland möttes av tysk ubåtskrigföring och alla sidor försökte köpa nya allierade.
1914 var alla uppeldade av kriget. Jublande sprang unga män (bla en österrikare med initialerna AH) in på värvningskontoren. Då blev generaler och politiker snarast anklagade för att inte vara tillräckligt offensiva. Runt 1916 hade entusiasmen svalnat - men då uppstod "sunk cost syndrome" på nationell nivå. Hade Tyskland/Frankrike/whatever förlorat en halv miljon man måste man fortsätta kriget, för att motivera förlusterna.
Sammanfattningsvis: politiker och militär ledning såg inte ett anfall där de förlorade 10 000 man och vann 100 meter som en seger. De såg det som ett försök att bryta genom fiendens linjer vilket misslyckades, och funderade vad de skulle göra annorlunda nästa gång.